I eftermiddag håller Socialdemokraterna presskonferens om hur de vill ändra sjukförsäkringen om de vinner valet. Medverkar gör Jörg Teichert. 

För ett dygn sedan visste ingen vem han var, hans mediala genombrott kom kvart över åtta i går kväll när han blev exempel i SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt.

Jörg Teichert är den strokedrabbade läkaren i Dalarna som ville jobba 75 procent som läkare, men som Försäkringskassan tyckte skulle säga upp sig och jobba 100 procent inom något mindre krävande yrke, på Samhall kanske.

Av allt att döma har Försäkringskassan agerat enligt reglerna, eftersom sjukförsäkringen sedan juli 2008 inte längre tillåter individuell rimlighetsbedömning i ett sådant här fall. De rödgröna vill ändra det och har säkert letat med ljus och lykta efter en person som pedagogiskt ska illustrera den politiska frågan. Jörg Teichert passade dem perfekt och nu ryktas det om att S filar på en Lex Jörg.

För Sveriges Television är det förstås pinsamt att ha dragits in i den socialdemokratiska valkampanjen. På SVT:s hemsida beklagar den ansvariga utgivaren Eva Landahl att redaktionen inte frågade Teichert om han hade någon partipolitisk koppling och i Aftonbladet säger utfrågaren Mats Knutson att han är chockad.

Men att SVT förlorat på affären betyder inte automatiskt att Socialdemokraterna vinner på den. En del tittare tycker säkert att partiet agerat etiskt tveksamt (även om S-företrädare hävdar att de inte kände till att Teicherts fall skulle omnämnas i tv). Kanske hade Socialdemokraterna fått samma effekt om de bara hänvisat till Jörg Teichert utifrån att de tittat på tv kvällen innan? Om de bara kunnat erkänna att de följer moderatledarens tv-framträdanden…

Moderaterna är i alla fall givna vinnare. Fredrik Reinfeldt hade svårt att hantera frågan om den strokedrabbade läkaren, men diskussionen om sakfrågan riskerar nu att försvinna i turbulensen kring Teicherts S-koppling.

Det är förstås synd om sjukförsäkringen inte får en mer seriös hantering än så här. Den berör många människor samtidigt som den varit misskött i åratal. Åtminstone brukar partierna själva peka på den som ett område som inte fungerat något vidare de senaste 10 åren.

Själva grundfrågan här handlar ju om i hur hög grad Försäkringskassan ska göra individuella bedömningar. Bakgrunden är att praxis under en följd av år tycktes växa sig allt mer vildvuxen, med mycket stora skillnader mellan landsändar. Regioner med hög arbetslöshet hade också mycket höga sjuktal.

Det kan förstås till viss del bero på att sjuka människor löper högre risk för arbetslöshet och vice versa, men många misstänkte också ett annat samband. På orter där en sjukskriven bedömdes ha svårt att få jobb var Försäkringskassan mer benägen att låta människor med viss arbetsförmåga ändå vara kvar i sjukförsäkringen.

Vid den här tiden var försäkringskassorna små lokala myndigheter och det fanns väldigt lite forskning kring försäkringsmedicin. Även tunga socialdemokrater som Anna Hedborg (tidigare minister, flitig utredare och generaldirektör för dåvarande Riksförsäkringsverket) tyckte att försäkringskassorna ofta sköttes alltför oproffsigt.

I mitten av 00-talet vände därför trenden: Försäkringskassan blev en enda myndighet, praxis stramades upp och likformighet blev ordet för dagen. Här var socialdemokrater och borgerliga länge helt överens om det mesta, både vad gäller problembild och lösningar. Men de borgerliga gick ett steg längre efter regeringsskiftet 2006 när de i den nya sjukförsäkringen i princip tog bort de sista resterna av den individuella bedömningen.

Intressant nog tycks försöken att göra sjukförsäkringen enhetlig över hela landet ha lyckats. I en ny rapport visar Inspektionen för socialförsäkringen att de tidigare så stora skillnaderna mellan landsändar nästan har försvunnit.