Det måste ha varit någon gång mot slutet av 1980-talet. Jag var på en presskonferens i Köpenhamn med dåvarande Fremskridtpartiets politiska ordförande Pia Kjaersgaard. Hon hade fått ta över ledarskapet när Mogens Glistrup suttit i fängelse för skattebrott. Nu var den gamle ute igen, men det ryktades om starka inre spänningar i partiet. Så småningom skulle han uteslutas ur folketingsgruppen för det parti han själv grundat.
Fremskridtspartiet hade varit ett skattemissnöjesparti, men Kjaersgaard vred målmedvetet skutan åt annat håll, minskade på skatteretoriken (hon skulle till och med vid ett tillfälle gå in i en budgetuppgörelse), satsade på att exploatera invandringsfrågan kryddad med lite småfolksretorik.
Kjaersgaard var illa sedd av journalisterna, men vek inte en tum och svarade rakt och stundtals nästan smattrande på de ställda frågorna. Jag vet inte riktigt varför, men jag fick lite intrycket av ett kavat hembiträde som kommit ut i offentligheten när jag betraktade henne. Lustigt nog visade detta vara just hennes bakgrund; hon hade faktiskt arbetat som hemhjälp även om hon därefter varit hemmafru med små barn innan hon gav sig in i politiken.
1995 var motsättningarna så stora inom FrP att Kjaersgaard tog med sig några folketingskolleger och bildade Dansk Folkeparti. Nu avgår hon efter 17 år som partiledare. Det är lite av en cirkel som sluts.
Kjaersgaard blev en inflytelserik politiker, med en rättfram men stundtals väl aggressiv debattstil, som successivt tvingade de stora partierna till en alltmer skärpt hållning i invandringsfågorna, över det humanas gräns. Redan 1997 tvingades dåvarande statsministern Poul Nyrup Rasmussen (S) byta ut sin i dessa frågor alltför liberala inrikesminister inför ett kommunalval. Några år senare tog liberala Venstre över regeringsmakten, delvis på en skärpt invandrarhållning. Men de faktiska skillnaderna gentemot socialdemokratin var redan då tämligen begränsade.
In i någon regering kom hon aldrig och även om partiet bakom kulisserna var ett icke obetydligt stödparti åt den borgerliga regeringen tappades inflytandet successivt under 2000-talet. I förra årets val blev det exempelvis en huvudfråga för de konservativa att hålla Dansk folkeparti utan inflytande och samtidigt visade väljarundersökningar och valrörelse att invandringsfrågan helt förlorat i betydelse. Vad som nu sker är snarare en försiktig liberalisering.
Utvecklingen har alltså slagit in på motsatt väg när Kjaersgaard lämnar partiledarskapet. Vad som händer med Dansk Folkeparti är också en öppen fråga. Missnöjespartier, och ett sådant har Dansk folkeparti alltid varit, är beroende av karismatiska ledare. Och någon med Kjaersgaards genomslagskraft är svår att upptäcka. En sakta stagnation för partiet och en mer civiliserad ton i dansk debatt är kanske att vänta. Ingetdera är i så fall att beklaga.
Fredrik Tenfält
Att Pia Kjaersgaard´s DF har slagit igenom bättre i Danmark än vad Sverigedemokraterna gjort i Sverige, tror iaf jag beror till stor del på att dansk media inte är så politiskt korrekta och ängsliga som svensk media. Jag har emellertid en känsla att verkligheten ångar på och endast tiden avgör när, inte om, SD börjar växa kraftigt. Mångkulturens konsekvenser går förmodligen inte att dölja så länge till.
Det finns de, som hävdar att, om utvecklingen fortsätter, kommer muslimerna i Sverige att vara i majoritet om ett par generationer och då genom att rösta på ett islamvänligt parti kommer fullt demokratiskt, Svea Rikes Lag att ersättas med Koranen, vilken automatiskt innebär sharialagar i Sverige. Att detta beror på olika nativitet mellan européer kontra muslimer är kalla fakta. Jag hävdar att detta inte är en åsikt utan “enkel matematik”.
Vore intressant om GP gjorde en artikel om detta, som förklarar varför vi inte skulle behöva känna någon oro för våra barns och barnbarns framtid!
Det är klart att en ledarskribent på GP är missnöjd med vad Pia Kjaersgaard åstadkommit i Danmark genom sitt inflytande över invandringspolitiken. I Danmark har asylsökande minskat med ca 90 procent under 2000-talet. 2011 var det 3.810 och i Sverige 29.650 (5:a av världens länder). I vårt land har det i år hittills ökat med 30 procent. Anhörighetsinvandringen har dessutom stramats upp betydligt i Danmark. Integrationen i Danmark anses som mycket mer framgångsrik än i vårt land genom krav på språkinlärning och aktivitet. Med den stora invandring vi har och från de länder de asylsökande kommer, är integration i praktiken omöjlig i Sverige. Att invandringsfrågor minskat i betydelse i Danmarks politik beror ju mest på att man ändrat på det mesta som behövt ändras. De flesta partier är också överens om den genomförda poliken.