Sarahbritz

Efter 486 inlägg under nästan ett år så tackar jag för mig. Det började hemma vid köksbordet, i januari i år, när jag hade det tråkigt för att jag var sjuk. Jag längtade tillbaka till Kroatiens gröna vatten och upptäckte att det finns ett mervärde i att dela med sig.
Känslorna; glädje, frustration, sömnlöshet, oro, tvekan, ironi…allt som ryms i varje dag bli ibland lättare att hantera för att jag har delat med mig.
Bloggen har varit till gagn för mig.
Kanske för någon annan också.
Men nu är det dags att sluta.
Man ska inte nöta på varandra, hur kul det än har varit.
Vi ses!

Att inte få sova är ett etablerat tortyrredskap.
Jag är extra mesig. Skulle någon plåga mig länge genom att hindra mig från att sova skulle jag avslöja allt.
Idag är en dag som nästan inte finns.
Jag skriver, planerar och förbereder alla helgernas sidor, krönikor, vetenskapsnotiser…men jag finns knappt.
Tänkte träna i morse men när jag tittade på klockan och såg att den var 01.30 så stängde jag av mobillarmet.
Ikväll ska jag klippa håret.
De kommer att få staga upp mig med papiljotter om jag inte ska ramla ur stolen.
Det värsta med att vara trött är jag också blir ledsen.
Trampar runt bland mina listor utan att egentligen hitta vägen ut.

Vem vet. Kanske möttes han av detta. Bilden är från den 3 juni, 2008.

Så har min mamma en rolig historia då hon mycket ung och mycket vacker snart skulle gifta sig med pappa Tony. Han kom från södra Sverige. Från Söderhamn. Och han ville att de förälskade tu skulle åka till Kåbbdaaaaaaaaaaalis.
Mamma fattade ingenting. Vad säger karl´n? Vart vill han åka?
Det låter Kåbbdaliss.
Något liknande var jag själv med om när jag och min bästis cyklade Kungsgatan i Boden upp och ned sökandes efter äventyret.
Vi var väl sådär femton år ungefär med det fräckaste tillbehör man kunde ha: blå mascara, bockstyre på cykeln och jeans med fladdriga lår, och pärlor hängade i ett lädersnöre i skärpflärpen (nu undrar jag: varför??).
Nåväl, vi hittade vårt äventyr, jag och Lena, i form av en amerikansk ung man med gitarr på ryggen, lockigt hår och han satt bara där på en bänk utanför tågstationen i Boden och såg vilsen ut.
“Do you know the way to Padjella?”
Frågade han och uttalade stället ungefär som den spanska maträtten.
“No”
Sa vi.
Vi kände inte heller till den spanska maträtten men pratade blygt med den ende utlänning jag träffade under hela min uppväxt. Så är det att leva i restricted area.
Så småningom kom vi på vart han ville.
Han ville till Pajala.
Men dit visste vi inte vägen.

Njut. fick den av Annika som åkte skidor i Kåbdalis i helgen

Även en trafikskadad älg kan få en puss på rumpan.
Har bakat 375 pepparkakor. Tillslut orkade vi inte mer så jag kylde klumpen som var kvar och hyvlade tunna skivor med osthyveln.
Blev finemang.
Receptet kommer.

Jag hade bestämt mig att gå till och från jobbet. Foten är fortfarande inte bra men jag har förträngt den. Tänker inte löpning, tänker bara stavgång, spinning, crosstrainer och lite styrketräning. Tänker bara löpning någonstans vid jul, på de mjuka löparspåren i Ystad Sandskog.
Då.
Då kommer den inte att göra ont.
Men jag går med stavarna så att svetten rinner. Det tog 55 minuter till GP-huset i morse. Fem minuter snabbare än utan.
Sedan ska jag gå 55 hem i mörkret.
Göteborg är vackert från Götaälvbron, båtarna är pyntade som julskepp och Lisebergs stjärna lyser över staden.
Tog dock bakvägen in i huset och upp till min arbetsplats.
Jag älskar mina stavar. Men vet att en del underliga personer har satt töntstämpeln på dem.
De har aldrig känt hur axlarna blir rörligare, hur magen spänns när axlarna åker bakåt och bröstet fram. Hur det spänner och drar i höftböjaren och framsida lår när stegen tas ut.
Ser Götaälvbron och gillar känslan att jag om några timmar ska klonka (stavarna behöver nya tassar) mig över krönet som en liten, liten arbetsmyra.
Och sedan bara följa älven hem.
Det är fredag.

Gårdagens föredrag av triatleten Jonas Colting fick till följd att jag slängde makens Becelpaket i soporna. För många tillsatser, för mycket skit, vi ska inte vara försöksdjur, vi ska äta naturliga råvaror med mycket näring och lagom med energi.
Jag stod framför TV:n där Bonde-Rogges fjällor började bråka vid köksbordet, viftade med armarna och drog upp riktlinjerna för min egen förvandling till triatlet med siktet på Iron man på Hawaii. Vilken cykel jag ska ha, att jag ska träna barfotalöpning och gå mer i skogen, lyfta stock och sten som urmänniskorna gjorde.
Först log han.
Sedan försökte han titta förbi mig.
Därefter såg han sur ut.
Sist började han käfta emot.

Att jag aldrig kan få vara helt okritisk, hjärntvättad och odelat entusiastisk inför ett endaste litet budskap!