Jag har skrivit en del om domarnas vardag och insatser den senaste säsongen – och i lördags fanns det en händelse som är värd att ta upp.
Frölundas back Oliver Bohm åkte med pucken och fastnade med skridskon i isen på Tegera Arena. Han föll – och Leksands närmaste spelare blev … utvisad. Trots att han inte rörde Bohm.
Sören Persson blåste – och dömt var dömt.
Trots att det fanns tre andra domare i rinken som såg att det inte var utvisning. Men den andra huvuddomaren i teamet får inte rätta sin kollega – en helmärklig regel/tradition.
Det borde ju vara ett teamwork?
”Det kan man tycka. Men det skulle inte bli så bra om det skedde titt som tätt. Dömt är dömt”, säger Joacim Karlsson, biträdande domarbas.
Frölunda gjorde dessutom mål i powerplayet – och retade gallfeber på Leksands spelare.
Domare har alltså dömt fel i utvisningssitutioner, insett misstaget eller fått det påpekat av en kollega – men får alltså inte rätta sig själva eller varandra.
Kanske dags att påminna om vad domarbas Joacim Karlsson sagt tidigare, i ett stort söndagsreportage om domarna:
”Döm för vad ni ser. Gissa inte …”
Fast det stämmer ju helt enkelt inte. Rätt märkligt att en domarbas ens påstår det. Jag kan räkna upp åtminstone tre tillfällen i SHL under säsongen då en av huvuddomarna tagit en utvisning, för att sedan konferera med de andra tre domarna, inse sitt misstag och släppa pucken på mittpunkten.
Vanligast är att det sker vid en too many players-utvisning, där de andra domarna konstaterat att inhoppande spelare inte deltagit i spelet. Jag tror att det hände under Skellefteå – Frölunda i höstas, Skellefteå fick en sådan utvisning men domarna ändrade sig efter att ha pratat med varandra.
”Dömt är dömt” stämmer inte riktigt för inom hockeyn är alla domslut definitiva först när pucken släppts efter domslutet. Det gäller såväl mål som utvisningar. Fram till nästa nedsläpp kan domarna ändra ett beslut.