Vad är egentligen ansvarstagande?

Det är något viktigt, som andra måste ta. Åtminstone får jag den känslan när jag lyssnar på radions Ring P1 den här morgonen. Många lyssnare ringer in för att kräva att den politiska konstellation de själva inte tillhör ska ta ansvar, nu när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Borgerliga lyssnare uppmanar de rödgröna att lägga ned sina röster i alla omröstningar resten av mandatperioden.  Rödgröna lyssnare kräver att Fredrik Reinfeldt tar sitt ansvar och lämnar över stafettpinnen till Mona Sahlin, så att hon kan regera med hjälp av riksdagens småpartier.

Blocktänkandet verkar sitta djupt hos många av programmets lyssnare, även om det också ringer några anhängare av en Stor Koalition, med Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hand i hand vid rodret.

Hittills har partiernas resonemang låtit ungefär likadant. Ansvar är jätteviktigt – ta det, ni andra! Men den hårdnackade retoriken är förstås också till för att få betänketid och en bättre förhandlingsposition. Och för att sondera vad partimedlemmar och sympatisörer egentligen tycker.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand satt i går i TV och sa med indignerad röst att hennes parti aldrig kan bli stödparti åt en regering som tvingar sjuka att söka socialbidrag och inte har någon klimatpolitik. Formuleringen är väldigt lik den hon använde i SVT:s partiledarutfrågning och verkar alltså välrepeterad.

På ytan är den lättbegriplig. MP stänger dörren. Men frågan är förstås var i meningen tonvikten ska ligga: är det på stödparti? I så fall kanske MP kan tänka sig att sitta i en regering, men inte att bara ge stöd i riksdagen.

Just nu pågår givetvis ett förhandlingsspel. Miljöpartiet och Moderaterna är de partier som har lättast att ägna sig åt det, eftersom de är de enda två tidigare riksdagspartier som gjorde ett bra val. Alla de andra backade ju och ägnar nu förmodligen en tid åt självrannsakan, även om det på sikt kan öppna för större kursförändringar.

Som när Fredrik Reinfeldt tog över M efter partiets valfiasko 2002. Gårdagens val är en triumf för Reinfeldt personligen och för den linje han valde då. Han har lyckats åstadkomma ett långsiktigt trendskifte. Socialdemokraternas dominans är bruten, nu domineras Sverige av två ganska jämnstora partier. Om Reinfeldt även skulle kunna locka MP över blockgränsen skulle det vara ett oerhört nederlag för de redan så stukade Socialdemokraterna.

Miljöpartiet är sannolikt Sveriges mest uppvaktade parti just nu. Runt om i kommuner och landsting sliter och drar både borgerliga och socialdemokrater i sina gröna vänner för att diskutera samarbete. Så brukar det vara efter alla val, i Kommunsverige samarbetar miljöpartisterna ungefär lika ofta med borgerliga partier som med socialdemokrater.

 I Göteborg har det spekulerats i att MP skulle byta över till den borgerliga sidan, MP har velat hålla alla dörrar öppna. MP + de borgerliga var bara ett par tiondelar från egen majoritet i Göteborg. Det som förändrat läget är förstås framför allt uppstickarpartiet Vägvalet. Nu är den politiska situationen ytterst komplicerad i stan.

I Västra Götalands-regionen gjorde MP också ett bra val, med tre nya mandat. Både den nuvarande S,C,FP-konstellationen och en alliansvariant behöver Miljöpartiets stöd för att få ihop de 75 mandat som behövs för att styra regionen. Men här verkar partierna inte stå så långt ifrån varandra.

Valet är med andra ord inte över. Det kan dröja innan vi vet vem som kommer att styra – i landet, i Göteborg och i Västra Götalandsregionen.

Valbloggen sätter däremot punkt här. Stort tack till alla som läst och kommenterat!

I dag är det kö! Åtminstone kring vallokalerna nära där jag bor. Och det verkar ha varit fart på röstandet även på andra håll.  Mycket tyder på att det varit ett högt valdeltagande, fast knappast som rekordåret 1976 då över 91 procent röstade. År 2006 var det 82 procent, ändå en uppgång från 2002.

Ändå har ovanligt många förtidsröstat, 2 178 425 personer i hela landet. Förtidsrösterna skickas sedan till vars och ens vallokal, där de räknas i kväll. Det är det systemet som gör att det är möjligt att ändra sig i dag, man kan gå till sin vallokal och rösta på nytt. Då är det den rösten som räknas, inte den från förtidsröstningen.

Men detta skickande av röster gör även att valresultatet kan försenas, i fall alla inte hinner fram i tid utan räknas först senare. Prognosen från Valmyndigheten var i fredags ändå att resultatet i riksdagsvalet skulle vara klart vid elvatiden i kväll. Kommunval blir klara senare.

Exakt vem som kommer in får vi dock inte veta förrän nästa vecka, resultatet av personröstningen är troligen klart först på onsdag. Det är ju möjligt att sätta kryss framför en kandidat man gillar (men bara en!). Den som tycker att ordningen på listan ser bra ut bör ändå sätta ett kryss framför toppkandidaten, annars kan personer längre ned på listan kryssa sig förbi. Det är inte längre möjligt att stryka kandidater.

Det svenska valet väcker visst intresse även i omvärlden. De flesta artiklar jag hittar på nätet verkar ha skrivits för några dagar sedan, då de borgerliga hade ett rejält försprång i opinionsmätningarna och när Sverigedemokraterna såg ut att få 6-7 procent. Utgångspunkten är att regeringen Reinfeldt sitter kvar, men att Sverigedemokraterna kan få en vågmästarroll i riksdagen. Stödet för de borgerliga tillskrivs den framgångsrika svenska ekonomin. Det är exempelvis vinkeln hos brittiska BBC, irländska Irish Times och tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung. Den tyska tidningen citerar Anders Borg: “Över Sverige skiner solen!”

Flera medier intresserar sig för den tidigare så starka svenska socialdemokratins försvagning, exempelvis brittiska The Economist.

 Spanska El País, som är uppdaterad om de senaste opinionsmätningarna, spår ändå att los socialdemócratas går mot ännu ett nederlag, trots att de styrt Sverige i 65 av 78 år sedan 1932. Om en konservativ premiärminister klarar att bli omvald är det historiskt, noterar tidningen. Enligt El País är Sverige ett extraordinärt land när det gäller grad av civilisation och rikedom, men tidningen skriver att socialdemokraterna inte lyckats förnya sig för att tilltala den växande medelklassen.

Flera medier intresserar sig också för Sverigedemokraterna. Franska Le Monde beskriver hur Sverige för första gången kan få in extremhögern i parlamentet och att Sverigedemokraterna stärkts av TV4:s beslut att inte sända den reklamfilm som ansågs strida mot lagen om hets mot folkgrupp.

Även danska Politiken skriver om Sverigedemokraterna och om hur svenska politiker hanterar deras uppgång. I Danmark är ju det främlingsfientliga Dansk Folkeparti numera stödparti åt regeringen.

Vi får väl se vad de skriver i morgon.

I kväll fick statsministerkandidaterna en chans att visa upp sina personligheter i TV4:s program Din nästa statsminister. Ett lyckat framträdande där skulle kunna påverka väljare som ännu inte bestämt sig hur de ska rösta – eller kanske rentav få en och annan förtidsröstare att ändra sig och göra om valet i sin vallokal i morgon.

För Socialdemokraterna handlar det också om att mobilisera väljare som överhuvudtaget inte bestämt sig för om de ska rösta. Idag publicerades flera opinionsmätningar, bland annat Sifo i Göteborgs-Posten, som visar att de rödgröna knappar in. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson säger till svd.se att det troligen handlar om att de rödgröna nu lyckas mobilisera, snarare än att många strömmar över blockgränsen.

Valet verkar alltså plötsligt mer ovisst än för bara en vecka sedan, då de borgerliga såg ut att dra ifrån. Det kan missgynna Sverigedemokraterna, som också var under fyraprocentspärren i dagens Sifo.

Därför kommer båda sidor att använda även hela valdagen till kampanjarbete, för ett par val sedan fanns en oskriven regel mot sådana aktiviteter. Alliansen var först att bryta mot detta tabu när de på valdagen 2006 vandrade nedför Drottninggatan i Stockholm och delade ut blommor till folk, något de tänker göra om i år. Mona Sahlin deltar i morgon-tv och beger sig sedan till Bergsjön för att äta frukost med folk och försöka locka fler att rösta i en del av Göteborg som tidigare utmärkts av lågt valdeltagande. 

Med tanke på hur mycket som står på spel, och hur trötta de måste vara, är det nästan overkligt att se Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin se så lugna ut i sina respektive tv-studios, han i Stockholm och hon i Göteborg. Båda ser avspänt småpratande ut. Fast det är förstås inte det det handlar om. Tvärtom är det här sista chansen att försöka kompensera för det som partierna kan misstänka är den egna ledarens svagheter, därför gäller det att välja vartenda ord så att det förmedlar rätt intryck:

“Mona Sahlin är erfaren.” Det återkommer hon till gång på gång. Även när hon får frågan om förtroendet för henne i de egna leden lyckas hon föra in det på ämnet erfarenhet: Har man varit med så länge som hon vet man att förtroendet går upp och ned, säger hon. Vilket förstås är sant. I 1994 års SOM-undersökning toppade Mona Sahlin den politiska förtroendeligan. Det är både ett sätt att försöka ta udden av de mer aktuella mätningar som visar på ett betydligt lägre förtroende och att framhålla att hon befunnit sig i den politiska hetluften betydligt längre än Fredrik Reinfeldt.

Men det är förstås besvärande för Sahlin att hon fallit i förtroendemätningarna, även jämfört med när hon valdes till partiledare 2007. I årets SOM-undersökning från Göteborgs universitet är Mona Sahlin den av rikdagspartiernas ledare som har lägst stöd. GP:s senaste förtroendemätning visar att det även skiljer stort när det gäller statsministerkandidaternas stöd bland de egna, 61 procent av S-sympatisörerna som har förtroende för Mona Sahlin; 95 procent av M-sympatisörerna har förtroende för Fredrik Reinfeldt.

“Fredrik Reinfeldt är empatisk.” Det är en egenskap han själv framhåller när han intervjuas av Jenny Östergren och det är också något finansminister Anders Borg betonar när han efteråt får frågor om hurdan Fredrik Reinfeldt är.

- Det är jättejobbigt när människor far illa, säger statsministern om de just nu så uppmärksammade sjukförsäkringsfallen.

Han har fått en del kritik för att inte visa känslor, även Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund säger i programmet något om att man förstås kunde önska att Reinfeldt hade ett bredare känsloregister. Därför gäller det för Fredrik Reinfeldt att framstå som en person med förmåga att leva sig in i andras situation.

Men spelar då partiledarnas personlighet någon roll? Självklart. Valmanifest och politiska program är viktiga, erfarenheten visar att regeringar genomför de allra flesta löften de går till val på. Men det är bara en del av regerandet. Att leda ett land handlar också om att hantera oväntade händelser, kanske kriser, att företräda Sverige utomlands, att förhandla i EU-kretsen. Dessutom måste nästa statsminister förstås jämka mellan stundtals motstridiga viljor i regeringskoalitionen.

I kväll fick statsministerkandidaterna också hålla varsitt tal till nationen. Mona Sahlin manade till solidaritet och lyfte fram Maria, som tvingas leva på socialbidrag, sedan hon utförsäkrats ur sjukförsäkringen trots att hon har obotlig lungcancer. Fredrik Reinfeldt talade om att de som står utanför måste få en chans att komma tillbaka och hoppades få leda en trygg, stabil majoritetsregering.

Egentligen borde valrörelsen vara slut nu. Förr brukade den kulminera på lördagseftermiddagen före valet och i Göteborg skedde det alltid i och med att Socialdemokraternas ledare, tillika statsministern, höll tal på Götaplatsen.

Men det var då det. Nu får trötta valarbetare ställa in sig på att kampanja 24 timmar till. ”Men på måndag ska jag sova”,  pustade Socialdemokraternas valledare i Göteborg Claes Wennberg när jag mötte honom för en liten stund sedan. “Kanske”, la han till.

Under eftermiddagen har Socialdemokraterna traditionsenligt haft besök av sin partiledare som hållit tal på Götaplatsen. Men i år hade Mona Sahlin också sällskap av Lars Ohly och Maria Wetterstrand. Och förstås av deras lokala motsvarigheter Anneli Hulthén, Elise Norberg Pilhem och Kia Andreasson.

Alla lät de mer segervissa än tidigare i valrörelsen. De senaste dagarna har opinionsmätningarna visat att de rödgröna knappar in på alliansen, så även i den Sifomätning som GP publicerar i dag. En orsak kan vara att valrörelsen de senaste dagarna handlat om just de frågor de vill tala om, som sjukförsäkringen. Med tanke på det utbredda missnöje som finns med sjukreglerna är det märkligt att de rödgröna först de senaste dagarna verkligen lyft den frågan (den var stor i vintras, men har varit ganska osynlig i valrörelsen), fast nu ser de till att få in den så ofta de kan.

Vid en pressträff efter talen märktes att de rödgröna partiledarna fått en nytändning, de försäkrade alla tre att de kände att vinden vänt. Fast på frågan om de önskade att valrörelsen vore en vecka längre svarade de omedelbart “Nej!” Och såg inte ut som att de skulle orka en vecka till.

Det var i alla fall mycket folk på Götaplatsen. De verkade särskilt måna om att visa sitt stöd för Mona Sahlin, “Mona, Mona, Mona!” ropade en hejaklack och mannen i Byggnadsjacka snett framför mig tryckte då och då i med ett “Det är bra, Mona!” Tanken med Götaplatsarrangemanget var förstås att få till den där folkliga stämningen, med varmkorv, ballonger, teckentolk (hör alliansanhängare bättre? de har aldrig teckentolk) och födelsedagssång till förre utrikesministern Jan Eliasson som fyllde 70 i går (och som också talade), liksom med annan sång av exempelvis Marit Bergman och Nationalteatern.  De sistnämnda hade fått förstärkning av ex-kulturminister Leif Pagrotsky på tamburin. De spelade Jack the Ripper – en låt som tillägnades Fredrik Reinfeldt.

I kväll fortsätter Mona Sahlin till TV4:s Bingolottostudio för att duellera på länk med Fredrik Reinfeldt och i morgon äter hon frukost med Bergsjöbor för att få ut det budskap som alla Sveriges politiker just nu kan enas kring: rösta, rösta, rösta! Partiarbetarna använder nu sitt allra sista krut för att de vet att det kan vara några tusen röster på slutet som avgör. I Socialdemokraternas valstuga på Kungstorget träffar jag Gro Mette Moen, från norska Socialdemokraterna, som kommit för att hjälpa det svenska broderfolket i valspurten. Hon påminner om att den norska rödgröna regeringen vann med 2000 röster 2009.

Att köra kampanj även på söndagen var något som alliansen drog i gång förra valrörelsen, i strid med traditionen. I morgon gör de samma sak som då: de vandrar längs Drottninggatan i Stockholm, för att dela ut blommor, prata med folk och synas i största allmänhet.

I dag har de också synts: i Stockholm på förmiddagen, i Nordstan i Göteborg vid lunch och på eftermiddagen i Malmö. Huvudbudskapet var att människor måste rösta för tryggheten, för den regering som tagit Sverige genom krisen. Fredrik Reinfeldt varnade särskilt för vad som skulle kunna hända om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. De skulle aldrig klara att ta ansvar, ansåg han.

I dag tog också debatten om våldet mot Sverigedemokraterna en ny vändning. när en läkare i Malmö bedömde att den sverigedemokrat ljugit som hävdade att han blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan. Enligt läkaren verkar det istället som att han tillfogat sig skadorna själv.

Samtidigt växer oron för det högerextremistiska våldet, sedan den överfallne Centerriksdagsledamoten Fredrick Federley sagt att det inte var ett rån när han misshandlades i onsdags. Han har tidigare blivit brutalt misshandlad av högerextremister, möjligen på grund av sin sexuella läggning.

Klockan 15.00. Det börjar bli svårt att röra sig på stan, överallt står det folk i jackor med partiemblem som tycker att jag ser ut att behöva en broschyr, ballong eller disktrasa med politiskt budskap.

Förmiddagen har dominerats av alliansen, vars fyra kommunala toppnamn höll torgmöte vid Kopparmärra i regn och med ett drygt 50-tal åhörare. Desto fler var det som kom till Nordstadstorget vid halv ett, där de borgerliga  partiledarna intog scenen. Jag har aldrig sett så mycket folk på ett politiskt möte i Nordstan – men så är det ju dagen före valdagen. Många verkade också tycka att det var spännande att se statsministern.

Vid det här laget levererar förstås inte partierna en massa nya utspel, dagen före valet gäller det att bara pumpa ut kampanjfavoriterna så att de verkligen fastnar. Fredrik Reinfeldt upprepade hur tryggt det är att rösta på den sittande regeringen, därför att den både genomfört vad den lovade före valet och för att den lyckats ta Sverige helskinnat genom en ekonomisk kris. Det var inte bara en underförstådd känga åt de rödgröna, framför allt vill han nu hamra in budskapet att Sverige riskerar kaos om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Reinfeldt räknade upp tänkbara krisscenarier och undrade:

- Vem ska vi ringa då? Jimmie Åkesson?

Men den kraftigaste applåden i Nordstan fick Folkpartiledaren Jan Björklund när han kritiserade ett annat parti. Björklund sa att tidigare socialdemokratiska ledare aldrig skulle ha släppt in kommunister i Sveriges regering. Han har också några stående skämt om Vänsterledaren Lars Ohly som han använt både på de möten där jag sett honom och  i åtminstone någon tv-sändning. Framför allt handlar det om vilken ministerpost Ohly skulle kunna få i en rödgrön regering.

Lars Ohly kan kontra på Götaplatsen om en stund. Vid halv fem ska han tala där, tillsammans med Miljöpartiets Maria Wetterstrand, Socialdemokraternas Mona Sahlin, Jan Eliasson (S), Anneli Hulthén (S), Elise Norberg Pilhem (V) och Kia Andreasson (MP). 

Klockan 12.20- Valtemperaturen steg ytterligare av dagens Sifomätning i GP – de rödgröna knappar in och det ser ut att kunna bli ett betydligt jämnare val än mätningarna för någon vecka sedan tydde på.

Samtidigt hoppas förstås de borgerliga i Göteborg på ett annat slags vändande valvind. I måndags visade ju GP:s lokala Sifomätning att göteborgarna fortfarande tänkte splittra sina röster, så att alliansen skulle vinna de göteborgska rösterna i riksdagsvalet men inte i kommunvalet. Sedan dess har stans borgerliga politiker lagt in en ännu högre växel i sitt spurtande.

 Jag kom just från ett valmöte vid Kopparmärra, där Jan Hallberg (M), Carina Liljesand (KD), Helene Odenjung (FP) och Anders Flanking (C) pratade om hur de vill förändra Göteborg. De såg ut att vara ett väl sammansvetsat lag – när det började regna höll Anders Flanking snällt i Helene Odenjungs Folkpartiparaply. (Det retade mig att jag inte lyckades få en bild med mobilen – Flanking är alltså Centerns partisekreterare, inte Folkpartiets).

Snart är det dags att summera valrörelsen. Professor Kent Asp har faktiskt redan börjat, för nionde valrörelsen i rad har han gått igenom de största tidningarnas valrapportering. Han är inte nådig i sina omdömen, som han redovisar på DN Debatt. Aldrig tidigare har rapporteringen haft sådan slagsida. Mona Sahlin och Socialdemokraterna har fått påtagligt negativ rapportering, exempelvis i tre av fyra undersökta artiklar i Expressen.

Men det finns ett undantag: GP:s bevakning beskrivs som den enda som varit balanserad. Jag blev väldigt glad när jag läste det! (GP har även tidigare år brukat utmärka sig för balanserad bevakning.)

Nu ska jag gå och lyssna på alliansens partiledare i Nordstan. I eftermiddag blir det Götaplatsen, där de rödgröna har både musik och tal.

Jaha, då var även den sista partiledardebatten över. Undrar om den underlättade för de cirka 700 000 väljare som fortfarande sägs vara osäkra på om eller hur de ska rösta på söndag?

På nätet finns förstås redan en massa extatiska kommentarer, där alla tycker att den egna partiledaren vann debatten. Det är väl att ta i. Men jag tycker att alla partiledarna klarade sig väldigt bra. Flera personer jag pratat med de senaste dagarna har gjort samma reflektion: partiledarna har blivit duktigare och duktigare under valrörelsen. På flera sätt:

0 De har för det mesta bra koll på fakta. Den här valrörelsen har kryllat av siffror och beräkningar. Ändå är det sällan någon partiledare beslås med felaktigheter. Det framgår också av en undersökning som mediegranskaren Second Opinion redovisade i dag.  Glöm alltså myten om att politiker ljuger.

0 Partiledarna har under valrörelsens gång blivit allt skickligare på att presentera sin politik. Här har de säkert drillats att lägga av med vanor som väljarna kunnat uppfatta som irriterande: Maud Olofsson talar långsammare och mindre ettrigt, Mona Sahlin har slutat lägga huvudet på sned och betona ord så att betoningen stiger på sista stavelsen, Fredrik Reinfeldt har skippat de allra längsta orden från byråkrat- och akademikersvängen och Jan Björklund har börjat le.

Kvällens debatt var dessutom betydligt mindre hätsk än gårdagens i TV4, då beskyllningar om lögn ideligen for genom luften. Kanske hade partiledarna också läst undersökningen som visade att politiker för det mesta inte ljuger? Eller också var de rädda att väljarna skulle stänga av tv:n.

Debatten var ändå känslosam på ett annat sätt. De rödgröna har insett att de borgerliga vinner på att få tala om fakta, i synnerhet när det ljusnat för svensk ekonomi (Fredrik Reinfeldt hänvisade glatt till en ny undersökning där den svenska ekonomin rankas som världens näst mest konkurrenskraftiga). Däremot har regeringssidan det svårare  när det ska pratas känslor.

 Alltså uppehöll sig de rödgröna så mycket de bara kunde vid sjukförsäkringsreglerna och åberopade en rad personliga exempel. Annars har den här valrörelsens retorik tidigare innehållit ovanligt få människor av kött och blod. Regeringen skickade gärna fram Kristdemokraternas Göran Hägglund när det skulle visas empati, men även han hade svårt att hantera sjukskrivningsfrågan.  

De rödgröna fick det svårare när ämnet istället var kriminalpolitik, eftersom de tre partierna inte lyckats enas om den. Här var det istället de borgerliga som vädjade till våra känslor, genom att beskriva den otrygghet som brottsoffer känner och lova lösningar. Framför allt fler poliser, som skulle kunna specialisera sig på att lösa olika kategorier av brott.

Avslutningsvis fick alla sju rikta varsin personlig appell till väljarna. Samtliga vädjade till våra känslor:

Miljöpartiets Maria Wetterstrand tyckte att vi inte kan fortsätta leva som om vi vore den sista generationen, varje politiskt beslut måste ta hänsyn till framtida generationer, till dagens fattiga och till andra arter.

Vänsterpartiets Lars Ohly ville att vi skulle leva oss in i vardagen för de svenska barn som måste ljuga ihop en sommarlovsberättelse om att de varit på Kolmården, därför att de skäms över familjens fattigdom. Fattigdomen måste bekämpas, även i Sverige.

Kristdemokraternas Göran Hägglund vill att valet ska handla om värderingar, att  egoism inte får tränga undan sammanhållning. En röst på Kristdemokraterna var en röst för ett varmare Sverige, ett mänskligare Sverige.

Socialdemokraternas Mona Sahlin säger gärna ja till skattesänkningar men det får inte ske till vilket pris som helst. Även om de flesta vill få mer i plånboken vill de inte att det ska gå ut över någon annan. En ny rödgrön regering tar ansvar för jämlikheten i vårt land.

Folkpartiets Jan Björklund underströk att han är liberal och att han därför tror på enskilda människors förmåga mer än på statens makt. Människor växer genom kunskaper. Ett fokus på skola och utbildning skapar växande samhällen och ekonomier, så att vi får resurser till växande välfärd. Dessutom står liberalismen för jämlikhet mellan kvinnor och män och för internationell solidaritet.

Moderaternas Fredrik Reinfeldt talade också om att människor ska kunna växa, men var annars mindre känslosam. Istället betonade han att regeringen tagit Sverige genom en svår ekonomisk kris och ville fortsätta ta ansvar för Sverige. Nu är en majoritetsregering inom räckhåll.

Centerns Maud Olofsson framhöll att  Centern tror på framtiden. Framtiden är de unga, därför vill Centern erbjuda de unga ett jobb. För att det ska vara möjligt behövs fler företagare. Hon fick också fram mer miljöteknik, gröna jobb på landsbygden, en tyst stad där vi kör elbilar. Dessutom är jämställdhet framtiden.

I kvällens partiledardebatt i SVT ställde utfrågarna Anna Hedenmo och Mats Knutson frågor till Socialdemokraternas Mona Sahlin, Miljöpartiets Maria Wettersand, Vänsterpartiets Lars Ohly, Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Centerns Maud Olofsson, Folkpartiets Jan Björklund och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Nedan finns det blogginlägg som uppdaterades kontinuerligt under debatten (i omvänd kronologisk ordning):

Klockan 21.45, Kriminalpolitiken. De borgerliga talar om rättsväsendet, att de ökat antalet poliser. De rödgröna betonar att bryta det negativa sociala arvet och ge unga bra uppväxtvillkor. Det kan handla om en skillnad i synsätt, men det kan också hänga samman med att de rödgröna inte har någon gemensam kriminalpolitik. Däremot är de rätt överens om socialpolitiken.

Lars Ohly talar om att förebyggande arbete bara är möjligt om inte regeringen gör stora skattesänkningar.

- Du har ju samma inlägg oavsett vad det är för ämne vi diskuterar, säger Jan Björklund.

- Jamen du har ju samma politik, invänder Lars Ohly.

Ohly ansätts hårt för att V, som enda parti, vill återinföra halvtidsfrigivningen och sänka en del straff.

Mona Sahin talar om mäns våld mot kvinnor. Fredrik Reinfeldt tror att både det problemet och frågan om grov organiserad brottslighet delvis löses av fler poliser, eftersom de kan specialisera sig mer.

Maud Olofsson tar upp frågan om kvinnor som lever med skyddad identitet.

Klockan 21.40, Sverigedemokraterna. Har ni som regering gjort något fel när SD växer i styrka? undrar Mats Knutson.

Fredrik Reinfeldt verkar tycka det: för många nyanlända har hamnat i en omhändertagandementalitet, därför att de tidigare inte fick arbeta under väntetiden. Mona Sahlin anser däremot att det inte spelar någon roll vad regeringen skulle göra, Sverigedemokraterna är inte seriöst intresserade av hur integrationen fungerar. Om nyanlända får jobba anklagas de för att ta jobben, om de inte får jobba anklagas de för att leva på bidrag.

Lars Ohly tar upp diskrimineringen, ett ämne som debatterades flitigt vid årtiondets mitt, som nästan helt försvunnit från den politiska dagordningen sedan dess. Trots att det är väl belagt att det förekommer etnisk diskriminering på arbetsmarknaden, i rättsväsendet och på bostadsmarknaden. Men inte heller Ohly tar upp detta, istället talar han om klassklyftor.

Klockan 21,35. Flyktingpolitiken. Här finns en skillnad mellan blocken: de rödgröna vill att nyanlända ska flytta dit de anvisas och att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. De borgerliga tycker att folk ska få flytta dit de vill.

Klockan 21.30, Klimatfrågan. Ett ämne som tilltalar Miljöpartiet och Folkpartiet. MP för att de har hög trovärdighet i frågan, FP för att de får säga “kärnkraft”. Annars är det en komplicerad fråga, eftersom båda blocken är så splittrade, inte minst vad gäller energiförsörjningen. När Jan Björklund gick igång om att kärnkraften aldrig kan ersättas av vindkraft invände Mona Sahlin lugnt:

- Argumenterar du mot mig nu eller mot Maud Olofsson?

Klockan 21.20. Nu får de rödgröna ställa frågor till de borgerliga. Alla tre rödgröna försöker pressa statsministern om sjukförsäkringen. Lars Ohly börjar med att fråga Fredrik Reinfeldt om vad han tycker om fallet Annica Holmquist. Hon blir av med sin sjukersättning trots att Försäkringskassans förtroendeläkare anser att hon inte har arbetsförmåga. Mona Sahlin nämner moderatpolitikern Lars Sjöblom i Norrtälje, som lämnade partiet i protest mot vad han ansåg vara en inhuman sjukförsäkringspolitik.

Fredrik Reinfeldt står fast vid att de nuvande sjukförsäkringsreglerna är nödvändiga. Att människor har kritiska synpunkter tror han beror på att “människor vant sig vid passivitet och utanförskap”.

Det här är ett av regeringens känsligaste områden. Teorin är enkel: sjukförsäkringen ska vara stram, så att inte människor sjukskrivs eller förtidspensioneras när de egentligen har andra problem, som arbetslöshet till exempel. Men reformen genomfördes hastigt, trots massiv kritik och har följts av en rad fall där människor kommit i kläm. Ofta har regeringen då skyllt på Försäkringskassans bedömningar, medan Försäkringskassan skyllt på lagstiftningen. För regeringen har det varit problematiskt, både för att den riskerat att framstå som okänslig och för att den tvingats backa från fattade beslut för att de inte varit tillräckligt väl förberedda. Det stämmer inte riktigt med den bild regeringen velat ge av att den agerar utifrån vetenskap.

Klockan 21.05. Föräldraförsäkringen – skulle det handla om enligt påannonseringen. Fast partierna pratade om lite av varje, antalet kvinnliga myndighetschefer t ex.

Alla tre rödgröna partierna vill knyta försäkringen hårdare till var och en av föräldrarna. Vänstern vill dela 50-50, medan de två övriga talat om en tredelad försäkring, där mamman ska ta en tredjedel, pappan en tredjedel medan den tredje delen får fördelas fritt. Men vi fick inte veta om detta ska införas under kommande mandatperiod eller inte. Göran Hägglund låg på och krävde besked, väl medveten om att opinionsstödet inte brukar vara så starkt för ytterligare kvotering. Vilket kan vara skälet till att de rödgröna inte verkar lägga något sådant förslag nästa mandatperiod, trots att alla tre har kongressbeslut på det.

Klockan 21.00. Vad kan göras mot vårdskandaler? undrar Mats Knutson. Socialminister Göran Hägglund låter genuint upprörd över hur människor far illa på vårdhem, men har inga konkreta förslag. Maria Wetterstrand tror att det behövs hårdare regler för anmälningsskyldighet. Maud Olofsson efterlyser kompetensutveckling i äldreomsorgen. Sedan blev det en ordväxling mellan henne och Wetterstrand om hur skattesänkningar kontra välfärd och vad som skapar tillväxt. Och sedan inflikar Fredrik Reinfeldt att han förvisso är upprörd över missförhållanden men att det oftast fungerar bra, det har han sett på sina resor runt om i landet.

Ingen blev nog så mycket klokare på den här delen av debatten, som var väldigt splittrad.

Klockan 20.40: Hittills har debatten avhandlat tre ämnen: jobben, sjukförsäkringen och skolan. De båda sidorna får också fritt ställa frågor till varandra.

Skolan är förstås ett favoritämne för utbildningsminister Jan Björklund. Han vill betona de reformer regeringen infört för att höja kunskaperna och få mer ordning i skolan. Men han säger också att det behövs fler lärare, kanske 10 000 till, vilket jag inte hört honom säga förut. De rödgröna lovar i sitt valmanifest 6 000 nya lärare.

De rödgröna har lagt sig väldigt nära alliansen i skolfrågorna. Undantaget är gymnasieskolan, där de rödgröna motsätter sig de borgerligas reform att praktiska utbildningar inte alltid ska vara högskoleförberedande. Det blir en sorteringsskola, varnar de rödgröna. Jan Björklund kontrar med att det ska vara möjligt att komplettera senare. Han får också kritik för att det inte längre ska vara möjligt att läsa upp betyg på komvux.

Sjukförsäkringen är ett ämne de rödgröna vill prata om. Anna Hedenmo introducerar ämnet genom att säga att ohälsan minskat med 100 000 personer pga regeringens sjukförsäkringsreformer. Det är en sanning med modifikation: ohälsotalet har fallit under en följd av år och skulle enligt Försäkringskassans prognoser ha fortsatt falla även de här åren även utan regeringens reformer – fast inte lika mycket.

Det här är en känslig fråga för regeringen, som införde nya regler den 1 juli 2008, trots massiv kritik från remissinstanserna. Försäkringskassan hörde till de som fruktade att de inte skulle klara att genomföra förändringen på ett bra sätt, eftersom de hade så kort tid på sig och för att reglerna var oklara. Efter hand har regeringen tvingats modifiera reglerna, bland annat efter massiv kritik förra hösten.

I de flesta debatter har Göran Hägglund fått svara på frågor om sjukförsäkringen. Inte för att det är hans reform, den har utarbetats av moderatledningen och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson (M). Även i kväll skickas han fram, kanske för att han ses som den som är bäst på att förmedla empati.

- Alla känner för de här fallen som vi läser om i tidningarna, om man är sjuk är det självklart att man ska vara sjukskriven, säger Göran Hägglund.

Men några förändringar utlovar han inte. Fredrik Reinfeldt går istället till attack mot de rödgröna, han befarar att de ska backa bandet till 2006 och att ohälsotalet ska rusa i höjden igen. Maria Wetterstrand invänder att de rödgröna har en ny politik nu, med större fokus på rehabilitering.

I verkligheten är det svårt att bedöma de rödgrönas sjukförsäkringsförslag, de har en överenskommelse som innebär höjd ersättning och att ingen ska utförsäkras automatiskt vid en given tidsgräns. Men många av de övriga delarna ska utredas.

Kvällens första ämne: Jobben. Fredrik Reinfeldt fick som han ville – ämnet blev det ord han valde när han i GP:s partiledarintervju skulle tala om vad valrörelsen borde handla om. Men alla gillar att prata om jobb, eftersom de kan få ämnet att handla om den egna paradfrågan:

- De rödgröna betonar offentliga investeringar, Maria Wettersand framhåller särskilt sådana med miljöprofil, medan Lars Ohly talade om att fler skulle anställas i offentlig sektor.

- Allianspolitikerna talade istället om att jobb skulle skapas genom att ytterligare jobbskatteavdrag, Jan Björklund betonade vikten av utbildning och Maud Olofsson av företagande.

Men debatten förs mest på alliansens planhalva, det är fördelar respektive nackdelar med jobbskatteavdraget som debatteras mest. Enligt de rödgröna ger detta inte jobb och dessutom anser de att de lågavlönade fått minst.

Jan Björklund hävdade istället att mest pengar gått till lågavlönade och undrade hur ett vårdbiträde skulle klara sig med 1400 kronor i höjd skatt, som det skulle bli om jobbskatteavdraget togs tillbaka. Fast det är det nu ingen som föreslår, de hittills införda jobbskatteavdragen blir kvar även med en rödgrön regering.

Däremot inför en rödgrön regering inte det femte jobbskatteavdrag som alliansen lovar. Det betyder förstås en del i plånboken för enskilda personer. Däremot är det mer oklart vad det betyder för jobbskapandet. De som tittat på frågan, som Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet, är övertygade om att de jobbskatteavdrag som hittills införts gett jobb. Men effekten är avtagande. Det är därför ovisst hur många jobb som skulle skapas genom ett ytterligare jobbskatteavdrag.

Klockan 20.00 Nu inleds den sista partiledardebatten, i Sveriges televisions kanal 1. Ví är laddade: Kenny Genborg och Dick Henriksson finns på plats i studion, jag och Linus Hugo har bänkat oss framför tv:n på redaktionen i Göteborg, för att webba ut referat och snabbanalyser under programmet.

I studion i Stockholm finns förstås också utfrågarna Anna Hedenmo och Mats Knutson – och huvudpersonerna: Socialdemokraternas Mona Sahlin, Miljöpartiets Maria Wettersand, Vänsterpartiets Lars Ohly, Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Centerns Maud Olofsson, Folkpartiets Jan Björklund och Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Ena dagen motståndare, nästa dag allierade? Eller? Som framgår av dagens GP är det oklart hur Miljöpartiet i Göteborg kommer att ställa sig efter valet. Tänker de fortsätta styra stan ihop med Socialdemokraterna eller vill de byta lag till det borgerliga?

I gårdagens partiledardebatt i TV4 var blockgränsen betydligt tydligare markerad. Tonen var rätt hätsk när partiledarna anklagade varandra för att ljuga.

Så det var nog mer än en tittare som blev överraskad när partiledarna plötsligt slog om och började överösa varandra med beröm. Det där sistnämnda skedde väl inte alldeles spontant, utfrågarna hade bett deltagarna att säga snälla saker om varann. Men ändå, det verkade komma från hjärtat.

För att en demokrati ska fungera måste det nog vara just så, politikerna ryker samman i stenhårda debatter därför att de tycker olika. De misstror motståndarnas idéer och argument. Men de tvivlar inte på att också de andra politikerna i grunden vill väl (även om de förstås alltid totalt missuppfattat allting).

Det demokratiska systemet förutsätter en miniminivå av tillit, där man litar på att åsiktsmotståndare inte fuskar och där man fritt kan uttrycka sin mening utan rädsla.

I den här valrörelsen har det inte riktigt varit så. Sverigedemokraternas möten har vid flera tillfällen stoppats eller saboterats av extremister. Samtidigt lägger SD-ledaren Jimmie Åkesson i en intervju i Svenska Dagbladet främst skulden på de vanliga partierna och på media:

- Vi hade sluppit det här om det politiska etablissemanget inte smutskastat oss och avhumaniserat oss under en lång tid, säger Åkesson.

Till skillnad från i debatten om partiets valfilmer är SD-ledaren numera alltså orolig för att ord kan leda till våld.

Den diskussionen är ju inte ny. Exempelvis skrev journalisten Gellert Tamas i boken Lasermannen om hur John Ausonius ansåg sig ha fått sanktion att mörda personer som han tyckte såg “utländska” ut när det främlingsfientliga partiet Ny demokrati valdes in i riksdagen 1991.

Vi som jobbade som journalister i början av 90-talet märkte hur tonläget i samhället ändrades kraftigt på kort tid. Det blev betydligt svårare att få människor att våga vara med i tidningen om de inte såg extremt blonda och blåögda ut, det fanns ju ett reellt hot.

Journalister som skrev om Ny demokrati eller om exempelvis flyktingar (eftersom det samtidigt bröt ut krig i forna Jugoslavien kom det rätt många) fick räkna med att ägna nästa dag åt att ta emot hotfulla och förolämpande telefonsamtal.

I Svenska Dagbladet skrev häromdagen två danska debattörer om hur debattklimatet i Danmark förändrats av ytterlighetspartiets Dansk Folkepartis framgångar. De varnade för en liknande utveckling i Sverige: ” Vi är helt enkelt bekymrade över att Sverige kan komma att uppleva samma demonisering av minoriteter och en förråelse av den politiska kulturen som Danmark har varit utsatt för.”

Ett annat internationellt perspektiv på svensk politik ges i nya numret av The Economist, som skriver om det svenska valet. Det är en mycket gemytlig affär, enligt tidnings korrespondent som tycker att de små valstugorna ger associationer till julmarknader. Tidningen spår att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister och att Moderaterna blir det nya stora statsbärande partiet, medan Socialdemokraterna kan hamna under 30 procent. Fast ett problem för Reinfeldt kan vara “the far-right Sweden Democrats” eftersom Sverige inte vill bli som Danmark, rapporterar tidningen.

I en ledare påminner Economist om att brittiska The Guardian för fem år sedan utsåg Sverige till världshistoriens mest framgångsrika samhällsbygge (en artikel som Göran Persson förmodligen klippte ur och satte upp på kylskåpet). Men det som länge var något slags nirvana för världens alla vänstermänniskors, enligt Economist,  har nu förändrats. Mr Reinfeldt har haft tur med tajmingen, ekonomin har återhämtat sig lagom till valet, liksom hans opinionssiffror.

Economist tycker också att Mr Reinfeldt verkar vara en mer “likeable, easier-going character” än motståndaren Mona Sahlin (men det är inte säkert att ett klipp där Reinfeldt beskrivs som lättsam hamnar på hans kylskåp, det är ändå inte så statsmannamässigt). Tidningen anser att Ms Sahlins popularitet minskar till följd av samarbetet med de gröna och vänstern. Partiet noterar även att fördomar mot kvinnor kan påverka till hennes nackdel. Dessutom, påpekar liberala Economist inte utan glädje, har socialdemokratin problem internationellt. Finanskrisen ledde inte till den ökade attraktionskraft för socialismen som många väntat sig.

Nu blev det lite tryck i den här valrörelsen!

Kvällens partiledardebatt i TV4 var stundtals så hetsig att det var svårt att uppfatta vad någon sa. Men det framgick att Fredrik Reinfeldt anklagade Lars Ohly för att låta pengarna ramla ur fickorna medan Peter Eriksson tyckte att Maud Olofsson ljög för mycket.

Men när partiledarna tog sig an sakfrågorna var de konkreta och gav en massa information om var skillnaderna finns mellan de båda alternativen. Vid det här laget har de debatterat mot varandra så många gånger att de hunnit vässa argumenten, så att de verkligen blir tydliga.

Samtidigt var det befriande när de avslutningsvis ombads säga något snällt om varandra. Det var inga problem alls. Det här är personer som vet att de tycker olika och respekterar varandra för det. Därför fick vi veta följande:

Maud Olofsson uppskattar Peter Erikssons engagemang för miljön, medan han gillar hennes engagemang för småföretagen.

Mona Sahlin tycker att Göran Hägglund är en väldigt rolig person med varm blick, han vore spännande att lära känna, han är säkert en god vän och en bra pappa. Hägglund kontrade med att Sahlin trots sin långvariga politiska erfarenhet behållit sina mänskliga egenskaper och gamla vänner.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt uttryckte också beundran för den andres genuina engagemang i HBT-frågor, Sahlin var stolt när Reinfeldt var den första statsministern på Gaygalan.

Lars Ohly och Jan Björklund avslöjade att de gillar att debattera med varandra, för att den andre är en så bra debattör.

Det kan tyckas vara ett lite tramsigt inslag i en partiledardebatt, något som inte har med debattens huvudfokus att göra. Det är fel. Tvärtom var det välgörande att se att toppolitikerna är sådana föredömen när det gäller att skilja på sak och person. I ett oklart parlamentariskt läge kan det visa sig vara viktiga egenskaper för politiska ledare.  

Klockan 21.00, I kväll ordnar TV4 partiledardebatt med Moderaternas Fredrik Reinfeldt, Centerns Maud Olofsson, Folkpartiets Jan Björklund, Kristdemokraternas Göran Hägglund, Socialdemokraternas Mona Sahlin, Vänsterpartiets Lars Ohly och Miljöpartiets Peter Eriksson. Utfrågare är Malou von Sievers, Peter Jihde och Jenny Östergren.

Programmet avhandlar fyra ämnen: skolan, jobben, miljön och sjukvården + ett ämne som tittarna får rösta fram. I varje ämne får en politiker från varje sida duellera (årets tv-utfrågningsgrepp, tydligen), sedan får övriga komma med små inpass.

Kl 22.55. Vad är er vision om 15 år?

Peter Eriksson: Vi vill modernisera Sverige, med hållbara transporter, som höghastighetståg, och modernisera

Mona Sahlin: Vi har en jämställd arbetsmarknad, en sjukvård som bygger på vård efter behov inte plånbok, verklig jämlikhet.

Lars Ohly: Människor är olika, de som kan ska bidra lite mer för att andra ska få den hjälp de behöver, därför behöver vi högre skatter. Vi vill satsa på välfärden.

Göran Hägglund: Det kommer att finnas en skola där vi har tidigare uppföljningar, så att alla kan ta sig igenom skolan med fullständiga betyg.

Jan Björklund: Sverige ska vara ett av de mest framgångsrika länderna, vi måste fortsätta med arbetslinjen och lyfta resultateten i skolan. Då får vi mer resurser att förbättra

Maud Olofsson: Ett företagsamt, grönt och jämställt Sverige där det är häftigt att vara företagare. Kvinnor och män har samma möjligheter.

Fredrik Reinfeldt: Två saker: Vi kommer att se nya stora världsmakter att växa ut. Och allt fler blir äldre och det innebär nytt tryck. Arbetslinjen är svaret.

Tittarnas val blev integration. Partiledarna får definiera “integrationens största problem”.

Mona Sahlin: Diskriminering och att flyktingmottagandet varit för dåligt.

Maud Olofsson; Det tar i snitt sju år att få jobb. Länder som har både flyktingmottagande och arbetskraftsinvandring lyckas bättre, så det är bra att Sverige öppnat för arbetskraftsinvandring.

Jan Björklund: Vi har haft för mycket av en omhändertagandementalitet. Men nu har vi sett till att nyanlända skickas till arbetsförmedlingen inte socialkontoren.

Maud Olofsson: Ni har uteslutit människor från att få ett jobb. Låt oss lära av de positiva exemplen.

Lars Ohly; Segregatíonen är inte bara etnisk den är klassmässig. I Stockholms innerstad bor inte bara få invandrare utan få låginkomsttagare.

Fredrik Reinfeldt: Vi har skiftat till en arbetslinje, nu får man jobba under arbets 30 procent av nystartsjobb har gått till dem som kommit som invandrare. 

Mona Sahlin: En stor majoritet av dem som invandrat till Sverige jobbar och betalar skatt, de är samhällsbärare, Vi måste komma åt diskrimineringen.

Klockan 22.30, Nu blir det sjukvård och sjukförsäkring.

Göran Hägglund: Vi har infört en kömiljard, som gett resultat. 130 000 personer fick vänta för länge på vård 2006, nu är det cirka 60 000.  Antalet personer som väntar har minskat drastiskt, det handlar inte om flera köer. Det här gör arbetssituationen bättre i vården. Vi har släppt in nya aktörer, vilket gör att det blir fler vårdcentraler. Vi har förändrat sjukskrivningarna från att människor slogs ut, det systemet var varken människovärdigt eller ekonomiskt hållbart.

Mona Sahlin: En lögn är en lögn även om man skriker ut den! Om vi vinner valet återgår vi till en anständig sjukförsäkring, det kostar ungefär lika mycket som förmögenhetsskatten. För en vecka sedan läste jag om en kvinna som var döende i cancer men blev utförsäkrad, Vi accepterar vårdkömiljarden men vill använda den till att faktiskt korta köerna, inte bara organisera flera köer. Det behövs fler anställda i vården.

Lars Ohly; 40 000 har utförsäkrats med er politik, det är hårt och det är kallt och det är cyniskt och ni står inte ens för den politiken.

Maud Olofsson: Försäkringskassan säger att de inte gör någon annan bedömning av cancerpatienter än tidigare. Vi förbättrar möjligheten till rehabilitering.

Mona Sahlin: Försäkringskassan säger att 35 000 till utförsäkras nästa mandatperiod om vi inte byter regering på söndag.

Lars Ohly; Ni har en politik för att privatisera välfärden, ni tar bort stopplagen och öppnar för att sälja ut akutsjukhus.

Fredrik Reinfeldt: Det där är inte sant. I grunden vill vi ha skattefinansierad vård för alla.

 Klockan 21.50 Miljön är ämnet för duell mellan Maud Olofsson och Peter Eriksson.

Maud Olofsson: vi vill göra en skatteväxling, så att vanliga människor har råd att vara miljövänliga. Vi ser med våra åtgärder att vi kommer att nå våra klimatmål. Men ni kan inte redogöra för 90 procent av era mål. Skulle ni bara använda bensinpriset skulle det behöva höjas med 10 kronor.

Peter Eriksson: Våra mer ambitiösa mål är de som forskarna säger är nödvändiga för att klara av utsläppen. Vi måste få ned klimatkurvorna och utsläppen inom 10 år för att ha en chans. Pakistanöversvämningarna och bränderna i Ryssland har antagligen med detta att göra, vi har effektiva åtgärder, som höjd bensinskatt och stora investeringar i höghastighetståg och energieffektivare bostäder. Ni visar inget ledarskap när ni säger nej till de åtgärder som är nödvändiga, ni har ingen klimatpolitik.

Fredrik Reinfeldt säger att Sverige är världsledande och ensidigt har satt ett högre mål än EU.

En tittare undrar vilket parti man ska rösta på om man vill ha en direkt avveckling av kärnkraften?

Maud Olofsson: vi är beredda att behålla kärnkraften i vårt energisystem, men vi ska göra oss mindre beroende av den genom att satsa på det förnybara.

 Peter Eriksson: Vi rödgröna är överens om att avveckla kärnkraften, men inte omedelbart.

Jan Björklund påpekar att kärnkraften står för nästan 50 procent av den svenska elproduktionen, medan vindkraften står för 2 procent. I Tyskland, som storsatsat på vindkraft, står den för 7 procent.

Klockan 21.30 Jobben! Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt duellerar (de andra får flika in kommentarer efter hand). Huvudargument (inte direkta citat):

Mona Sahlin: Det var inte klokt att sänka skatterna mest för oss med höga inkomster och jobb, det har inte skapat något annat än klyftor. Det är 100 000 fler arbetslösa nu än för fyra år sedan. De skulle behöva aktiva åtgärder. Exempelvis ungdomar som skulle behöva få komplettera sin gymnasieutbildning. Fyra av tio i ungdomsgarantin får inga aktiva åtgärder. Det ändrar vi första dagen om vi tar över!

Fredrik Reinfeldt: Enligt SCB:s siffror i dag är det 370 000 arbetslösa, inte 466 ooo som det står på era affischer (Mona Sahlin invänder att arbetslösheten alltid är lägre på sommaren; Peter Jihde säger att 407 000 är arbetslösa om siffrorna säsongsrensas). Vi har redan en del av de åtgärder S efterlyser, fortsätter Reinfeldt, nystartsjobben till exempel sysselsätter 35 000 personer (nystartsjobb gör att arbetsgivare som anställer någon som varit arbetslös 1 år kan få ekonomiskt stöd motsvarande dubbel arbetsgivaravgift).

Förmögenhetsskatten dyker också upp: Jan Björklund tror att återinförd förmögenhetsskatt skadar jobbtillväxten och säger att den tidigare drev 500 miljarder utomlands, vilket hindrade investeringar i Sverige. Mona Sahlin säger att den rikaste procenten äger 1400 miljarder och att  deras förmögenhetsskatten bara är tänkt att inbringa 4 miljarder.

Klockan 21.20 Kvällens första ämne är skolan. Först blir det duell mellan utbildningsminister Jan Björklund och Vänsterledaren Jan Björklund. Här är huvudargumenten (inte direktcitat):

Jan Björklund: En tredjedel av gymnasisterna avslutar inte sin utbildning eller går ut utan fullständiga betyg, det handlar om 35 000- 40 000 elever. Det är en orsak till den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Därför vill vi att praktiska gymnasieutbildningar ska utveckla det praktiska kunnandet mer, men inte automatiskt ge högskolebehörighet. Däremot ska den som vill kunna skaffa sig det. Skolinspektionen tar de kommuner i örat som har för stora grupper på fritids, vi har gett inspektionen ökade befogenheter.

Lars Ohly; Jan Björklund är den första utbildningsminister som inte vill höja utbildningsnivån i samhället. Ungdomar slås ut om inte alla gymnasielinjer ger högskoleutbildning. Det är också otidsenligt, framtidens arbetsliv kräver högre teoretisk kompetens, inte lägre. Det här är som på spårvägen: “se upp, dörrarna stängs!” Istället behöver vi 6 000 nya lärare. Den här regeringen rustar också ned fritids.

Mona Sahlin ger sig också in i debatten och anklagar regeringen för att rusta ned komvux, så att Thomas Bodström och Anders Borg inte skulle kunnat få en andra chans om de vore unga i dag (båda var skoltrötta men fick en andra chans på komvux). Jan Björklund kontrar med att “komvux är det finaste vi har” och att regeringen nu satsar mer pengar på Komvux.