”Jag vill inte lägga ut mitt liv på Facebook”.
”Jag tycker folk som använder Facebook är dumma”.
”Jag tycker inte om att Facebook förändras”.
Tre exempel på olika reaktioner jag fått när jag skrivit om Facebooks nya tidslinje. Många hör av sig, både män och kvinnor, men de som är arga är nästan utan undantag män.
Kvinnorna som hör av sig har ofta praktiska frågor. Hur gör man för att få tidslinjen. Hur gör man för att hitta listan på böcker man läst och sidor man gillar. Hur gör man om man glömt sitt lösenord. Hur gör man om man inte vill ha Facebook längre.
De flesta män som hör av sig är arga. De är arga på mig eller arga på Facebook. Ofta båda delar.
De som ogillar Facebook är arga för att jag skriver om det överhuvudtaget. De gillar det inte, alltså får inte tidningen skriva om det. Om vi ändå skriver om det ska artikeln vara kritisk och avslöjande. De vill inte ha en artikel om hur nya tidslinjen fungerar utan om de bakomliggande motiven till den. De anar en konspiration, en dold agenda hos Facebook och tycker att jag är en dålig journalist som inte vinklar rätt.
Jag ser ingen dold agenda. Jag tror de flesta som använder Facebook är på det klara med vad det handlar om.
Facebook är ett företag. Deras mål är att gå med vinst. Pengarna tjänar Facebook på annonser. Ju fler användare som ser och agerar med Facebooks annonsörer, desto mer pengar tjänar Facebook.
För Facebook gäller det att få oss att använda tjänsten mycket och se många annonser.
För användarna är det en bra gratistjänst för att hålla kontakten med vänner och släktingar.
Tidslinjen är i mina ögon en förbättring, den gör det lättare att hitta bakåt i tiden. De som inte vill lägga ut gamla grejer kan låta bli.
Samtidigt med tidslinjen infördes möjligheten att se vad vänner gör med olika företags tjänster, till exempel vilken musik vi lyssnar på på Spotify. Det blir en ny sorts reklam i våra nyhetsflöden.
Den som inte gillar att se vilken musik vänner lyssnar på eller vilka tidningsartiklar de läst kan välja att dölja det.
Den som inte gillar Facebook kan välja att inte ha Facebook.
Detta tycker jag är bra. Alldeles särskilt om jag jämför med annan reklam på internet, till exempel den helt oönskade och mycket störande spam som fyller inkorgen i min epost.
Bra reklam är bra för både avsändare och mottagare.
Det finns saker på Facebook som jag inte gillar, det finns saker på Facebook som är svåra att förstå. Men på det hela taget tycker jag tjänsten blivit bättre.
En del av männen som hatar Facebook använder ändå Facebook. De lägger mycket energi på att gnälla på tjänsten och gärna gnälla på vad andra gör där.
De gnäller på att folk lägger ut bilder på sina barn och husdjur, de gnäller på att folk berättar om sin vardag, de gnäller på att folk lägger ut i deras tycke fåniga saker på sin status. Själv verkar de inte ha så mycket att bidra med mer än just detta gnäll.
En del män som hatar Facebook har inte tjänsten men använder den ändå, indirekt. De låter sina fruar eller barn sköta kontakterna med släkt och vänner. Någon annan får framföra grattishälsningar och ta emot festinbjudningar. Männen sitter där bredvid, lite utanför, och tycker Facebook är löjligt.
Det får de gärna tycka.
Men de är i minoritet.
Det är enligt rapporten Svenskarna och internet 2011 fler kvinnor än män som använder Facebook. Mer än hälften av svenskarna över tolv år använder Facebook. Bland internetanvändare mellan 16 och 25 år har nästan alla Facebook.
Så är du en sån där arg man som hatar Facebook – tyck vad du vill, och skäll gärna på mig, men du ska veta att det finns flera som tycker annorlunda.
PS: Och förstås finns det också en massa män som gillar Facebook och är positiva till förändring och sällan gnäller. Det vet jag. Och inte bara ungdomar, utan till exempel den 76-årige herre som ringde häromdagen för att be om råd om hur han skulle avvisa alla inviter från en australisk dam i det pokerspel han spelar på Facebook. Jag hade ju ingen aning. Har noll koll på nätpoker.
