Vinnare och förlorare i SVT-debatten

På fredagskvällen var det slutdebatt i SVT inför söndagens EU-val och vanligtvis får vi debatter också om formerna för debatten, om vilka som får vara med och inte vara med.

Personligen tror jag att den typ av uppstickarpartier som brukar dyka upp i varje EU-valrörelse har mer att tjäna på att inte vara med jämfört med att vara med. Då slipper de att få sin politik närmare granskad. Förra gången var det Piratpartiet som gled in på en räkmacka och nu ser Fi ut att kunna komma in på någon sorts allmän sympati för feminism utan att programmet närmare skärskådats.

Därför var det säkert en fördel för Fi att inte behöva vara med, men ett minus för EU-debatten som sådan och för väljarna.

Vid sidan av feminismen har grisarna detta år dykt upp som en viktig valfråga. Från början drevs frågan om antibiotika och grissvanskupering främst av Marit Paulsen (FP). Sedan hakade Centern på med sin grisgaranti och till debatten var alla deltagare pålästa i denna fråga, vilket i några fall gav ett ofrivilligt komiskt intryck.

Marita Ulvskog (S), som mig veterligen aldrig tidigare intresserat sig för frågor kring jordbruk och djurhållning, höll nu ett längre inövat inlägg. Kristdemokraternas kostymklädde Lars Adaktusson förklarade att han minsann personligen besökt en grisuppfödare, något han tycktes ta till intäkt för att han nu hade särskilda expertkunskaper i ämnet.

Men visst är det bra att matkvalitet och djurhållning hamnat högt upp på dagordningen. Det är ett område där EU-parlamentet kan uträtta mycket och själva debatten bidrar också till att göra oss konsumenter mer medvetna.

Vem man anser vara vinnare och förlorare i debatter av detta slag har ofta att göra var man själv har sina sympatier. Men också med från vilka positioner deltagarna framträder. Ofta är några partier i mer utsatt läge än andra. Här kommer hur som helst några av mina subjektiva omdömen.

Tekniskt mest briljant i debatten var för kvällen Gunnar Hökmark (M). Han var lugn, sansad, välsorterad och serverade också flest vassast repliker.

Hökmarks svaghet kan ibland vara att han kan framstå som lite docerande och gärna upprepa ett gott argument en gång för mycket. Det märktes vid några tillfällen, men i huvudsak var det en stark debattinsats. Det har blåst en del motvind i opinionsmätningarna för Moderaterna på sistone, men jag har svårt att se att Hökmarks framträdande skulle förstärka den trenden. Snarare bör han ha hjälpt till att mobilisera en del moderata kärnväljare, och det tycks vara just i mobiliseringen av de egna väljarna som en del av M-problemet ligger just nu.

Sämst i debatten var Piratpartiets Christian Engström. Denne ger i och för sig ett sympatiskt intryck, även om han blev lite väl påstridig i slutet av debattkvällen. Men debatten avslöjade obarmhärtigt vilket enfrågeparti Piratpartiet är. Dessutom känns det inte längre så i takt med tiden att plädera för gratis och fri fildelning, när nöjesindustrin faktiskt tvingats anpassa sig till en ny verklighet och erbjuda olika gångbara betalningsalternativ.

Marit Paulsen (FP) är en politikertyp jag gillar. Hon pratar inte politikerspråk, är vardagsnära och tydlig. Denna gång tyckte jag dock att hennes debattinsats var lite blandad och hon missade några öppna mål.

När det gällde djurtransporter, normalt en av hennes paradgrenar, blev hon närmast obegriplig. Hon hänvisade till en bestämd paragraf i parlamentets lagförslag och förklarade myndigt att ”här finns bestämmelser”. Vilka bestämmelser fick man dock inte reda på.

Paulsen driver frågan om en effektivare central övervakning på EU-nivå, ett matens och djurens FBI. Men det förslaget lyckades hon inte få in i debatten, trots att flera av deltagarna flera gånger beklagade sig över hur en majoritet av EU-länderna helt enkelt struntar i bestämmelserna på jordbruksområdet.

När en majoritet av deltagarna i någon form av allmän populism föreföll plädera för svensk handelsbojkott av danskt fläskkött var det dock befriande när Paulsen gick in och nyktert och klarsynt påpekade att frågan var nog mer komplicerad än så: Danmark har visserligen tre gånger högre antibiotikaanvändning än Sverige, men ännu värre syndare är länder som Tyskland och Polen. Skall vi ägna oss åt handelsbojkotter blir det egendomligt om de enbart omfattar danskt kött. Det är skönt när sakkunskapen firar triumfer mot mer lättvindigt vunna åsikter.

Minnet av Marita Ulvskogs (S) valkampanj riskerar att bli när hon tidigare i veckan kallade Gunnar Hökmark för ”jävla skithög” i tron att en närbelägen mikrofon var avstängd. I övrigt har inte heller hennes valkampanj varit särskilt lyckad. Hon har beslagits med felaktiga sakuppgifter när hon varit pressad och det väckte uppmärksamhet när hon i en tidigare SVT-intervju förklarade att hon skulle rösta nej till EU om frågan blev aktuell igen.

Uppenbarligen hade Ulvskog fått en del centrala tillsägelser inför fredagskvällens debatt. När frågan på nytt kom upp om hur deltagarna skulle rösta om ett svenskt medlemskap protesterade hon mot frågan och förklarade att ”vi är ju där nu”. När Hökmark ironiskt sade sig ”vänta på invektiven” kunde hon inte annat än le osäkert. Men mer invektiv än att 60-åriga Ulvskog i feministavsnittet beklagade sig över ”alla gubbar” blev det inte heller. Även här blev det dock poäng för Hökmark som konstaterade att om han skulle använda motsvarande ordval om kvinnliga deltagare hade det blivit skandal.

Matchen i matchen, mellan Ulvskog och Hökmark, togs denna gång hem av Hökmark. Men har man blivit kallad ”jävla skithög” så har man ju från början också ett visst moraliskt försteg.

Bäst på den rödgröna sidan tyckte jag att Isabella Löwin (MP) klarade sig.  Hennes svaghet är att hon främst kan fiskerifrågor och det märktes några gånger under kvällen då hon kom ut på tunn is. Men hon gör ett balanserat och sansat intryck, vilket säkert går hem på många håll.

Mindre lyckat var dock greppet att ta med en bit stenkol till debatten. Avsikten var att anklaga Moderaterna för att sabotera utsläppshandeln och göra kolen för billig, men i stället hamnade hon i en defensiv position då Hökmark tog chansen och påpekade den kraftigt ökade kolanvändningen i Tyskland till följd av kärnkraftsavvecklingen.

Klimatdebatten blev annars en av debattens besvikelser. Deltagarna fastnade i en bitvis obegriplig teknisk diskussion om hur många klimatmål som skulle ställas; det tycktes variera mellan ett och sjuttiotvå. Här måste jag ge en poäng till Christian Engström som påpekade att det kanske inte är antalet mål, utan snarare vägen till målen som borde vara det viktiga att diskutera.

Mest aggressiv på den rödgröna sidan var Nina Björk (V). Hon var uppenbart skärrad av Fi:s framgångar och använde alla tänkbara tekniska vokabulär för att markera sin feministiska hållning.

Björk är tidigare tjänsteman i Bryssel för Vänsterpartiet och kan EU-frågorna väl. Det är hennes styrka. Dock lider hon av den vänsterpartistiska sjukan att ibland förfalla till att argumentera överlägset och lite hånfullt mot politiska motståndare. Här fick hon bekymmer med Lars Adaktusson som framgångsrikt försvarade sig mot vad han ansåg var Björks försök att klistra på honom åsikter varken han eller hans parti hade. Mot slutet av debatten hade hon också uppenbara svårigheter att reda ut någon form av tredje ståndpunkt i Ukrainakrisen.

Mot slutet av debatten kom frågan om frihandelsavtalet med USA upp. Det var bra att en del sakfrågor benades ut. Men det här avsnittet underströk också den egendomliga diskussion som pågått, och främst förts av Vänsterpartiet under valrörelsen. Diskussionen har gett intryck av ett i hemlighet framförhandlat avtal, som sedan EU-medborgarna har att svälja och godta oavsett innehåll.

I själva verket pågår förhandlingar, något förslag till avtal föreligger inte och ett avtal måste godkännas av EU-parlamentet för att bli giltigt.

Det är alltså först när ett avtalsförslag föreligger som debatten på allvar kan börja. Men Vänsterpartiet vill redan nu säga nej till ett frihandelsavtal. Det är både uppseendeväckande och destruktivt.

Till slut, vem eller vilka blev då debattens vinnare? Ja, på sätt och vis tror jag att det blev två outsiders: Lars Adaktusson (KD) och Kent Johansson (C). Den senare profilerade sig framgångsrikt i miljöfrågorna, var inte rädd för att skilja ut sig från allianskollegerna och resonerade lugnt och förnuftigt. Han hade också fördelen att kunna luta sig tillbaka mot några års erfarenhet och arbete i EU-parlamentet.

Lars Adaktusson var den politiker som blev mest angripen i debatten, och det gav honom därmed också stort utrymme. I någon fråga blev han lite svårbegriplig, men i huvudsak klarade han konfrontationerna bra, balanserat och sakligt. Kändisskapet har han redan.

Varken Centern eller Kristdemokraterna lär röstmässigt bli EU-valets stora vinnare. Men det börjar mer och mer kännas som att de klarar sig kvar och där kan fredagskvällens debattinsatser visa sig ha varit avgörande.

 

 

 

 

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

4 kommentarer om “Vinnare och förlorare i SVT-debatten

  1. Jag håller med om att man faktiskt borde få namnen på debattörerna rätt. Malin Björk heter hon och inget annat. Nina Björk är en feministisk journalist och författare och möjligen är det så att Fredrik blandar ihop dem. Feminist som feminist liksom?

    Det känns som att Fredrik på förhand bestämt sig för hur kandidaterna skulle prestera. Vad är då meningen med att följa debatten?

  2. Att du inte ens vet vad Vänsterpartiets debattör heter gör det ganska genomskinligt hur vinklad och bristfällig din ”analys” av debatten är. Pinsamt.

    Samma kritik du riktar mot TTIP-motståndet framfördes för övrigt mot ACTA-motståndet när det begav sig. Hur kommer det sig att ni på den yttre högerkanten så gärna vill sopa viktiga frågor under mattan tills allting är klappat och klart hellre än att diskutera dem öppet?

  3. ”Diskussionen har gett intryck av ett i hemlighet framförhandlat avtal, som sedan EU-medborgarna har att svälja och godta oavsett innehåll. I själva verket pågår förhandlingar, något förslag till avtal föreligger inte och ett avtal måste godkännas av EU-parlamentet för att bli giltigt.”

    Det ÄR ju ett avtal som framförhandlas under sekretess. Att parlamentet ställs inför fullbordat faktum och sedan i praktiken endast kan säga ja eller nej till det i hemlighet beredda avtalet – är det rimligt menar du? Är den demokratisk processen som leder fram till omröstning ingenting värd?

    Menar du att vi även ska slopa öppenhet i riksdagens lagstiftningsarbete genom att t ex. ta bort remissförfarandet och öppen diskussion med väljarna i samband med att nya lagförslag behandlas?

    När Acta förhandlades sade USA handelsdelegat att om avtalsinnehållet blev offentligt skulle flera parter inte längre komma till förhandlingsbordet, dvs. om medborgarna fick reda på vad som förhandlades för deras räkning skulle det omöjliggöra ett avtal. Är det en demokratisyn som även fortsättningsvis ska få prägla EU:s avtal?

    Jag är frihandelsvän, men jag anser att det räcker med att peka på demokratiunderskottet som skäl för att i förväg deklarera sin nejröst. Jag håller på och bli tokig på alla som urskuldar detta kompromissande med demokratiska kärnvärden. Speciellt förvånad blir jag när jag ser detta från journalistiskt håll.

    Lagstiftning – som det här ju är en form av – ska beredas under öppna former. Punkt.

Kommenteringen är stängd.