Mikael Parkvall svarar Aleksandra Boscanin

Svar på Aleksandra Boscanins ledare ”Kunskapsföraktet har nått språket”:

Aleksandra Boscanin skriver på ledarplats i GP om ett projekt för vilket jag agerat konsult, och hon förfasas över den språkliga normupplösning som jag uppfattas stå för.

Några steg på vägen i resonemanget gör jag henne gärna sällskap. Även jag hyllar bildningsidealet, och håller i högsta grad med om faran med den kunskapsrelativism som (med stöd från krafter såväl till höger som till vänster på den politiska skalan) tycks vara på frammarsch i vårt samhälle..

Men Boscanin missar som så många andra att det är skillnad på å ena sidan kunskap om världens beskaffenhet och å andra sidan kulturella normer. Varken hon eller någon annan kan eller vill förklara på vilka grunder det finns språkvarieteter som (i hennes formulering) ”faktiskt är korrekta”. Lika lite som någon kan eller vill förklara varför vi inte också ska utnämna en ”faktiskt korrekt” musiksmak eller en ”faktiskt korrekt” klädstil – eller varför inte en ”faktiskt korrekt” sexuell läggning, när vi ändå är i farten?

Det närmaste ett argument man kommer brukar vara att ”utan normer förstår vi inte varandra”. Det ska medges att de gånger jag explicit sagt att ”det inte finns något rätt och fel i språket” har jag uttryckt mig en smula slarvigt. Det vore nämligen även i mina ögon fel att kalla bilar för ”giraffer” och giraffer för ”brylépuddingar” eftersom den hypotetiska talare som gjorde det inte skulle bli förstådd. Just därför är det ingen språkbrukare som talar så, just därför är det inte ett problem, och just därför vet givetvis Boscanin och alla andra att det inte är det frågan gäller. Det handlar snarare om klassiska stridsäpplen som ”större än mig”, ”vart bor du”, eller för den delen (som i det aktuella fallet), vissa specifika uttal, språkliga ”fel” som bevisligen leder till irritation, men extremt sällan till missförstånd.

Och här är världens lingvistkår överens – det finns inga vetenskapligt hållbara argument för att det ena uttryckssättet är bättre än det andra, lika lite som för att det ena språket är bättre eller sämre än det andra, utan det är uteslutande en fråga om samhälleliga normer. Precis som i fallen med ”gott uppförande” eller ”vårdad klädsel”, men till skillnad från fall som förintelsens historicitet eller vår planets sfäriskhet.

Även kulturella konventioner är förstås nyttiga att känna till, inte minst eftersom de kan vara avgörande för hur omvärlden uppfattar en. Därför bör man behärska dem, och därmed är det rimligt att lära ut exempelvis språkliga normer. Men att behärska normen är något helt annat än att tvingas ansluta sig till den. Och det har inget att göra med vetenskap eller ”faktisk korrekthet” i den betydelse som Boscanin använder termen med syftning på förintelseförnekelse. Man kan uppfatta denna hennes jämförelse som annat smaklig eller proportionerlig, men oavsett vilket, är det precis som i diskussioner om Förintelsen så att en av oss två förfäktar åsikter som saknar något som helst stöd bland expertisen. Det är bara det att den personen inte är jag.

När Boscanin högaktningsfullt struntar i den koncensus som råder bland dem som är experter på ämnet, framstår hennes användning av ordet ”kunskapsförakt” som ironisk mer än något annat.

Aleksandra Boscanin svarar

Självklart finns det rätt och fel i språket, till exempel genom grammatiska regler och uttalsregler. Att det är möjligt att bryta mot dessa språkregler och ändå göra sig förstådd betyder inte att det inte finns rätt och fel. Inte heller betyder det att det inte skulle vara värt att sträva efter att använda språket korrekt. För utan gemensamma regler förstår vi varandra sämre. Dessa regler är föränderliga över tid, men det är inte samma sak som att de inte skulle existera. Påpekandet av detta går inte på något vis att jämställa med att vilja ha en korrekt sexuell läggning och att hävda detta är att betrakta som intellektuellt ohederligt. Språk och sexualitet är två helt olika saker, där det ena är gemensamt och det andra en privat angelägenhet.

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentarer om “Mikael Parkvall svarar Aleksandra Boscanin

  1. ”Självklart finns det rätt och fel i språket” – ja men vilket språk är det då vi talar om? Problemet är ju att människor har olika uppfattningar om hur språket ska se ut och vad som är rätt och fel. Att uttala ”kex” med k är rätt i Stockholm men fel i Göteborg – där ska det heta ”tjex”. En sådan variation kan vi leva med utan att det blir några större förståelseproblem. Och poängen med den kritiserade kampanjen var väl helt enkelt att det finns utrymme att öka toleransen. Det är inte frågan om att dissa kunskap; tvärtom behöver vi kunskap om hur andra talar för att förstå dem bättre.

Kommenteringen är stängd.