Finns det ett manligt och ett kvinnligt sätt att argumentera och hålla tal?
I onsdags höll Jan Björklund det dittills mest drivna talet under Almedalen, med klar ideologisk prägel. När Maud Olofsson talade på torsdagskvällen var det ett starkt personligt och känslostarkt tal, som jag tror gick fram till publiken mer direkt än något av de tidigare i Almedalsveckan. Ändå innehöll det mindre dagspolitik och färre nyheter än något av de andra talen. Men den personliga tonen och engagemanget gick in hos åhörarna.
Nu var det ett tacksamt tillfälle för Maud Olofsson, samtidigt som det var känslomässigt påfrestande. Några gånger stockade sig rösten och tårarna höll på att tränga fram, trots att hon lovat sig själv att det inte skulle få hända. Och en och annan tår skymtade i ögonvrån också bland åhörarna. I tio år har hon varit partiledare, i tio år har hon hållit tal i Almedalen, men nu var det sista gången. Ett farväl, även om det dröjer till senare delen av september innan hon avgår. I en sådan situation är det naturligt att tala friare, att vara personlig, att blicka bakåt men ändå blicka framåt.
Det svåra är inte att börja, det svåra är att sluta, sa hon, men konstaterade att hon nu var nöjd med att ha kommit fram till sitt beslut. Och den här kvällen verkligen lyste det om henne.
Det starkaste avsnittet i talet, och som drog ned de flesta och starkaste applåderna, handlade om invandringspolitiken. Tidigare på dagen hade Centern haft ett seminarium om invandring och integration, kallat Nybyggarland, där Maud Olofsson fört fram ungefär samma synpunkter som i talet. Hon talade om alla de negativa epitet som vi så gärna klistrar på invandrare, allt från bidragstagare till kriminalitet, medan vi har så svårt att hitta de positiva epiteten. Som entreprenör, modighet, vilja att förändra.
Vi måste sluta betrakta invandrare i klump, utan se individerna. Vi måste se att den svenska välfärden byggs upp av invandrare. Det viktiga är att få fram jobb i stället för allt omhändertagande. Det är inte invandrarna det är fel på. Invandrarpolitiken är vårt största misslyckande, men invandringen är en av våra största tillgångar, slog hon fast och fick en av kvällens starkaste applåder.
Den andra kom när hon hänvisade till hur hon tidigt lärt sig hemma om att vårda skatten. Skattepengar, sa hon, det är era pengar som vi förvaltar. Och därför skall de inte heller slösas bort på exempelvis stöd till bilindustrin – då kom en jätteapplåd.
Intressant under den här Almedalsveckan är annars just att integrations- och invandringsfrågorna fått ett uppsving. På onsdagen kom FP med ett förslag om mer generösa regler för invandring av kvalificerad arbetskraft, delvis stött av Centern dagens därpå då alltså också det stora C-seminariet hölls.
Maud Olofsson har kanske mer än någon annan av de borgerliga partiledarna engagerat sig för alliansbygget, och betydelsen av alliansen ägnade hon ett stort utrymme i talet. Det är inte längre självklart att vi ska ha S-regeringar här i landet, det är inte längre självklart att borgerliga skall vara i opposition, konstaterade . Men hon manade till sammanhållning i alliansen och pekade på att det ännu är långt till att vi fått nödvändiga värderingsskiften. Ännu är det inte självklart med valfrihet i välfärdssektorn för människor, ännu är det omdiskuterat om det skall få startas företag som skall få visa vinst i samma sektor, något som framför allt drabbar kvinnor.
Annars var det påfallande lite dagspolitik i talet. Men hon tog upp det finanspolitiska ramverket, budgetreglerna, och den betydelse dessa haft för stabiliteten i ekonomin. Hon uppmanade Håkan Juholt i sitt tal reda ut om han respekterar reglerna eller är beredd att sätta dem ur spel med hjälp av Sverigedemokraterna.
Rätt lite var det också om Centern som parti. Men med adress till de egna medlemmarna angående diskussionen om alliansen förklarade hon: Ett litet parti i en stor regering kan ha större inflytande än ett stort parti som står utanför.
Och glädjen över åren hon kunnat forma svensk politik var påtaglig.
- Jag är glad över att ha fått vara med och göra skillnad, som hon uttryckte det.
Och så slutade hon som hon börjat: Det svåra är inte att börja, det svåra är att sluta.
Inga stora nyheter. Inte de stora utspelens tal. Men ett engagemang som nådde fram den här kvällen.
