Gästblogg: Dan Korn

För två veckor sen avled Sammy Steinmann i Oslo, 91 år gammal. När min pappa 1938 kom som flykting till Norge var han en tid fosterson hos familjen Steinmann, men Sammys död innebar inte bara att ett band med det förgångna klipptes av för oss som hade någon form av personlig kontakt med Sammy. Han var en länk till ett mörkt kapitel i Nordens historia. Sammy var den siste överlevaren av de norska judarna som den 26 november 1942 deporterades med ångaren ”Donau” till Auschwitz. Nu finns det inte längre någon som kan berätta personliga upplevelser från Förintelsen ur ett nordiskt perspektiv.

När Sammy berättade handlade det inte enbart om lidande, förnedring och svält. Han berättade om hur han i koncentrationslägret drömde om att sitta vid en norsk insjö och äta nybakt bröd med smör och jordgubbssylt. Och han berättade om en märklig händelse medan båten med de dödsdömda seglade ner längs Bohuskusten och genom Öresund. Männen hölls åtskilda från kvinnor, barn och gamla, men av någon anledning fick en flicka som varit staden Larviks skönhetsdrottning komma ut på däck och sjunga för de manliga fångarna. Visan hon sjöng var ”Månestrålen”, Tutta Rolfs schlager från 1939. Och Sammy sjöng ur den:

”Alt var kun en drøm,

en flygtig illusion,

der bare kom og svandt. ”

De norska judarna hade aldrig hört talas om Auschwitz. Att de inom loppet av några dygn, med undantag för några av de starkaste männen, skulle vara mördade i gaskammare, kunde de inte ens föreställa sig. Men de visste att de gick en fasansfull framtid till mötes. Vad gör en människa i en sån situation? Jo hon säger till sig själv att ”alt var kun en drøm”.

För de människor som i dag flyr över Medelhavet är verkligheten den motsatta. De behöver inte inbilla sig att verkligheten är en dröm. De bärs tvärt om just av drömmen, hoppet om en bättre framtid. Det är därför Åsa Romsons jämförelse mellan döden på Medelhavet och den i Auschwitz blir så grotesk. Skillnaden handlar inte bara om volymer och om att det i det ena fallet handlar om ett maskinellt folkmord, medan det i det andra fallet handlar om olyckor, där omvärlden faktiskt försöker hjälpa. Skillnaden ligger också i att människorna som ger sig ut i sjöodugliga fartyg på Medelhavet är villiga att riskera sina liv för hoppet om en bättre framtid. När Romson talar om att ”vi” bär skuld till dessa katastrofer har hon rätt i så måtto att det är det europeiska välståndet som när flyktingarnas drömmar och hopp. Hon och andra säger därför att katastroferna är de stängda gränsernas fel.

Före 1914 hade de europeiska länderna öppna gränser och inget passtvång. Det finns många som tycker om att påminna om det. Men de glömmer att på den tiden hade Sverige ingen form av socialhjälp och inga pensioner. Den fattige, som inte kunde visa vad hon levde av, dömdes som lösdrivare till tvångsarbete på arbetsanstalter. I ett sånt samhälle fungerar fri invandring. Vi vill inte ha det samhället åter.

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone