Draghjälp utifrån är ett vanligt fenomen i svensk valrörelse. Inte minst LO-facken brukar brassa på för glatta livet. På den andra sidan blockgränsen finns exempelvis Svensk Näringsliv.
Sedan ett par år existerar också en sammanslutning som kallar sig Alliansens vänner. Ett smart sätt att under samma paraply samla sympatisörer som i själva valet givetvis lägger sin röst på ett specifikt parti.
Detta har inte gått Aftonbladet förbi. På Kultursidan skriver Petter Larsson:
“Alliansens vänner har inte mycket med de gamla folkrörelsernas kafferep och lokalmöten att göra. Alliansens vänner består framförallt av en hemsida och en facebookgrupp.”
Formuleringarna han gör låter antyda att det måste vara nåt skumt med detta. Som om kaffesölande och handuppräckning vore ett mått på seriositet.
Men jösta-petter. Detta är 2010, inte 1910. Vi lever i en tid där partier föds på facebook och människor organiserar sig på helt nya sätt. Sociala medier och nya medier är bara ett nytt torg, som faktiskt kan fördjupa demokratin. Alla har inte tid att dricka kaffe i föreningslokalen. Men de vill vara med ändå och göra sina röster hörda. Det är inget suspekt med det.
Petter Larsson ondgör sig också över att Alliansens vänner köper dyra annonsplatser i tidningarna. Men det är inte märkligare än när facken tapetserar stans annonspelare. I samtliga dessa fall är ju avsändaren dessutom öppen.
Mer fog för sin kritik har Petter Larsson när han ifrågasätter moderaternas och kristdemokraternas ovilja att redovisa varifrån partidonationerna kommer. De hänvisar till valhemligheten, vilket kan kännas befogat. Men samtidigt finns det ett uppenbart väljarintresse i att få klart för sig om en finansiellt stark “privat” finansiär lämnat stora summor i bidrag till ett parti. Denne “privatperson” kan ju tänkas ha ekonomiska intressen inom områden som politikerna har makt över.
Mutskandalen i Göteborg är blott ett exempel på hur korruption kan uppstå. För att minska risken för korruption och röstköp har Sverige ett offentligfinansierat partistöd. En lag om mer öppenhet kring övrig partifinansiering skulle ytterligare minska risken för skumraskaffärer.
Sedan kan man ju tycka att Petter Larsson, i hederlighetens namn, också kunde ta upp det skriande odemokratiska i att icke socialdemokratiska fackmedlemmar tvingas se delar av sin medlemsavgift går till ett parti de inte stöder.
I tider av avgiftsdebatt kring A-kassan är det en intressant aspekt. Hur mycket kan fackavgiften sänkas för dem som ämnar rösta på ett annat parti än S?
