Cyklade förut i dag. Tänkte bekanta mig lite med den lånade cykeln inför utmaningen i Göteborgsgirot.
Det regnade. Det blåste. Det kylde.
Efter en kilometer ville jag ge upp. Efter sex kilometer var jag helt slut. Min enda hand domnade. Och som vanligt … varför är jag så förbannat dum?
Det finns ju inte en chans att jag fixar sju mil i samma tempo som Frölundas spelare. De är elitidrottsmän.
Jag hoppades att åtminstone Andreas Johnson, som rehabilterar sitt skadade knä, skulle vara en spelare att haka på. Kanske lite långsammare, lite försiktigare.
”Ska du cykla med mig måste du hänga med”, säger han.
Vad körde du på senast?
”Har inte kört nån gång innan, men tror att jag är rätt bra i alla fall.”
Fan, då. Jag som ville ha sällskap. Äh, jag är nöjd om psyket klarar av sju mil i motvind och kyla. Faktiskt.
”Dåligt! Du måste satsa högre”, svarar Andreas Johnson.
Hm.
Vad har jag gett mig in på?
