Dagens två släpp, Ornette Coleman och Laleh Pourkarim, illustrerar ganska väl Way out Wests vanskliga balansakt mellan kreddigt och folkligt.

Jazzikonen Coleman är förstås en fjäder i hatten på en festival som vill fördjupa sitt utbud och vara mer än en popfestival i mängden. Jag har ingen aning om vad 82-årige Coleman kan prestera på en scen 2012, men att han har en imponerande, musikaliskhistorisk tyngd att blåsa genom luren råder det förstås inget tvivel om. Att han dessutom knappast behöver några Instagram-filter för att trolla fram den rätta, coola känslan gör förstås inte saken sämre för en ovanligt och stundtals oroligt stilmedveten festival.

Laleh däremot befinner sig i andra änden av skalan. Hon spelade på festivalen redan 2007 och när man tittar på klippen från den konserten blir det tydligt att Laleh har gjort en dramatisk resa sedan dess. Då var hon en prövande och till och med osäker scenartist med ett band som tvekande trampade runt mellan visa, pop och folkskolejazz. Post-Så mycket bättre-versionen av Laleh tycks betydligt starkare, säkrare men också lite lyxigare med linnet utbytt mot svepande klänningar och stora smycken.

2012 är Laleh en framgångsrik, bred och folkkär artist med P4-karriär. Som sådan en publikdragare men också lite närmare Svensktoppen än vad Way out West normalt sett befinner sig.

Under tisdagen ska det släppas fler namn till festivalen. Äntligen dags för den stora hiphop-akten då?

JL

Kategorier: Okategoriserade |