En dag i början av decenniet stod jag och viftade entusiastiskt med den här Nokian på GP-redaktionen. Jag kände mig som en clown på cirkus.
Göra tidning för mobilen? Göra tidning med mobilen? Det var inte många som trodde på den idén.
Det var inte många som hittade fram till våra wap-sidor heller.
Det var för krångligt. Det tog för lång tid.
Nokian var ful som stryk, men den hade kamera. Med en sådan tog GP-journalisten Ralph Källström en av världens första mobilbilder som publicerades i en tidning. Det var en spårvagn och en lastbil som krockat. Ralph mejlade bilden med mobilen från olycksplatsen till webbredaktionen.
”That’s a great example of why news organizations should be replacing all reporters’ mobile phones with photo phones”, skrev Steve Outing på Poynter Online, en sajt där journalistikens framtid diskuteras.
Det var 2003.
Nu är mobilbilder vardag. Och mobilfilmer. Vi kan till och med sända webb-tv direkt från mobilen.
Allt fler läser nyheter i mobilen. Wap-sajterna vilar i frid. Dagens mobiler läser vanliga webbsidor.
Eller också finns det en app för det.
Om några år minns vi kanske apparna med ett leende, som vi i dag minns wap-sidorna.
Och kanske är det just nu, i nollnolltalets sista stund, som mobilen har sin storhetstid.
På nollnolltalet har den regerat. Den har blivit vår viktigaste och mest personliga pryl.
Vi kommer att fortsätta vara uppkopplade. Men själva prylen börjar redan bli svår att identifiera. När allt kommunicerar trådlöst – bilen, datorn, läsplattan, musikspelaren, filmspelaren, kameran, busskortet – och gränserna mellan olika sorters nät suddas ut, då blir snart mobiltelefon ett ointressant begrepp.
Dags att ta på clownnäsan igen.
