Kristdemokraterna vägrar att medverka till en lagändring som ger ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning i Sverige. Det är en meningslös strid. Ensamstående kvinnor kan sedan länge få inseminationen gjord i Danmark – med sämre rättigheter för barnet än i Sverige.

Hur mycket bättre vore det inte om Kristdemokraterna i stället och äntligen satte kraft bakom kravet att papperslösa skall ha rätt till subventionerad sjukvård efter behov. Det är en strid värd att utkämpa.

En billig, men potentionellt livsfarlig medicin används vid såväl ofullständiga missfall samt igångsättning av förlossning på flera svenska sjukhus, avslöjade radions Kaliber igår.

Det är illa nog att kvinnor, som fått medicinen för att “fullborda” missfallen i hemmet, varit nära att dö av blodförlust – bland annat till följd av otillräcklig information om riskerna. Än värre är att medicinen används vid igångsättning av förlossningar.

Ett av de vanligaste skälen till en igångsättning på konstgjord väg är att kvinnan gått flera veckor över tiden. Det är i sig ingen riskfri procedur. Många igångsättningar slutar med kejsarsnitt. Det är inte heller ovanligt att foster på övertid fått för lite näring under de sista veckorna och därför är medtaget redan innan förlossningen inleds.

Liknande problematik kan föreligga vid förlossningar som sker för att  kvinnan har drabbats av havandeskapsförgiftning, när barnet inte växer som det ska eller när fostervattnet har gått men förlossningen inte startar spontant.

Att då sätta igång en förlossning med en medicin som inte är avsedd för igångsättning, och som kan leda till att babyn får syrebrist, är att spela rysk roulette med barnets liv och hälsa.  Syrebrist vid förlossning kan leda till hjärnskador eller döden.

En forskningrapport av Sophie Berglund från 2010, som granskat problematiken med syrebrist vid förlossningar, visade att ett vanligt misstag som görs är att förlossningsstimulerande medel använts oförsiktigt och överdoseras.

Att det är särskilt svårt att dosera Cytotec korrekt berättar kritisk vårdpersonal i Kaliber. Eftersom medicinen är avsedd som magsårsmedicin är det komplicerat att sönderdela tabletterna för att kunna ge lagom dos vid annat bruk.

Svensk förlossningsvård berömmer sig gärna för att varit säker. Hur kan läkare på vissa svenska sjukhus då medvetet ta risker som läkare på andra sjukhus kraftigt avråder från?  Att sjukhus använder riskfylld medicin, eventuellt av ekonomiska skäl (medicinen Cytotec är mycket billigare än alternativen), är inget annat än en allvarlig vårdskandal!!!

En ros är alltid en ros och strunt är strunt. Denna krassa sanning påmindes svenska folket åter om i veckan, efter fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallins senaste försök till vågad konst.

Hennes fotomontage, företällande Fredrik Reinfeldt i överfull kissblöja, fick dock få att göra vågen. Konstnären själv försvarade sig dock tappert.

-          ­Att titta på bilden ska kännas lika äckligt som det känns för den gamla människan att ligga i sin egen skit. Man ska verkligen ta det här på allvar, sade hon i Expressen.

En senkommen uppmaning kan tyckas då problemen, minst sagt, dominerat äldrevårdsdebatten sedan blöjvägandet på privata – och kommunala! – boenden avslöjades. Och den debatten behöver tas. Sparkrav och ogenomtänkt “effektivisering” har drastiskt försämrat äldreomsorgen på många håll.

Däremot finns skäl att fråga sig om någon kan ta Elisabeth Ohlson Wallin på allvar efter henne fotomontage? Hon må försöka dra paralleller till sextiotalets konst och verk som ”Skända flaggan”. Men det enda ”Skända Reinfeldt” lyckas med är att föra ned den politisk satiren på dagisnivå.  Plumpt är dumt och skit är inte konst.

Det blir statsvetarprofessorn Erik Amnå i Örebrosom leder den oberoende granskningskommissionen för Göteborg efter alla mutskandalerna. Vid sin sida får han Barbara Czarniawska, professor i företagsekonomi vid Göteborgs universitet och Lena Marcusson, professor i förvaltningsrätt i Uppsala.

Amnå är en oantastlig person, flitig inom sitt gebit och engagerad frikyrklig. Han ledde den så kallade Demokratiutredningen på 1990-talet och har profilerat sig som förespråkare för så kallad deltagardemokrati. I Örebro stod han bakom ett framgångsrikt arrangemang, Demokratidagarna, innan han för några år värvades till Göteborg för att syssla med frågor kring ungdomar och demokrati på statsvetenskapen här.

Möjligen hade man kunnat önska sig en tung jurist som på heltid kunnat kunnat leda kommissionen. För trots allt handlar det om en granskning och inte om något forskningsprojekt. Det gäller för Amnå att också få tid att verkligen på djupet ägna sig åt uppdraget. Han har sina engagemang vid universitetet i Örebro och han har regeringens uppdrag att utreda det statliga stödet till folkbildningen, något han skall vara klar med till hösten.

Det var ett stort framsteg att politikerna i Göteborg till slut kunde ena sig om en granskningskommission. Då är det också viktigt att granskningen sker på djupet och inte blir ett sidouppdrag för redan upptagna ajademiker. Amnå är i sig en förträfflig person, men han måste på ett övertygande sätt frigöra tid för sitt uppdrag.