World Cup är över. Tack för underhållningen, Kanada.
Kanada 2
Europa 1
Det är fortfarande långt från fullt i Air Canada Centre, ingen större stämning, inga elaka tacklingar … och när Kanada bara åker ut för att spela av matchen mot ett lyft av World Cup-bucklan?
Tja, då tar Europa chansen.
Bara Nordamerika har kunnat matcha Europa i snabba kontringar och gång på gång får ihopplocket av världsspelare chansen att åka i full fart mot Carey Price i Kanadas kasse.
En gång kommer Europa till och med två mot noll, utan att lyckas göra mål.
Det är i stället den utbuade jättebacken Zdeno Chara som prickar kryssets nät för matchens första mål.
Och då börjar jag undra.
Är det wrestling?
Är det riggat? Är det meningen att det ska bli tre finaler, alldeles oavsett?
För precis så ointresserat ser Kanada ut inledningsvis. Tack och lov hettar det till. Sidney Crosby är inblandad i en fight och när keepern Price blir överkörd så att masken trillar av så tänder till och med publiken.
Det är plötsligt sevärd hockey igen, lir på den bästa nivån.
Och New York Islanders-keepern Jaroslav Halak håller nollan. Länge, länge.
Inte ens när Steven Stamkos har öppet mål lyckas han – utan träffar stolpen.
Men så blixtrar Kanada till.
Först styr Patrice Bergeron in kvitteringen i PP – och med 43 sekunder kvar skjuter Brad Marchand hem bucklan.
I numerärt underläge, till och med! Det är plötsligt så att taket i arenan lyfter – och det går absolut inte att klaga på avslutningen.
Och allt beror på att coach Mike Babcock vågar coacha på slutet. Han matchar spelare, han toppar, han chanser.
Precis som en riktig mästare ska göra.
NÄR TV 3 startade sändningen av den första finalen av World Cup fanns det 22 000 svenskar vakna framför tv-apparaterna.
När den andra perioden startade hade ett gäng till valt skönhetssömnen och siffran dalat till 8 000 tittare.
Det är förstås en katastrof tittarmässigt för sändande Viasat med en sådan usel siffra.
Från en miljon i semifinalen mellan Tre Kronor och Europa … till 8 000 i finalen med Kanada. Det visar, vad än NHL kablar ut, hur mycket det kostade att Sverige missade finalen i den här turneringen.
Hur pass bränt blir då ett reklamfinansierat företag av den missen?
Antagligen inte alls.
ANNARS DÅ? Jag tycker att hockeyn – förutom i Sveriges semi – har haft en riktigt hög kvalitet. Kanadensiska reportrar blixtrar fortfarande i ögonen när de pratar om gruppspelsmatchen mellan Tre Kronor och Nordamerika.
Greatest. Game. Ever.
Tja, jag kan inte svara för alla hockeymatcher i historien, men jag har aldrig under mina 26 år som journalist sett en mer teknisk, mer magisk, mer sprakande eller mer elektrisk match.
Den tar jag för alltid med mig i hockeyhjärtat.
FÖRRESTEN: Säg vad ni vill om Frölundas inledning, med korkade avstängningar och usla insatser – men i ett lag med Joel Lundqvist och Nicklas Lasu kommer du alltid att ha bultande hjärta.
Och som Ingemar Stenmark alltid sa, ju mer jag tränar – desto mer tur tycks jag ha.
Apropå det helt osannolika vinstmålet i Kinnarps Arena.
TILL SIST: Jag kommer hem snart – och har inte fått nog av hockey.
Jag längtar faktiskt efter SHL.
Så förbaskat dåligt har inte Frölunda spelat anser jag, även fast man såklart ska ha höga krav på det här laget. Som alltid alltså!
Första matchen mot Malmö var usel, förutom sista perioden som var godkänd, men inte mer.
Brynäs borta var katastrof rakt igenom, den var alla kvar på flyget.
Brynäs hemma började lite trevande, men ju längre matchen gick så tycker jag att vi spelade bättre och Joel leder hela det här laget med en äran. Vilket kapten, helt makalöst!
HV igår där blir vi tillbakapressade i stort sett hela första perioden, men vi har också tre boxplay emot oss och man kan inte räkna med att vi ska ut och dominera mot HV på bortaplan. I så fall har man ett väldigt snedvridet tänk. Precis som mot Brynäs så tycker jag att vi växer in i det, med lite hjälp av HV då som tar riktigt korkade utvisningar. Men det är inte oförtjänt att vi kommer ikapp till 2-2, snarare tvärtom. Vi var värda det! Sen att de gör ett självmål är bara att tacka för.
Laget är påväg någonstans anser jag och vi måste ha tålamod med att det kan vara mycket upp och ner, framförallt nu i inledningen av serien. Dock kommer vi att bli bättre och bättre ju mer spelet sitter för alla nya spelare och vi kommer garanterat att hamna topp 4 innan 52 matcher är spelade. Tänk när Olofsson börjar visa sig mer, likaså Hjalmarsson, Sundström, Wellman, Figren (när han är tillbaka) osv, då kommer detta att bli bra.
Vi måste ha tålamod, tålamod, tålamod. Det blir bra detta tillslut!
Vill dock ha in en riktig toppback till, det behövs. Nyberg håller inte på den här nivån, inte Engsund heller riktigt, även om han blivit bättre sedan match 1.
Tack för mig.