Forskare i könsrelaterat våld svarar David Eberhard

Detta är en replik på kolumnisten David Eberhards text från den 6/11. Gästkolumnisterna är inte fasta medarbetare på ledarsidan.

Okunskap i GP om #MeeToo och sexuella kränkningar

I en gästkrönika i Göteborgs-Posten den 6 november kritiserar psykiatern och debattören David Eberhard #MeeToo-uppropet. Han anser att många av de kvinnor som delar händelser devalverar ”riktiga övergrepp” genom att istället skriva om, det han ser som, klumpiga raggningsförsök. Som exempel tar han utrikesminister Margot Wallström som vittnat om att ”någon gubbe tagit henne på låret under en middag”. Han frågar sig hur ”en makthavande kvinna kan vara så tafatt att hon i situationen ser sig som ett offer som måste dela denna händelse istället för att ge igen.” Wallström, radikalfeminister och många andra kvinnor i #MeeToo-uppropet antar en offerroll, menar Eberhard. De visar inte den styrka som den första generationen feminister gjorde, och undergräver därmed arbetet mot de orättvisor som finns.

Eberhards artikel är ett exempel på hur lite kunskap många fortfarande har om sexuella kränkningar och bemötande, även yrkesgrupper som förväntas kunna ge stöd.  När andra brister i förståelse och medkänsla bidrar det till att den som utsatts inte berättar, och själv får ta hand om sina upplevelser.

Sexuella kränkningar omfattar många olika former, från anspelningar i ordval och gester till beröring och exploatering via internet. De regleras i Sverige i både sexualbrotts- och diskrimineringslagslagstiftningen och tar fasta på upplevelsen av kränkning. Handlingarna kränker en människas sexuella självbestämmande, integritet och värdighet. Det exempel Eberhard tar för att visa vad som inte sorteras under kategorin kränkning, visar istället att han inte har förstått lagstiftningen. Han tycks inte heller känna till forskning om hur detta upplevs av den som blir utsatt. Den visar att vi inte är hjälpta av en indelning i lättare och grövre övergrepp när vi vill lyssnar till någon som berättar, även om brottslagstiftningen har en sådan. Sexuella kränkningar har en gemensam karaktär och får innebörder som inte enkelt kan urskiljas från varandra. Ordval, gester och beröringar där förövaren inte använder fysiskt våld, kan upplevas, och upplevs, mycket kränkande och traumatiserande. När vi skapar rum för empatiska samtal kan vi istället förstå vad det innebär. Wallström till exempel, har sagt om den EU-middag då hennes bordsgranne tog på hennes lår, att det var overkligt och att hon blev chockad. Detta är en generellt mycket vanlig upplevelse.

Vad Eberhard gör i artikeln är att misstro, förminska, raljera, förlöjliga och omdefiniera vad kvinnor själva kallar sexuella kränkningar. Han nedvärderar samtidigt deras upplevelser och skapar en bild av att vissa tjejer och kvinnor är mindre trovärdiga, och att de därmed skadar andra som verkligen är utsatta. Detta är ett klassiskt dåligt bemötande; könsdiskriminerande, stigmatiserande och tystande. Det är väl omskrivet i forskningslitteratur och självbiografier och något alla flickor och kvinnor som vågar avslöja sexuella kränkningar har erfarenhet av, även de som Eberhard skulle uppfatta som utsatta för grova övergrepp. Här går ingen kvinna eller flicka fri, inte ens en svensk utrikesminister.

Eberhards inlägg i debatten präglas också av dålig kunskap om kvinnorörelsen. Den första generationen stred i början av 1900-talet för kvinnors rösträtt och uppmärksammade diskrimineringen av prostituerade kvinnor. Under 1960-och 70-talen vaknade och växte den andra generationen, och då var det genom att kvinnor, precis som i #MeeToo, började dela erfarenheter med varandra om sina liv. Att språkligt kunna definiera vad som hänt och kommunicera det med andra var grundläggande i det politiska arbetet; därav den slogan som användes, ”det personliga är politiskt”.

Sociala medier fanns inte men erfarenheterna var desamma. De handlade om ojämlikhet i vardagen med ekonomiskt beroende och kränkningar av olika slag, däribland det vi idag kallar kvinnofridsbrott, sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, våldtäkt och incest. Detta uppfattades av kvinnorörelsen som medel att kontrollera kvinnors liv och minska deras självbestämmande. Med delade erfarenheter som bakgrund började de analysera dem ur ett strukturellt politiskt perspektiv, tänka ut strategier för förändring och agera offentligt för att stärka kvinnors rättigheter. Att kvinnor talar om sociala orättfärdigheter såsom sexuella trakasserier är alltså inte en svaghet och att anta en offerroll. Det är ett tecken på den styrka som uppstår när det finns andra som lyssnar, och ett annat sätt att göra motstånd än att ”ge igen”; en nödvändig utgångspunkt för egen frigörelse, stöd åt andra och förändring av samhällets diskriminerande strukturer.

Med aktuell kunskap i åtanke är också Eberhards påstående problematiskt, att det inte finns någon ”mansnorm” som godkänner sexuella trakasserier och att en ”minoritet män beter sig som svin”. Normer att inte avslöja sexuella kränkningar, och som beskydda dem som kränker, är väl beskrivet i forskning. Ett klassiskt sätt att tysta är just att förminska den som avslöjar, kalla henne ”tafatt” och undra varför hon inte gjort motstånd. Det är också vanligt att definiera sexuella kränkningar som något annat, till exempel som ”klumpiga raggningsförsök”. Bevakningen i medierna den senaste månaden, där det gång efter annan beskrivs hur sexuella kränkningar på arbetsplatser accepteras och kritik tystas är andra exempel.

Forskning visar att en majoritet kvinnor i Sverige, trots ett långt utvecklat jämställdhetsarbete, har erfarenheter av sexuella kränkningar av många olika slag. I Demoskops studie den 17 oktober uppgav 78 % av Sveriges kvinnor att de utsatts för ett ovälkommet sexuellt närmande eller övergrepp. Nationellt Centrum för Kvinnofrids studie från 2014 visar att drygt 50 % utsatts för sexuella övergrepp före 18 års ålder. I det närmaste samtliga som begår övergreppen är män. Det går inte logiskt ihop med att de män som begår kränkningarna skulle vara en övervägande minoritet. David Eberhard är hjärtligt välkommen till oss på Institutionen för Socialt arbete vid Göteborgs universitet, där vi kan diskutera vidare i kursen Mäns våld mot kvinnor.

Ninni Carlsson, Fil. Dr. Universitetslektor
Mari Brännvall, Fil. Dr. Universitetslektor
Karin Berg, Fil. Dr. Universitetslektor
Linda Lane, Fil. Dr. Universitetslektor
Viveka Enander, Fil. Dr. Universitetslektor
Ulla-Carin Hedin, Fil. Dr. Professor emerita

Samtliga forskare i könsrelaterat våld
Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet

David Eberhard svarar:
Ologiskt om mäns våld mot kvinnor

Ett antal forskare på institutionen för socialt arbete i Göteborg menar att min krönika i Göteborgs Posten den 6 november hade som syfte att förminska #metoo-uppropet och det som många kvinnor runt om i landet sedan vittnat om. Tyvärr tyder deras replik snarare på att de har haft svårt att ta in vad jag försökte skriva. Möjligen var jag otydlig så alltså får jag försöka förtydliga.

Jag började och slutade min krönika med hur viktigt jag anser att #metoo är. Denna del av artikeln tycks på något sätt forskarna ha svårt att ta in. Det finns en modern uppfattning att det som kommer före ordet men i en text inte gäller. Det är en förskräcklig infantil mental regel som leder till att alla debatter förs utifrån ett helt svartvitt perspektiv. Kloka synpunkter tar närmast alltid in olika sidor av ett fenomen och dessa kan naturligtvis vara motstridiga. Det är så vi får en gråskala i världen. Ett fenomen kan vara bra och värdefullt och samtidigt ha inneboende problem. Så om forskarna för det första hade förstått att krönikan inte på något sätt är skriven för att förminska de kvinnor som varit utsatta för reella kränkningar (och de är hemskt nog väldigt många) så kanske detta replikskifte hade kunnat hållas kortare.

Forskarna menar vidare att alla händelser som refereras till per automatik är kränkningar och en del i ett större fenomen. Detta resonemang är absurt då det innebär att man i princip kan säga vad som helst och själv påstå att det är en kränkning. Det finns ingen som har rätt att granska det. Det är vidare problematiskt då det innebär att man genom att etikettera ett tillräckligt stort antal triviala händelser som kränkningar eller trauma, devalverar de riktiga kränkningar som andra människor varit utsatta för. Så jag vill snarare hävda att de som inte tar riktiga övergrepp på allvar är de som blandar ihop dem med småsaker.

Möjligen har forskarna däremot rätt angående att företrädare för den andra vågens feminism också utmålade sig själva som offer.  De tycks dock trots det ha lyckats bra eftersom deras huvudfokus var på orättvisor som alla grupper i samhället kunde se och hålla med om. Således precis som de delar av #metoo som jag inte kritiserar, nämligen ett synliggörande av trackaserier som är oacceptabla för alla som hör talas om dem. De tidigare feministerna hade inte klarat att förändra om de samtidigt tagit upp oväsentligheter.

Till sist måste jag reagera på de högt meriterade forskarnas avslutande resonemang. De skriver:

”I Demoskops studie den 17 oktober uppgav 78 % av Sveriges kvinnor att de utsatts för ett ovälkommet sexuellt närmande eller övergrepp. Nationellt Centrum för Kvinnofrids studie från 2014 visar att drygt 50 % utsatts för sexuella övergrepp före 18 års ålder. I det närmaste samtliga som begår övergreppen är män. Det går inte logiskt ihop med att de män som begår kränkningarna skulle vara en övervägande minoritet.”

Jag har flera gånger hävdat publikt att det borde vara obligatoriskt för att överhuvudtaget få läsa på Universitet att man först genomgår en logikkurs. Örjan Falk och medarbetare visade i en stor studie att 63 % av alla våldsbrott begicks av 1 % av befolkningen.   Detta är helt i linje med övrig biologisk forskning på området. Det är mycket välkänt att frekvensen psykopater i befolkningen är cirka 1 %. Det innebär att 99 % av befolkningen inte är psykopater. Enligt den samlade tvillingforskningen de senaste decennierna styrs våra egenskaper till minst 50 % av genetik.  Detsamma gäller enligt beteendegenetikern Amir Sariaslan och medarbetares forskarlag på Karolinska Institutet också ren kriminalitet. Det var faktiskt endast ungefär 3 % av befolkningen födda mellan 1958 och 1989 som blev lagförda för något våldsbrott fram till slutet av 2009.

Det vore välkommet om företrädarna för en kurs som kallas för ”Mäns våld mot kvinnor” faktiskt lärde sig, dels lite mer om biologi och genetik, men också fräschade upp sina logikkunskaper. Det är fullt logiskt möjligt att en mycket liten del av alla män beter sig som riktiga svin samtidigt som den övervägande majoriteten faktiskt på inget sätt accepterar ett sådant beteende. Faktum är att all biologisk forskning i nuläget talar för att så är fallet. Ett scenario som också illustreras av att de brottslingar som har absolut lägst status på våra fängelser är personer som begår sexualbrott och brott mot kvinnor och barn. Inte ens i den mest manschauvinistiska miljön tycks alltså denna typ av beteende accepteras. Det är en konstig mansnorm som inte ens männen accepterar. Med det i beaktande måste man ha en total kognitiv dissonans för att inte ta in att något i teorin om könsmaktsordningen är fundamentalt fel. Ni är alla välkomna till Institutionen för neurovetenskap på Göteborgs Universitet så kan vi diskutera vidare kring varandras kunskapsluckor.

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

7 kommentarer om “Forskare i könsrelaterat våld svarar David Eberhard

  1. David Eberhard tillhör den kategorin raljanta personer som gömmer sig bakom sina fina titlar och tycks även ge honom rätten att häckla en annan institution, som haft synpunkter på hans bedrövliga ”sk. gästkrönika”. En gästkrönika som fö är ett riktigt bottennapp med tanke på att han undertecknat sig å yrkets vägnar. Den s.k. gästkrönikan har dessutom klara inslag av ”förvirrade nattliga funderingar i sitt eget navelludd”.

    David Eberhard har fått mitt mail, som jag skickade till GP:s red i anledning av den s.k gästkrönikan. Mitt mail där jag rätt ingående berättade om hur verkligheten sett ut skrapat på ytan. GP:s red valde att skicka den vidare direkt till David Eberhard. Alltså inte något som läsarna kunnat ta del av, trots att jag gett GP:s red friheten att publicera.

    Men David Eberhard har av raljanta skäl valt att inte bemöta mitt mail överhuvudtaget. Inte ens med två korslagda rader eller ord, eller en rimlig ursäkt för hans totala kunskapsblottor.

    Till er andra som nu tror, tycker att David Eberhard är någon guru på diverse fronter, skall jag genast ta er ur den villfarelsen.

    Inte ens Sveriges domstolar, eller ens JK har tagit upp denna problematik på allvar och trots, att den i just mitt fall avsåg en lagman, dvs. den högsta juristen på en tingsrätt och hade ett betydligt allvarligare inslag, än nu David Eberhard och även GP:s redaktion fått vetskap om. Ett av Sveriges absoluta största rättsskandaler finns inbäddat i den och en ännu allvarligare problematik även ingår, som ”grädde på moset”.

    Hur vittgående den lagmannen agerat och under hur lång tid det pågått, det känner David Eberhard till, eftersom nu GP:s redaktion valt att skicka mitt mail till honom. Ändå är det mailets innehåll bara toppen av ett isberg som jag själv har erfarenheter av. Då är inte alla protokollförda sammanträdens odyl. efterspel ens nämnda i detta mail.

    Det som utspelar sig runt om i Sveriges domstolar i brottmål och som rör sexualbrott etc. har Domstolsverket gått ut med att de skulle åtgärda/öka kunskapen kring för flera decennier sedan. Personligen har jag inte lyckats se på vilket sätt domarpersonal och advokater fått bättre kunskaper/insikter. Istället kränks den redan kränkta.

    För att prata klartext: det skall f@n anmäla en våldtäkt, eller övergrepp. Därför att inte nog med att offer blir offer igen i polisförhör. De blir offer på nytt under pågående rättegångar och på ett sådant sätt, som många gånger är så vidrigt, att allmänheten skulle vrida sig i våndor om de ens kände till bråkdelen av vad som kan förekomma under en domstolsförhandling, med rättens tysta medgivande!

    Den som nu tror att alla dessa upprop, som nått oss under #MeeToo och sexuella kränkningar, bara är en hysterisk samling rödstrumpors frustrationer, borde verkligen sätta sig ner och ta en timeout. I vart fall inse att här finns en verklighet som är fruktansvärt skrämmande i ett land, som vill bli betraktad som jämställt.

    Vi har tyvärr helt uppenbart en hel hord avarter till människor, som gått under radarn och som inte ens Institutionen för Socialt arbete har lyckats lokalisera. Den institutionen kommer att ha ett mångårigt och styvt arbete att sätta all denna nya info på vår Sverige-Karta.

    Något som t.o.m. fått mig att häpna, trots att jag varit väl medveten om problematiken, bara inte vare sig vidden eller omfattningen. Det får mig också att inse att den här uppgiften är så omfattande, att jag redan nu inser att det som nu Regeringen tror är det som skall kunna förändra, bara är ännu en dröm från deras sida. Här krävs en helt annan samordning och övergripande samhällsinsatser på alla tänkbara plan, därför att den problematiken är väl sammanlänkade i en mycket vidare omfattning och ett betydligt vidare perspektiv.

    Beklämmande är också bara förnamnet, att Institutionen för neurovetenskap vid Göteborgs Universitet, ännu inte låtit sig avhöras med tanke på att David Eberhard nu även tycks föra dess talan.

    Övertro på rättsapparaten den är bara till för människor som fortfarande tror på tomtar och troll, eftersom det även i Högsta rättsinstans återfinns högt uppsatt jurist, som t.o.m. lyckades med konststycket att bli DÖMD för sexualbrott. Han har på intet sätt fråntagits sina arbetsuppgifter, eller befunnits ha bristande omdöme.

  2. Två funderingar:
    1. I skolans värld ska varje fall av upplevd kränkning utredas och det är den kränkte som har tolkningsföreträde. Skolinspektionsanmälningarna har dubblerats på två år inom den kommun jag arbetar. Rätt eller fel? Vi måste i alla fall ta alla barns upplevelse på allvar, oavsett om det är ett tillmäle typ ”tjockis” eller ett regelrätt slagsmål.
    2. Eberhard kör samma argumentation i sitt svar som i sin utsprungstext: raljanta och förminskande formuleringar. Resultat?

  3. Återigen skriver Eberhard en text där han förklarar hur viktig #metoo är samtidigt som han uttrycker sig på ett sätt som förminskar både skribenterna ovan, såväl som de kvinnor som upprepade gånger råkat ut för ”raggningsförsök” under yrkesutövandet.

    Första texten gjorde mig ledsen, det är omöjligt att göra sin stämma hörd. Om Eberhard tror att hans dotter skulle kunna stå upp i den situation han beskriver så har han ju ingen förståelse alls för den situationen.

    Som tur är kommer ju här hans svar på kritiken. Och sällan har jag sett härskarteknik så tydligt satt på pränt. Då förstår jag att han är så uppfylld av sin egen förträfflighet att han faktiskt inte har någon som helst önskan att förstå någon annan än sig själv.

  4. Ursäkta min okunnighet men jag hänger inte riktigt med på David Eberhardts avslutande logiska resonemang – där han jämför sexuella övergrepp med våldsbrott.

    Jämförelsen haltar då han inte jämför hur många som uppger sig vara utsatt för våldsbrott – endast till de som begår våldsbrott.
    63% av alla våldsbrott skulle enligt Eberhard (med stöd av referens) begås av 1% av befolkningen.

    Menar Eberhard att detta går att tillämpa vad gäller sexuella övergrepp? Dvs. att ca. 1% av Sveriges befolkning skulle begå de flesta av dessa övergrepp som nämns i artikeln och som drabbar drygt hälften av alla kvinnor före 18 års ålder? Utav de statistiska uppgifter som Eberhard lägger fram kan vi inte dra en sådan slutsats. Det blir varken rimligt eller logiskt. Vi behöver helt enkelt ha mer statistiska uppgifter om övergreppen och om våldsbrotten innan vi kan dra en sådan eller en liknande slutsats. I detta antagande utgår jag från att Eberhard inte inkluderar sexuella övegrepp i kategorin våldsbrott. Det är två olika fenomen – som i vissa fall kan vara relaterade till varandra.

    Eberhardts koppling till genforskning låter bra – plötsligt blir problemet hanterbart. Om sexuella övergrepp vore så enkelt så att det utförs av en avgränsad population som avviker genetiskt från övriga män så ligger lösningen snarare i mer resurser till polis och åtgärder som straff och medicinsk medicinering än i förändrade normer.

    Men är verkligheten verkligen så enkel.

    Är inte sexuella övergerepp ett fenomen som berör tre nivåer av verkligheten: en social, en psykologisk och en biologisk nivå?
    Att den sociala normen spelar in vittnar t.ex. modern krigföring där våldtäkt mot civilbefolkningen har blivit ett vapen – detta fenomen kan vi inte förklara med att de som utför dessa övergrepp har avvikande gener i jämförelse med en majoritet av en befolkning.

    Och jag tror heller inte att vi kan göra en genetisk avgränsning i de branscher som har tagits upp i metoo och efterföljande upprop, t.ex. inom media, juridik, politik, film, teater etc. – utan att koppla in normer och subnormer , maktförhållanden etc. som viktiga komponenter för att förstå varför dessa övergrepp ägde rum.
    (Här finns det dock en juridisk komplikation då ord kan stå mot ord och en norm som bygger på att hellre fria än fälla.)

    Eberhard har rätt i att könsmaktsordningen har sina begränsningar vad gäller att förklara människors agerande – ungefär på samma sätt som den biologiska evolutionsteorin har sina begränsingar vad gäller att förklara såväl människors agerande som samhällens utveckling.

  5. Åh tack David Eberhard för svaret ovan! Speciellt det sista stycket om brister i logiken är lysande. Jag, och många med mig, är hjärtligt trött på alla påståenden om alla mäns ansvar och särskilt insinuationer om att en majoritet av oss är ”skyldiga”.
    Jag håller fullständigt med om behovet av grundläggande kunskap om logik eller hanterade av statistiska data. Exempel på brister i sådana kunskaper är tyvärr inte så svåra att hitta i rapporter från på papperet välrenommerade forskare.

  6. Vi skall vara tackamma att sextetten som har invändningar mot David Eberhards artikel finns på institutionen för socialt arbete och inte på statistiska centralbyrån.

Kommenteringen är stängd.