Wallgrenbloggen

Välkomna ut i friheten Johan och Martin! Vilken underbar nyhet att ni är på väg hem!!!
Sammanstrålar med Johannes, Tim och Emil i San Fransico.
Jim har just flugit ut och alla är nytatuerade med windwagonloggan.
Lars och Jens! Vi har en randesvouz på Gothenburg classic tattoo nästa vecka.
Vårt videoklipp har spridit sig över världen och förvånansvärt många här känner till Windwagonproject.
Inkorgen är fullproppad med erbjudanden och förslag men först måste vi hem och smälta det här.
Flyger hem bredvid en amerikansk soldat stationerad i Afghanistan. Vi flyger rakt över Sacramento och Black Rock Desert. Nevada är vansinnigt stort och ser ut som Mars uppifrån.
På flyget visas tre krigshetsarfilmer på raken. Hoppas underbare Obama vinner valet. Han behöver minst fyra år till på sig att ordna upp all skit Bush ställt till med.
Jag känner mig pånyttfödd och mitt hjärta pumpar runt massor av livsluft, som om äventyret syresatt mitt blod.
Tack GP för att jag fått blogga här.
Tack alla läsare. Tack mina älskade windwagonbröder. Äventyret fortsätter.
Margaux och alla mina barn, pappa kommer hem nu.
Love all. Serve all. Peace out.

Att sitta fem timmar på en stekhet Greyhound tillsammans med en brokig skara ur amerikanska underklassen är ödmjukande och ger en stark tillbaka-till-verkligheten känsla.
Alla är inte lyckade och friska och rika vilket man lätt luras att tro om man bara befinner sig i ett kalejdioskopet av paradisiska californiska sågbubblor.
Alla kan inte bli president.
Här sitter gamla tanter med cancer i sista stadiet som ingen hämtar och lämnar vid bussen. Här sitter unga fattiga födda utan guldsked av missbrukande föräldrar. Har du ingen bil i USA är du ett ufo och får skylla dig själv.
Ändå känns Greyhoundupplevelsen djupt medmänsklig. Alla är så lika i sin olikhet. Ingen kommer härifrån levande.

The Donner party 1846-47;
Ett gäng emigranter snöar in i ett bergspass i Nevada på väg till soliga Californien. De sitter fast hela vintern och äter först upp sina indianska guider och sen varandra. Bara fyra överlever.

Området här vimlar av historier. Från Nevada city kommer åttio procent av allt guld som hittats i Amerika. Förra året hittade en gubbe i Garssvalley en fyra och ett halvt kilos guldklump bakom garaget.

Hjälper Mikael i trädgården och lever på tomater, äpplen och björnbär rakt ifrån grenarna. Tillfrisknar kusligt snabbt.

Så stolt över min broder som lever och kämpar här ute som nån mäktig figur i en Evert Taube låt.
Tänker på alla svenskar som drar ut i världen som vikingar och slår ner pålarna på nya platser. Hatten av för er! Och hatten av för alla er som valt att slå ner era pålar långt hemifrån, i den kalla kungariket Sverige.
Välkomna hem, var hem än är.

Många av typerna här ute har väldigt hög svansföring och gott om pengar. På facebook diskuteras om se skall till pyramiderna, Australien eller Mexico när Mayakalendern slutar tjugoförsta december.
Nästan ingen av lyxhippiesarna här har tv. De lever som autonoma om misstror medier och myndigheter. Konspirationsteorierna duggar tätt.
I love it!

Mikael och jag tatuerar oss hemma hos franska konstnären Judicael. Han snidar fantastiska cermoniella dödskallar i ebenholtz och guld.

Den nordiska kompassen ska hålla oss på rätt kurs i livet vart vi än oss i världen vänder.

Sitter och halvsover på Mikael och Melanys veranda i Grassvalley.
Morgonen är solig och perfekt tempererad. Hör någon enstaka bil och avlägsna hundskall. Vinden leker i vinrankornas blad.
Tänker på Astrakan och vad som ska hända härnäst. I Portland finns tydligen flera museum som handlar om the Oregontrail. Kanske får Astrakan stå utställd där ett tag. Hon är för vacker för att vara instängd i en container.
Saknar de galna ögonblicken i öknen. Extasen när vi brakade fram i tjugofyra knop. Vad ska man hitta på nu? När äventyrsendorfinerna som gjort en ung och odödlig plötsligt lakas ur blodet och ersätts av stum tomhet.
Its all good. Varje slut är början på något nytt. Så mycket kvar att upptäcka. Så mycket kvar att göra.
Måste återvända till baslägret snart nu. Till mitt draknäste. Till mutt Sjösala, mitt Sunborn. Brännö, Göteborg, Sweden.
Läka, vila, tänka, skriva och olja upp nätverket. En bas, en rottråd måste man ha för att inte bli helt förvirrad.
Men redan nu, innan jag ens kommit hem, hör jag skriet från vildmarken. Måste ut på äventyr. Igen. Snart.

Livet är kort. Konsten evig.
Hänger med ett gäng före detta grafittimålare som nu blivit västkustens bäst betalda konstnärer.
På Burning Man trippade fem av dem och målade en åtta meter lång psykadelisk tavla som såldes direkt för sextiotusen dollar.
Denna ända av konstscenen i San Fransisco kretsar runt grafittikollektivet Upper Playground och nattklubbsbossen Paul Hemming.
När jag ser snubbarna måla samma tavla är det precis som att spisa riktigt bra jazz.
Den upplyste målaren Alex Grey hänger runt här också men har tyvärr inte stött på honom ännu.
Det slår mig åter hur likt San Fran och Götet är. Här finns Oliver och Co. Hemma finns Jonatan Josefsson, Daniel Rehn, Ekta, Linda Spåman och Martina Jacobsson.
I varje stad i hela världen finns spjutspetsar som tar konsten och musiken och filmandet och skrivandet längre och längre och längre.
Och var man är, varje gång man stöter på den där eggen som karvar fram det nya, som skissar på framtiden, som tar de där små första trippande stegen mot någon nytt. Då känns det i varje fiber i kroppen. -Yeah, här händer det.
Sitter och snackar med Oliver om livet och kvinnorna på en kylig bakgård med en orange filt över axlarna.
Precis när vi kommer till kärnan i vårt samtal dyker en liten kolibri upp och hänger som i ett snöre framför oss i den råa Stillahavsluften. Sen är den borta.

If you love someone
Set her free
If she comes back, she is yours
If not, she never was

Margaux har just dragit.
En limousin med tonade rutor tog min älskade härifrån.
Ensam kvar i Regnbågsstaden.
Det är en gammal sanning att allt blir extra nice på platser där folk inte lyfter på ögonbrynen för att två av samma kön kysser varandra på spårvagnen. Det stämmer väl i San Fransisco. Här är jantelag och skitsnack långt borta. Skulle aldrig funka med härskartekniker så folk försöker vara schyssta mot varandra i stället.
Finns naturligtvis massa skit här också som en lyxluffare på genomresa bara kan ana.
En djupt läskig grej är att gatorna svämmar över med hemlösa, inte bara bänkalkisar och krackgangsters, utan vanliga gubbar och tanter som det amerikanska systemet funnit för gott att spotta ut som jordnörsskal på trottoaren.
Lider mycket av att se sånt. Amerika är jävligt hårt. Så stolt över vårt älskade Sverige.
Igår reste sig en dubbel regnbåge över de ruffiga hustaken. Folk stog förundrade med mobilkamerorna framme och ett unisont Awsome rullade mellan flanörerna.
Klippte mig på en råcool barberarsalong och köpte en alldeles för dyr jacka. Drack vin och snackade arkitektur hemma hos en ung ekonomiskt oberoende väninna som köpt en klassisk SanFrankåk från tiotalet i en backe här och renoverat upp den så det är en ren fröjd.
Den här staden har en kort och intensivt brinnande historia och äldre hus får massor av kärlek av sina ägare.
Nu skall jag möra upp Oliver och spana in den grymmaste samtida konstscenen här.
Bara muralmålningarna runt Mission är värda en tripp hit.
Och bästa seconhandaffären heter Buffalo exchange.

Allt känns som första gången.
Att sova inomhus. I en mjuk säng. På trettonde våningen på hotell Kaboki i Japan City, San Fransisco. Njuter av att börja fungera normal igen. Margaux och jag myser, äter japansk mat och shoppar på Valencia street.
Sjunger för första gången på länge. Går och sjunger med min älskade. Staden är frisk och kylig. Vad ska jag göra med alla intryck jag fått på den här resan?
Vill dela med mig. Vill ge lite Californien till Göteborg.
Städerna är inte olika. Här finns trådbussar förutom spårvagn vilket känns riktigt coolt. Annars är
Valencia Street som Andra Lång fast fetare. Skateboard, fixed gear och mäktig grafitti.
Sköna människor är sköna var de än är. Det är inte bilarna eller hamburgarna eller surfen jag gillar med Californien. Det är människorna.
Igår såg jag Stilla havet sprida ut sig som en stor kall gungande öken där kontinenten slutar i väster.
Vi svaldes av Redwoodskogen och mörkret och kämpade i dimman med att hitta hem till Erin och Jays lilla stuga i Bohemia, nära Russian River. De är så sköna. Jay var trummis i postpunkbandet Rythmpigs på åttiotalet och hankar sig numer fram som snickare. Erin jobbar på advokatbyrå i San Fran.
Nu ska vi fortsätta suga märgen ur det här äventyret. Margaux flyger ut i morgon. Men kvällen är ung och inatt är det nattklubb som gäller.
Mitt manskap är skingrat över hela västra USA och min telefon är avstängd. Om ni läser detta ses vi på Hotell Milano 9 september kl 18.
Be careful out there!

Until we meet again…