Resan mot final, del 1: Estonia

Jag växte upp i Sundsvall, sisådär 73 mil från Göteborg. Två hockeylag som bråkade om uppmärksamheten – och till och med slogs ihop under ett äktenskap som tog slut lika fort som idémötet när Gais skulle ligga med Öis. Ni fattar: Sundsvall Hockey från stan, Timrå IK från en sulfitdoftande ort ett par mil bort.
En gång kom ett gäng från Göteborg på besök i nåt slags playoff – men Västra Frölunda ledde med 6-1 när publiken började gå hem från Gärdehallen.
Jag stannade – och fick se en upphämtning till 5-6, men närmare elithockey än så kom aldrig aldrig Sundsvall.
Jag åkte till Örnsköldsvik i stället.
Såg Peter Forsbergs stjärna tändas – och har till och med nåt hockeykort med Quebec Nordiques-tröja liggande nånstans.
Hursomhelst.
Under mina ungdomsår gick resan från Sundsvall till Vasa – och min första utlandstripp som myndig 18-åring blev ett skäl att aldrig nånsin smaka på en kokosdoftande pina colada igen.
Färjan hade namnet Wasa King, ett stort as som krängde som sjutton när det gick full storm utanför hytterna. Att bogvisirets låsanordning inte var stark nog hade ingen en aning om när vi bekymmerslösa stod på däck och jublade av vågorna som slog emot oss från det svarta och vitpiskade havet.
Det var först några år senare som Wasa Kings brister skuggade landet.
Färjan såldes nämligen till Estland … och döptes om.
Estonia.
I dag åker vi till Finland med Frölunda HC.
Charter, ett brasilianskt plan från Embraer. Avresa 13.10, svensk tid. Två timmars flygning till norra Österbotten och Oulu.
Det blir förhoppningsvis en resa i glädjens tecken.
Ni hänger väl med?

Kommentarer om “Resan mot final, del 1: Estonia

Kommenteringen är stängd.