Dave Rowntree har lekt politiker och flugit flygplan, Alex James gjort deli-ost på sin fårfarm, Graham Coxon fortsätter göra soloplattor inga förutom indietalibanerna bryr sig om och det mest spännande med Damon Albarns senaste platta med Gorillaz var att den gjordes helt och hållet på en Ipad.
Ändå sitter man här och ler stort och brett över nyheten att Blur bokat som ett av huvudnamnen till Way Out West i augusti. Varför?

Anledningarna är flera.
Dels en rent personlig: Blur gjorde sig stora under ett par underbara britpopsomrar när jag var några och 20 och utan större bekymmer än om jag skulle välja Mateus eller något annat billigt rosévin till picknicken i parken.Visserligen höll jag på Oasis, men som i alla krig mellan två bra grejer smyghåller man också på motståndaren.
Dels en rent allmängiltig: Lyssna igenom Blurs katalog på Spotify och konstatera att deras osvikliga känsla för extrembrittisk te & småkakor-pop står sig väldigt väl jämfört med mycket annat från samma tidsålder.

Innan vi börjar hallucinera? Ses vi nästa år? Är ni verkligen säkra på det?

Det är nu den börjar komma. En dryg timme kvar till stängning och det går upp för alla utställare att allt de inte lyckas bli av med måste de packa ihop och ta med sig hem. Drömläge för fynd, alltså.