Lucia

Det här med att packa väskan – inte riktigt min grej om jag får säga det själv. Jag packar alltid för mycket och är kanske lite optimistisk när det gäller storlek på väska. Mitt tålamod är inte heller på topp för en sådan här uppgift och jag önskar att det fanns väskor som packade sig själva… Trots dessa motgångar har jag nu lyckats (ja, jag satt på väskan för att få ihop dragkedjan) och visst känns det lite vemodigt. Vi har bott här i fyra veckor nu, sju tjejer på två sovrum och två badrum. Jag har saknat tystnaden och min egen säng men att alltid ha någon att umgås med är en fantastisk lyx och jag försöker förbereda mig för den tomhet som nu kommer att uppstå. Ingen Alexandra som tänder alla rummets lampor på morgonen för att det är, enligt henne, dags att vakna, ingen Miriam som hamstrar drickyoughurt vid sin säng och ofta får mig att skratta, ingen Louise som sprider magiska kommentarer omkring sig, ingen Gabriella som gör fina flätor och som alltid kommer in i rummet på morgonen och säger godmorgon, ingen Malin som slänger härligt sköna och flummiga kommentarer runt omkring sig och ingen Frida som bloggar fantastiskt bra och ger oss toner morgon som kväll… Vad jag försöker säga är att jag kommer sakna dessa tjejer mycket! (och nej, detta var ingen fullständig presentation av dem som människor, det skulle ta flera dagar att skriva, utan bara små härliga bitar som jag kommer att ta med mig)

Jag kommer även att sakna dansfesterna i den svarta luciabilen, vår GPS Anita, skrattanfallen, läskigt tidiga mornar, musikhjälpenhäng, ”dagens eko”, frukosten vi aldrig skulle tröttna på, att ”hänga i Nordstan”… Jag kan hålla på i evigheter…

Jag kommer såklart sakna vår härliga luciamamma Andrea som har varit en riktig klippa den här perioden! När hon yttrar ordet ”tjejer” vet man att man måste lyssna. Hon har lärt mig att äta Falafel och att säga frasen ”A men jättebra, a men perfekt” på skånska. Utan att vara partisk kan jag säga att hon är världens bästa luciamamma och utan henne hade vi varit ett förvirrat gäng lussebarn, så tack tack TACK för en härlig tid!

Nu ska vi ha ett sista dygn på spa tillsammans, sen är luciatiden över på riktigt. Härliga äventyr väntar runt hörnet och jag kommer bära med mig denna tiden i hjärtat en väldigt lång tid framöver.

Ha det fint alla människor, det är roligt att ni hängt med så mycket på vår blogg .
Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

Stor kram!
/Emilia, en lycklig lussetjej

Slutspurt.

Kvällens publik fick smaka på det.

Jag kunde aldrig ana att den största utmaningen med att gå alla dessa luciatåg skulle bli; att ta ton. Inte själva tontagandet i sej; jag leder en kör som lite genant heter Fridakören, men dock är fantastisk, och har tagit ton med stämgaffel många många gånger förut. Och det har inte varit några problem. EN gång under perioden har jag gett fel toner, och då hörde mina medtärnor detta och bad mej göra om och göra rätt.

Att jag skulle bli hes av att sjunga första sopran, som jag inte är van vid, fyra veckor i streck, hade jag helt räknat med. Den här sista veckan har varit en utmaning. Jag låter som en rostig anka eller liknande när jag pratar. Men det värsta är inte, som man skulle kunna tro, de högsta eller de starkaste tonerna. Får jag väl en konsonant att ta tag i; som Dröööömmar av vingesuuus, eller GoD aaaafton mitt heeerrskaaap, så funkar det.

Att det värsta skulle bli att ta själva tonen, hade jag dock inte räknat med. När jag ser att det står God afton mitt herrskap på den yttepyttelilla låtlistan jag har liggandes vid stammen av ljuset på ljusmanchetten, får jag prestationsångest. Hur ska jag kunna ta det här tvåstrukna d? Att sjunga tyst är jättesvårt när jag är så här hes! Och jag vill ju inte direkt brista ut i värsta operaklangsljudet när jag bara ska ge de andra en liten startton! En gång för några dagar sedan tog jag tonen en oktav längre ner istället, och gjorde en liten tyst kommentar till de andra; ”fast en oktav upp!” Och det funkade faktiskt skitbra.

Lite samma grej tänkte jag ikväll, vid samma låt.

Jag slog stämgaffeln mot det smått misshandlade stället på min högra handled, fick ett a i örat och kände att bara tanken att lite diskret sjunga det där höga d knappt gick att tänka.

SÅ. Jag tog det en oktav längre ner och kikade på de andra. Jag fick en nick någonstans från vänster i tåget. Själv kände jag mej osäker, men räknade ändå in. Så himla osmart. Ett, två, tre, fyr: God aaaaft… Spridda skurar av trevande toner ljöd ut genom det välljudande rummet, och mitt eget höga g, som är andra tonen i låten, totalsprack ut i ett litet hest pip. Vi slutade tvärt. Publiken skrattade lite. Jag bad om förlåtelse, till vem vet jag inte riktigt, men det kom på reflex, och lät publiken veta att det kan vara lite svårt att ta tonerna när man är så hes. Gjorde ett nytt försök, och lyckades.

Ett under i sej att inte en skrattattack utlöstes i tåget.

Senare skulle jag ta ton för Gläns över sjö och strand, varpå ett tvivelaktigt väsande var det enda som kom ur min mun. Både jag och publiken började fnissa, och jag gav upp en smula.

Det näst sista luciatåget av nästan 200, deklararerade jag.

Publiken var underbar och gav mej fullständig respons och stöd.

Vi skred ut från årets näst sista luciatåg med en lite speciell upplevelse bakom oss. Ett minne att glädjas åt, faktiskt. Självklart vill vi bjuda vår publik på något vackert, något proffsigt och stämningsfullt. Men att blotta vår sårbarhet gör också att vi får en närmare relation med vår publik, och även de kanske går hem med en lite annan, förhoppningsvis ännu varmare, upplevelse än de hade förväntat sej.

Livet alltså. Jag gillar’t.

Snart är det slut på vår period. Om du gillar det jag skrivit kan du fortsätta läsa på min blogg; Tillsammans is the shit.

Fred och kärlek!

/Frida, er stämgaffelansvariga 4-ever