Det blev en (eller snarare 7) rundor i Mossenspåret idag igen. Förutom att banan är för kort för att vara särskilt rolig så tycks den också vara hundägarnas favorit. Det är inte optimalt för oss som springer, för i nio fall av tio är hunden på ena sidan av banan, och hundägaren på den andra. Och mellan dem ett koppel. En dödsfälla, med andra ord. Måste ni vara där, hundägare?
Jag överlevde i alla fall, och det blev sju kilometer på 31.48 (detaljer här). Det innebär att jag snittar 4.34 per kilometer, vilket är 4 sekunder mer än farten jag måste hålla i Varvet för att nå målet på 1,35. Har en bit kvar med andra ord.
Testade också mina straps, som ska hålla knäna på plats, och det var ett klart lyft. Kände nästan ingen smärta i dag. Kanske var det värt 440 spänn ändå.
Till slut ett litet tips. För att få en liten energikick när du ska springa – peta i dig lite godis precis innan. Min favorit är klassikern nötcreme, som är sprängfylld med kalorier och vansinnigt god dessutom, men i brist på det går det fint med lite lösgodis. Så här såg min uppladdning ut idag:
Ja, så här ser de alltså ut. Banden som ska hålla mina knäskålar på plats. Jag frågade tjejen i butiken om det inte var lite dyrt för 220 spänn per band. Det tyckte hon inte.
Hur som helst ska det bli intressant att prova dem. Återkommer med rapport imorgon.
Min kompis Magnus var med mig och handlade. Han är utan tvekan en utpräglad materiallöpare. I dag slog han till på ett par korta tights. Känsliga läsare varnas.
Gav mig äntligen ut och sprang i dag igen. 9 kilometer runt Mossens lilla slinga blev det, och flåset var det inga problem med, trots uppehållet på sju dagar. Knäna, däremot, gjorde sig åter påminda. Ingen jättesmärta, men ändå ett gnagande som tilltar ju längre jag springer och som känns mest i nedförsbackar.
Efter passet testade jag att kyla ner knäna. Och man tar vad man har.
Det går lika bra med oxpytt.
Nedkylningen fick mig uppenbarligen att tänka lite klarare, och jag insåg att jag bör kolla upp vad det egentligen är frågan om. Så jag stack till Pekka Dahlhöjd på Friidrottens hus. Han lät mig springa ett varv, konstaterade att min löpstil var helt ok och att jag “kommer att överleva”.
Vad det handlar om är, enligt Pekka, att mina knäskålar skaver mot muskeln i samband med fotisättningen. Detta är tydligen inte helt ovanligt, och långt ifrån någon katastrof. Han tipsade mig om att köpa straps, som man sätter precis under knäskålen för att hålla den på plats. För att illustrera detta tejpade Pekka mig:
Jag lovar, detta är sista bilden på mina underben.
Pekka insisterade också på att jag börjar träna upp min rörlighet i underkroppen. Han lät sin adept, den lovande stavhopparen Esa Hiltunen, född 96, illustrera några enkla övningar som man kan köra innan (obs!) varje pass. Esa körde ett litet program och jag filmade det hela.
Trodde jag. Men som den jubelidiot jag nu en gång är lyckades jag stänga av kameran när jag trodde att jag satte på den, eller om det var tvärtom. Hur som helst fick jag bara med en sekund av Esas uppvisning:
Förutom att rulla på fötterna som ovan körde Esa en variant på cykeln (ligga på rygg och trampa runt ordentligt med benen), hälsparkar liggande på mage, samt en övning som bäst kan beskrivas som att man likt Sanna Kallur kliver över en häck – fast liggande på rygg.
Pekka tyckte också att jag borde träna upp min styrka i knäna genom att sparka respektive curla samtidigt som någon håller emot. Han är inte mycket för maskiner, utan tyckte att jag borde “skaffa mig en partner”.
Nåväl.
Sammanfattningsvis var det goda nyheter och imorgon är det jag som köper straps till knäna.
Som ni ser i min träningsdagbok har det nu gått en vecka utan att jag sprungit en meter. Frustrerande och irriterande, men imorgon tänkte jag kolla om knäna håller.
Och kan man inte praktisera löpning så kan man ju alltid teoretisera kring det.
Jag har funderat på det här med löpartyper. Och då talar jag inte om pronation eller hållning, utan om psyket. Varför man springer. Och jag har kommit fram till att det finns fyra grundtyper:
1. Hälsolöparen. Du springer för att hålla dig i form. Kanske vill du gå ner i vikt, men framför allt vill du må bättre och känna dig sundare. Löpningen är sällan en njutning för dig, men du vet att det är värt det. Det här är förmodligen den största gruppen.
2. Tidtagaren. Du springer för att förbättra dig. Du har alltid koll på klockan, och vet vad du har för personliga rekord på samtliga distanser. Du har satt upp ett tydligt mål på Göteborgsvarvet. Du uppskattar bara undantagsvis själva löpningen, men triggas av att kunna pressa kroppen till allt bättre resultat. Den här gruppen tillhör jag själv.
4. Ultralöparen. Du tycker att ett maraton är en sprintdistans. Du tycker det är löjligt att ta tåget från Göteborg till Stockholm eftersom man lika gärna kan springa. Du löper i timmme efter timme och när du blir trött käkar du en Snickers, tar en powernap på 20 minuter – och fortsätter löpa. Du är, kort sagt, inte klok.
Min kompis Andreas gjorde ett modigt besök i ultralöparnas värld när han sprang 24-timmarsloppet i Trollhättan för några år sedan. Det går ut på att man springer en slinga på 1100 meter i ett dygn. Den som kommer längst vinner.
Varför gjorde du det?
- Mycket oklart. För att visa att det går, tror jag. Och för att visa att just jag klarar av det. Dessutom utan att göra avkall på ett då tämligen aktivt intresse för sena krogkvällar och slarv. Och för att ha något att planera för.
Hur långt kom du?
- 138 635 meter. Det gav plats 23 av 66 i loppet. Och något bättre i riksmästerskapet, typ 14, eftersom det var några grabbar från Norge och Finland före.
Sprang du hela vägen?
- Nej. Vi var två som hade ett gemensamt upplägg och hängde ihop nästan hela loppet. Vår taktik var att gå varannat varv från start. Det höll ganska länge, men de sista fyra fem timmarna var det väldigt mycket gång och väldigt lite löpning. Och den löpningen som trots allt genomfördes då var mer än lovligt kantig.
Sov du något?
- Nej. Litet sömnbehov är en stor fördel i den här sortens lopp.
Hur var banan?
- För kort för att vara underhållande i ett dygn. Men i övrigt rätt okej. Platt och bitvis lummig i natursköna Trollhättan. Minsta lilla motlut känns som Mont Blanc efter femtio varv.
Hur var stämningen utmed banan?
- Ganska lågmäld. Runt en tiondel av löparna var ordentligt resultatfokuserade och kutade på snabbt. Ytterligare en tiondel småpratade med varandra i mån av ork. Resten var mest inne i sig själva. Vid varvningen/matkontrollen var stämningen kamratlig och stöttande.
Fick du ont någonstans?
- Ja
Hur mådde du efteråt?
- Svag kontakt med verkligheten. Samtal som jag själv uppfattade som normala uppfattades som ytterst förvirrade av den utvilade motparten. Jag kunde inte sova på grund av intensiv smärta i benen. Framför allt vaderna. Mitt försök att dämpa smärtan med värktabletter uppfattas som öppet hån av mina ben.
Är det ett lopp du rekommenderar?
- Nej. Det var oerhört utmattande. Även på lång sikt. Det tog månader, kanske upp emot ett år, innan jag kunde se något som helst lustfyllt med att kuta igen.
Så säger alltså Andreas, och han avslutar med några förmanande ord:
- Vill man något annat med ultralöpning än att vara ute på banan i 24-timmar tror jag att man ska vara väldigt väl förberedd. Och, oavsett snack om att människan är skapad för att jaga gnuflockar på savannen, bör man nog inse att evolutionen och moderniteten har gjort den här sortens uthållighetsprojekt till rejäla utmaningar
Slutsatsen av detta bisarrt långa inlägg blir således: Du kan inte lura dig själv. Det gällde Andreas, och det gäller mig. Jag trodde ett tag att jag skulle kunna bli en njutare, men blev bara frustrerad när den där magiska, meditativa känslan aldrig infann sig. Nu har jag släppt det, och kör min stil istället: Gps-klocka och runkeeper. 1,35 på Varvet. Jämförelser och utfästelser. Hets, press och tävling.
Här sitter jag och smörjer in knäna. Har fått någon slags överansträngning och kör på inflammationsdämpande salva och vila för tillfället. Väljer att inte stressa upp mig allt för mycket, det är fortfarande fem veckor kvar till Varvet och grundträningen har jag sedan tidigare.
Hur som helst. Skador åker de flesta på förr eller senare. Inte minst om man är som jag, en periodare som går från noll till hundra och tillbaka till noll inom loppet av några månader.
Jag ringde Pekka Dahlhöjd, Öistränaren som numera mest sysslar med stavhopp, men som enligt utsago coachat allt från medeldistansare till rullstolsåkare i 25 år. Här listar han (utan inbördes ordning) tre alldeles för vanliga skador på motionslöpare – och hur man undviker dem:
1. Bennhinneinflammation.
Symptom: Molande smärta i skenbenen. I början känns det efter träning, när det förvärras får du ont även under träning.
Orsaker: För snabb ökning av träningsdos, samt löpning på för hårt underlag. Högt fotvalv. Fel skor.
Så undviker du det: Försök att springa på varierande underlag, gärna barfota på till exempel gräs. Stegra träningsdosen långsamt.
Pekkas kommentar: Det tar lång tid att läka. Vissa kör bara på trots att de har ont i benhinnorna, då kan man åka på en stressfraktur.
2. Överansträngning/inflammation i hälsenorna.
Symptom: Smärta och stelhet i hälsenorna. Känns även vid vila.
Orsak: Skor som är för höga/tajta där bak. Överbelastning. Hårt underlag.
Så undviker du det: Träna upp styrkan i vaderna. Excentriska tåhävningar fungerar bra, liksom att hoppa jämfota ner för en backe. Kolla upp skorna. Stretcha!
Pekkas kommentar: När hälsenan blir överansträngd slutar den vara elastisk. Det är då man får ont.
3. Löparknä.
Symptom: Strålande smärta i och kring knäet.Det kan stråla upp mot baken, eller åt andra håll, beroende på vilken varoiant av löparknä man råkat ut för.
Orsak: Felaktig löpteknik, som gör att knäna tar onödigt mycket stryk. För svaga muskler i bålområdet leder till taskig fotisättning (för långt framför kroppen).
Så undviker du det: Träna upp området kring midjan. Gå med i en löpargrupp för att lära dig teknik. Variera din träning.
Pekkas kommentar: Bollsport är alltid bra, då måste man röra sig mer i sidled och man får bättre rörlighet och styrka.
Sammantaget kan man säga att det är några begrepp som återkommer när man talar om skador inom löpningen. Hårt underlag. För dålig variation. För svaga bålmuskler. Fel skor. Någonstans där ligger svaret på de flesta problemen.
Sedan finns det naturligtvis hur många fler skador som helst man kan åka på om man har har otur, och det enda allmänna tipset jag kan ger är: Kolla upp det så fort som möjligt. Ha respekt för smärtan. Vissa skador kan man träna med, andra kräver omedelbar vila för att att inte bli mycket värre.
Tystnaden här på bloggen det senaste beror på att jag tillbringat en avkopplad, nedkopplad helg i Värmlandsskogarna. Har även legat mycket lågt på träningsfronten, eftersom jag fått nån överansträngning i knäna. Återkommer till detta senare, men först får vi notera ett par löparnyheter från helgen som gick.
Seedningsloppet till Göteborgsvarvet avgjordes på Bananpiren i söndags, och drygt 4000 tog chansen att förbätta sin startposition i Varvet. Om man springer Göteborgsvarvet för första gången, men ändå känner att man har ett hyfsat tempo i kroppen är ett seedningslopp närmast obligatoriskt för att göra sig själv rättvisa. Att behöva springa slalom för att ta sig fram i trängseln tar enormt mycket kraft – och tid.
Själv är jag redan i en lagom snabb startgrupp efter förra årets lopp, så jag avstod Bananpiren i år. Men vi gratulerar såklart alla som tog sig i mål, och ger en extra guldstjärna till segrarna Karin Nilsson (39.09) och Elias Björnson (32.57).
Nyhet nummer två har ni säkert läst om i dagens GP: Mustafa Mohamed slog svenskt rekord i halvmaraton! Den underbart charmige bohuslänningen som var så nära en VM-medalj på 300o meter hinder (se klipp nedan) i VM 2007 har haft en jobbig tid kantad av skador och gjorde sin första tävling sedan juli.
Och vilket lopp! Han tog sig runt banan i Venlo på 1.02.41. Det innebär en kilometertid på precis under 3 minuter.
Just det, under tre minuter i snitt.
Alltså, prova att springa EN kilometer på tre minuter. Det är omöjligt. När jag är i toppform, och spurtar som ett jehu så kommer jag möjligen ner mot 3.50 på sista kilometern om jag är riktigt pigg.
Har just genomfört ett pass som var så långt ifrån ett “runners high” som man kan komma. Naturligtvis vill jag dela med mig av denna erfarenhet.
Alltså: 10 steg till ett kass pass.
1. Sitt uppe halva natten och kolla på förutsägbara amerikanska sitcoms och meningslösa youtube-klipp. Ät rikligt med ostbågar.
2. Skippa frukosten eftersom du inte orkar diska tallriken att hälla filen i. Drick endast kaffe, minst tre koppar.
3. Strax innan du sticker ut och springer så kompenserar du för den uteblivna frukosten genom att äta en jättemacka på kafé. Drick mer kaffe, så att du blir ordentligt uttorkad.
4. Klä dig som om det vore nollgradigt när det i själva verket är minst 15 grader varmt i solen. Underställ och vantar obligatoriskt.
5. Få värmeslag efter cirka 350 meter till följd av punkt 4.
6. Tänk negativa tankar under hela rundan. “Det är inte värt det” och “varför håller jag på med detta egentligen?” är utmärkta exempel.
7. Välj en väg som du sprungit minst 1000 gånger tidigare och som innehåller många långa raksträckor samt ett minimum av naturupplevelser.
8. När det går som tyngst – kontrollera ofta din gps-klocka för att få bekräftat att du springer precis så långsamt som det känns. Detta ökar olusten och minskar motivationen ytterligare.
9. Väl hemma igen skippar du stretching eller andra övningar eftersom du är sur.
10. Drick inte vatten och ät heller inte någon frukt för att återhämta dig. Istället tröstar du dig själv med några av ostbågarna från igår. De är nu lite sega.
Jag kände att den här bloggen behövde piggas upp lite och funderade på vem som skulle kunna hjälpa mig med det. Valet föll på Peter Apelgren, helt enkelt eftersom han är Sveriges roligaste människa. Så jag ringde honom.
Att Peter dessutom visade sig vara löpare i själ och hjärta hade jag ingen aning om, men när jag presenterade mig och berättade om bloggen högg han direkt:
- Hur visste du att jag löper?
Eh. Det visste jag inte.
- Kan du gissa hur mycket jag springer per vecka ungefär?
Tja, jag kan tänka mig att du tar en runda på fem kilometer varje vecka.
- Fem mil då?
Va? Menar du att du springer fem mil i veckan?
- Ja, kanske inte lika mycket nu när det varit halt, men i somras sprang jag ännu mer. En och en halv timma, fem dagar i veckan.
Det är ju otroligt.
- Ja, trevligt är det. Men nu får jag inte springa så mycket, för min PT säger att jag måste styrketräna. Så nu springer jag bara i 20 minuter på ett band då. Men så fuskar jag och springer utomhus utan att hon vet det!
Oj, du har verkligen löpardjävulen i dig?
- Ja, du vet jag läste ju den där boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, så jag har ju freakat på det här. Jag har inte sprungit några lopp eller så ännu, men det är nog på gång.
Men du ska inte springa varvet då?
- Alltså grejen med Varvet är … det ger inte mig den där meditativa känslan. Det blir för… jag är för känslig för såna trängselgrejer. Jag vet inte, men när jag står och tittar på det så tänker jag gud i London, det är ju inte hälften så jobbigt att springa som det är att trängas. Att springa två mil är inget jag skulle dö av, men det är allt det andra. Folk står och hejar och “titta där kommer den tjocke ljuse” och så ska jag berätta vitsar på vägen. Nej, jag får se, men kanske inte i år i alla fall.
Har du alltid sprungit så här mycket?
- Jag har väl sprungit från och till, men så blev jag ju sjuk för ett år sedan och kände mig jävligt kass. Jag gick till doktorn, som sa herregud vad du missköter dig, nu får du börja träna. Och då tänkte jag att vafan, nu får jag ge mig. Så då satte jag på mig skorna och började springa. Och så sprang jag tre kilometer och var helt slut. Sen tog det väl nån månad och då kunde jag springa en halvmil utan att det var så jobbigt. Och sen började jag rejält och sprang en mil, fyra, fem gånger i veckan, och sen på sommaren blev det ännu längre. Nu saknar jag det när jag inte springer, går in på bloggar och grejer och kollar hur långt jag sprungit på datorn. Kollar mina rundor.
Beskriv din löpstil.
- Ha! Jag är grymt rak. Jag har faktiskt varit på ett labb, för min personlige tränare, Susanna heter hon, hon sa att vi skulle titta på min springstil. Och där sa de att “en sak kan vi säga om dig och det är att du springer rakt”. Så jag springer ganska snyggt tror jag. Möjligtvis att jag är lite krokryggad, men jag försöker räta upp mig.
Men du är både rak och krokig menar du?
- Jamen du vet, jag springer rakt med benen. Alltså jag har ett rakt löparsteg, men jag har en krokig rygg.
Ok, du har ett neutralt löpsteg alltså. Springer du ensam eller med din fru Anna, eller med nån kompis?
- Jag föredrar att köra själv. Det finns någonting med det, när det bara är du. Man behöver inte ta hänsyn eller tävla med någon, utan man bara räknar stegen. Jag är nog ute efter den där meditativa löpningen.
Till sist, ett tips från dig till alla som ska springa Göteborgsvarvet?
- Haha, ja du… att de inte ska stila för mycket, utan försöka njuta av det. Det är ingen tävling som jag ser det, det är bara några som tävlar, de flesta är med för att det ska vara skönt. Det ska inte vara så där grabbigt att man tänker shit, jag måste, åh jävla fan, jag måste slå honom där, utan man ska njuta av det, precis som om man gjorde det själv. Det är underbart att springa så. Och jag kommer att stå och heja!
Namn: Eric Hilmersson Ålder: 34 Intressen: Fotboll och musik Varvshistorik: Ett tidigare lopp, 2011. Sluttid 1,38.
Uppdrag: Jag försökte förra året och misslyckades. Nu tar vi det ett varv till, och målsättningen är densamma: Göteborgsvarvet under 1,35.
På den här bloggen kan ni följa mina framsteg, bakslag och tankar kring löpning och träning.
Mejla mig: eric.hilmersson@gp.se twitter:@ehilmer Se alla mina rundor påRunkeeper
Rss för Varvetbloggen
