I onsdags avtäcktes under högtidliga former Fredrik III i Varpemossen.
Varpemossen är en blivande driftplats på den nya dubbelspåriga järnvägen mellan Göteborg och Trollhättan, den ligger strax söder om Upphärad drygt fem mil norr om Göteborg.
Fredrik III är resultatet av en granplantering 1873, en stympning 1983, många års granvård, tre skott, fyra år av skyddad uppväxt på en plantskola i Holland och plantering i ett fredat utrymme i Varpemossen.
Originalgranen stod och står vid gamla Bergslagsbanan, strax väster om Varpemossen. En rallare planterade den när banan byggdes 1873.
Så småningom blev granen, som fick heta Fredrik efter rallaren, något av ett skyddshelgon för lokförarna som började hälsa granen med honnör och ljudsignal.
I samband med slyröjning 1983 kapades Fredrik ett par decimeter ovanför marken. Få trodde att granen skulle överleva 110-årsdagen.
Därför utrustade lokförare Nils-Eric Axelsson och hans hustru Elsa en expedition genom de nästan ogenomträngliga markerna söder om Upphärad till Fredrik där de planterade Fredrik II, en ny gran som skulle föra traditionen vidare.
Men åratal av offergåvor i form av halvätna smörgåsar och allehanda överblivna matransoner som givmilda lokförare kastat ut i farten hade givit Fredrik oanade krafter, den hämtade sig och fortsatte växa lite på höjden och mycket på bredden.
Om två veckor flyttas tågen till den nybyggda dubbelspåriga banan några 100-tal meter öster om gamla Bergslagsbanan. Den gamla banan rivs upp och Fredrik I och Fredrik II får framleva sina dagar i lugn och ro fjärran från snabbtågen till Oslo och de tunga godstågen från pappersbruken i Värmland.
Varken 139-åriga Fredrik I eller den medelålders Fredrik II skulle förmodligen överleva en flyttning.
Bild: KASPER DUDZIK
Därför tog Anders Brobeck, botanikintresserad polisinspektör i Trollhättan, våren 2008 tre skott från Fredrik I och skickade dem med iltransport till Holland.
Bild: CHRISTIAAN DIRKSEN
Där tog Edwin Smits, en av Europas ledande barrträdsspecialister, hand om skotten. De fick växa till små fina granar innan de för några veckor sedan återbördades till fosterlandet.
En av dem planterades på behörigt avstånd från spåren i Varpemossen, för säkerhets skull skyddade bakom stabila räler från gamla Bergslagsbanan.
Bild: KENT HALLGREN
I onsdags körde Bergslagernas Järnvägssällskap ett ångtåg från Göteborg C till Varpemossen med B 130 och B 1037 från 1911 respektive 1910 som dragkraft och närmare 150 personer som passagerare.
Martin Svensson (på bilden ovan), järnvägare i fjärde generationen, körde B 130 lika skickligt som alltid. Hans far Bertil Svensson var lokförare på Bergslagernas Järnvägar och passerade Fredrik I med ljudliga hälsningar hundratals gånger. Martin jobbar numera som godstågsförare i Norge och får inte chansen att hälsa en endaste Fredrik.
Efter en fin resa genom ett höstligt landskap och en halvtimmas stopp söder om Älvängen när olika viljor inom Trafikverket stred om lämpligheten av att låta ångloken passera genom de långa tunnlarna i Kattleberg och Nygård och förnuftet segrat växlades tåget in på det purfärska spåret i Flunbo och stannade i Varpemossen.
Bild: KENT HALLGREN
Efter ett par lysande tal avtäcktes Fredrik III med gemensamma krafter av Elsa Axelsson, granvårdare, och Sara Distner. projektchef på Bana Väg i Väst som bygger ut järnväg och väg mellan Göteborg och Trollhättan.
Tommy Bergkvist, smed, lokförare och mångårig medlem i Bergslagernas Järnvägssällskap, hade tillverkat en ny minnestavla som satts upp bredvid Fredrik.
Fredrik III:s trillingbror förärades Morrgan Claesson, ordförande i Bergslagernas Järnvägssällskap, medan ödet från den tredje trillingen i skrivande stund är okänt.
Efter vederbörliga fanfarer med tvenne ångvisslor och allmän förbrödring återstod bara returresan till Göteborg.
Nu var Trafikverkets trafikledare på bättre humör och lät utan några märkbara hyss tåget tuffa ner genom älvdalen i ett strålande solsken.
Kattlebergstunneln är 1,8 km lång, Nygårdstunneln är 3,0 km och Gårdatunneln är 2,2 km. Det är klart att det bildas en del rök i så pass långa tunnlar men det är ju inget farligt om man bara vet vad det beror på.
Att som någon operativt ansvarig på Trafikverkets Driftledningscentral stoppa tåget var ren klåfingrighet och lade sordin på ett annars helt igenom lyckat arrangemang. Men eftersom tåget var fullt av chefer på Trafikverket (och inte 140 pensionerade lokförare som vissa tidningar skrev) lär väl vederbörande redan fått en välförtjänt uppsträckning.
Artikeln talar om långa tunnlar. Hur långa? Bergslagernas Jernvägssällskap har ju utan svårighet trafikerat åtskilliga tunnlar tidigare som Gårdatunneln och många fler. Är det miljötänkadet som “spökar”? Det skall osa och lukta i tunnlar när man åker ångtåg tycker jag…
Sparbankseken, om den finns kvar, längs E20 var, eller är, välbekant men trots stort järnvägsintresse och vistelse bland järnvägskulturknuttar var dessa omnämnda träd något helt okänt för mig. Kul sak får man väl säga.
Annars så lär man ha slagit i guldspik någonstans på nya järnvägslinjer…
En gammal och kanske mer känd symbol är en vit gris, målad på en bergvägg väl synlig från järnvägen mellan Göteborg och Borås. Närmare beskrivet kan grisen beskådas på en bergvägg, på vänster sida, kort efter Mölnlycke station, i riktning Borås.
Den närmare historien om grisens tillkomst skall finnas beskriven i Svenska Järnvägsföreningens jubileumsbok om Göteborg-Borås Järnväg.
Denna hänvisning hittade jag i Ulf Erixons bok “Vägen västerut- en resa i tiden genom Härryda kommun” och citerar Ulf Erixon.
Enligt sägnen skall det ha varit en “tråkig” konduktör, som kallades för grisen, som var upphovet. Kolleger, inspirerade av lokpersonal, målade dit en stor vit gris på berget så att “den riktige grisen” skulle se den när han arbetade. Under 50- och 60-talet underhölls grisen av lokpersonal liksom av en tågmästare i Göteborg. På senare tid har boende väster om målningen stått för underhållet.
Kommer vi att få se en liknande symbol över Ulf Nyströms idoga arbete? En figur utrustad med tre-udd eller så? Skojar!