Jag har alltid haft stor respekt för Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand. Även om jag sällan tyckt likadant som hon har jag (som så många andra) alltid upplevt henne som en kompetent, kunnig och skicklig politiker.

Det tycker jag inte längre. I går såg jag Wetterstrand när hon debatterade kärnkraft i riksdagen. Hon var aggressiv och oresonlig på ett nästa religiöst sätt. Hon stod där i talarstolen med darrande röst och uppförde sig som en pastor i en extrem religiös sekt. Och Wetterstrand ljög. Hon ljög om svenska folkets inställning till kärnkraft. Och hon ljög om vilka behov Sverige och svensk industri har av el. Dessutom ägnade Wetterstrand sig åt obehagliga påhopp på Centerpartiet. Något som hon också gör här.

Kanske är det så, att när det kommer till kärnkraftsfrågan (vilket var själva anledningen till att Miljöpartiet en gång uppstod) så handlar det för de gröna anhängarna om att tro snarare än att veta och om att blint stå fast vid samma ideal även om världen runt omkring förändras.

Vad jag inte förstår är dock, att om man nu är så säker som Maria Wetterstrand på att kärnkraften är dyr, otidsenlig  och dålig, varför kan man då inte låta marknaden avgöra om de vill ha nya kraftverk eller ej? Varför skall vi då ha ett förbud? Det går inte ihop.

Inte heller förstår jag Wetterstrands aggressiva attityd emot Centerpartiet. För det första måste man som politiker kunna följa med när verkligheten förändras. För det andra handlar politiska allianser om att kompromissa. Om Maria Wetterstrand inte har förståelse för någon utav dessa faktum så ser det framtida samarbetet med S och V inte särskilt ljust ut. Fast det är inget som jag skulle fälla några tårar över.  Maria Wetterstrand får gärna fortsätta sätta sänken runt sina fötter.