12 augusti 20.00

Det är slut, över, förbi och London-OS har varit en trevlig bekantskap, men nu skall det bli skönt att åka hem och få en gruppkram av fru och barn.

Som belöning för fullgjort värv tänkte jag faktiskt unna mig en bira, eller två – om jag hinner fram till baren innan jag somnar vill säga.

Heja, Arsenal!

Cheerio,

Peter

12 augusti 13.00

Det märks att slutet närmar sig och att det är en rätt utmattad kår som samlar den sista energin för upploppet. Tröttheten är påtaglig och irritationen ligger och lurar i varje samtal och möte, med några få undantag.

Häromkvällen hade jag och några kollegor en annorlunda, för att inte skriva bisarr, diskussion på bussen hem. Frågan var: Vem tar över om TT:s storchef kollapsar?

Lite bakgrundsinformation: TT:s storchef har jobbat 9-23 (på kontor) i drygt två veckor och lillchefen åkte hem för några dagar sedan.

Vi hittade inget bra svar, men sent i går kväll fick jag sätet jämte TT-chefen och berättade om diskussionen. Knäpp, eller hur, avslutade jag.

Inte alls, tyckte han, jag har funderat i precis samma banor.

Fatta vad ett olympiskt spel gör med oss.

Cheers,

Peter

10 augusti 14.00

Jag börjar längta hem. Inte så att jag gråter mig själv till sömns eller förbannar mitt bittra öde över att vara just här, jag märker det på mindre saker.

Jag ringer tillexempel hem till fru och barn konstant – bara för att höra deras röster och prata om vad dom gör. Det blir rätt många samtal kan jag beätta eftersom vi ynglat av oss rikligt.

Jag är lite lack över att jag missar odboys-matchen i morgon. Och trängtar något förbannat efter en rejäl svensk pizza. Eller varför inte ett pendeltåg som inte kommer. Eller ett Jehovas vittne-hembesök.

Jag längtar hem.

Jag var tvungen att gå ner till den där konstiga affären i morse och byta – det var en lika märklig upplevelse som i torsdags.

Cheers,

Peter

10 14.00

Den första fria förmiddagen tog jag en promenad ner till stan för att beta av en rätt ansenlig inköpslista.

Första anhalt en butik på klassiska Saville Row.

Den var inte alls som jag föreställt mig. I dörren väntade ett sexpack med ett snyggt leende och det gjorde mig bara obekväm. Därinne dansade vackra människor till hög modern musik och det visade sig vara personal. Jag bjöd upp en av dem, lämnade över min lista och hon plockade ihop det som var beställt.

När jag hade betalat undrade hon om jag ville bli med twitter och jag svarade: Ser det ut som om jag vill det?

Nej, det gör du inte, erkände hon ärligt, och visade mig vänligt till utgången där sexpacket (bar överkropp, jag lovar) stod kvar och såg lika glad och lycklig ut som när jag kom.

En timme senare ringde döttrarna och frågade hur det gick och vad jag köpt.

Det blev lite fel, kan jag berätta, så i helgen måste jag till den där hemska affären igen.

Någonstans misstänker jag att mina tjejer gav mig fel information med flit…

Cheers,

Peter

Fredag 10 augusti:

Irland är ett enda stort lyckorus. Katie Taylor OS-guld i boxning har lyft en nation och dagen efter bragden är det svårt att undvika det historiska guldet.
Irish Independent och The Irish Times hyllar den nyblivna mästare  med extraupplagor, bilagor, krönikor och bilder.
Historien om den 26-åriga boxaren från Irland innehåller det mesta. Första gången Katie besökte en boxningslokal var hon runt tio. Hennes pappa Peter, som blev irländsk boxningsmästare 1986, hade svårt att hitta barnvakt. En kväll tog han till sist med sig dottern till träningen och efter den dagen tillbringade Katie all sin ledig tid i träningslokalen. Hon skulle bli boxare.

Att Katie, som även var framgångsrik fotbollspelare, hade talang såg de flesta. De kommande åren fick Katie och hennes pappa kämpa mot fördomar och personer som var emot kvinnlig boxning.

Vid 15-årsåldern boxades hon för Irland i den första officiellt landskamp för kvinnor. Redan då hade hon målsättningen att vinna ett OS-guld.
I går blev den drömmen sann och bakom sig hade hon en hel nation. Timmarna före det att Katie skulle boxas samlades tusentals irländare på läktarna. I Taylors hemstad Bray, i grevskapet Wicklow, följde över 10 000 människor Katies match på en storbildsskärm. Pubar och restauranger var fullbokade. I centrala delar av Dublin och Galway skickade företagschefer hem sina anställda, så de skulle hinna hem till matchen.
Katie Taylor gjorde ingen besviken. Den fyrfaldiga världsmästaren vann OS-final i 60-kilosklassen över ryskan Sofya Ochigava. Efter den historiska segern ville de irländska supportrarna aldrig sluta sjunga, dansa och hylla sin Katie.
Taylor, som var Irlands flaggbärare vid invigningen, var rörd:
“Det är vad jag alltid har drömt om. Jag har planeras detta ögonblick så många gånger innan, men det är bättre än alla mina vildaste drömmar.”

Guldet var inte bara Irlands första i London-OS, Det var även Irlands första olympiska boxningsguld sedan OS i Barcelona 1992.

/Carina

9 augusti 13.30

Jag har fått en fråga om hur jag vet hur hästpiss smakar och den är relevant.

Mitt svar är det här: Bouquen tangerar en blandning av saltvatten från indiska oceanen och Mekong-whisky, spetsad med en tesked panengpasta – Horsepiss sensation kallades drinken som jag prövade på chans under mitt halvår i Thailand.

Ingen särskilt lyckad beställning, men intressant.

Cheers,

Peter

Torsdag 9 augusti:

Ett minne från Sveriges OS-skräll mot Danmark: Mikkel Hansen är först ner av alla i den mixade zonen efter förlusten.  Han är så förbannad. En stackars dansk reporter, som måste göra sitt jobb, försöker med ett försiktigt: “Hansen…”
“For fanden skyld”, skriker Hansen mot reportern som då väljer att backa.
Rätt beslut, om ni frågar mig.

Iskallt drag av förbundskaptenerna Ola Lindgren och Staffan Olsson. De sista tio minuterna blev som sagt dramatiska och att i det läget “bara” slänga in time out-kortet för att samla laget och försöka rätta till detaljer är ganska vanligt och ofta ogenomtänkt. I går väntade Ola och Staffan till 29.42 och ställningen 23-22 till Sverige.  Så rutinerat, så kallt.

Pia Sundhage som svensk förbundskapten? Inför OS-finalen mellan USA-Japan fick Pia, som är USA:s förbundskapten, möjlighet att kommentera ryktet att hon är aktuell att ta över. Hon passade på den frågan – förklarade att hon hade en OS-final att spela först.
Efter ikväll kanske vi får veta…
Fick jag bestämma (och det får jag här) så hade Pia Sundhage varit  förbundskapten för alla svenska landslag.
/Carina

8 augusti 14.00

Jag är förkyld och det är väl så där kul, men bara att bita ihop. I slutet på stora turneringar får man räkna med skador.

Mitt största problem är nu inte hängigheten utan rösten, som jag håller på att tappa. I går kväll var den rent förfärlig: kraxig, ansträngd och oberäknelig.

Av hotellpersonalen fick jag olika teer, citron och marmelad faktiskt – det skulle hjälpa sa de, men gjorde det inte.

I morse gick jag istället till apoteket och beställde det starkaste och effektivaste som fanns. Det visade sig vara en gulaktig vätska döpt till Sandersons troath specific mixture. En matsked tre gånger om dan skall sväljas långsamt och det är en prövning, jag lovar – kuren smakar nämligen som en blandning mellan terpentin och hästpiss.

Cheers,

Peter