Rasmus Blom

Jag skrev en rätt nedlåtande text om bandet Elefant för ett tag sedan. Jag skrev något i stil med att dom spelade “djävulens musik”, på det dåliga sättet. Så satt jag på Stars ‘N’ Bars vid Järntorget häromdagen. Och rätt som det var satte sig två killar på varsin sida om mig. Det var två oerhört medvetna killar, det här. Frisyrer som klippta ur herrmagasin, perfekt ansad skäggstubb, väl valda kläder, god andedräkt. Dom var killarna hela dagen och tog livet med en klackspark. Intrycket av en slags noga uträknad spontanitet, väldigt rätt i tiden. Dessa två killar spelade givetvis i Elefant.  Deras utbyte av blickar avslöjade “nu skrämmer vi bloggaren lite”. Jag blev nog lite nervös och tänkte väl samma sak “ja, nu skrämmer ni bloggaren lite”. Vi började lite stelt med “är det du som är du” och “ja jo, det är jag som är jag”. Det gamla Bingo Rimér-citatet “all publicitet är bra publicitet” betades av. Men så småningom mjuknade samtalet och jag frågade hur det gick med bandet och det gick bra och dom skulle snart släppa en skiva. Utan någon som helst ironisk underton var det här två riktigt sköna killar. Dom såg till och med ut att skämmas lite för den där “pannkakor med sylt på, lägger jag sexigt upp på ditt fat”-låten, vilket på sätt och vis hedrar dom. Så kom ihåg att Elefant är ett gäng trevliga grabbar innan ni går in och lyssnar på deras musik här.