Wallgrenbloggen

Vi bryter lägret vid Point Potvin och fortsätter norrut på The Oregon trail. En av de trails emigranterna kämpade sig fram på i mitten av artonhundratalet.
Jag liknar en rodeo-clown med ansiktet täckt av zinkpasta. Min överläpp är uppsvullen av herpes.
Astrakan kränger och stånkar sig fram över sanddynorna dragen av vindens osynliga oxar. Ideligen får vi hoppa av och skjuta på. Det går långsamt och våra röster låter pipiga och ihåliga när vi försöker uppmuntra varandra att kämpa vidare.
Vi tar oss en knapp mil på detta plågsamma sätt. Johannes klättrar upp i masten och tycker sig se en träddunge rakt i väster. VI bestämmer oss för att ta oss dit och se om där finns drickbart vatten. Vi ar bara en halvliter var kvar och vill inte åka tillbaka till Camp Alling i onödan. Efter en timmes överjävligt het vandring kommer vi fram till träden. Det är tujor och bakom dem en övergiven ranch. Vi klättrar in genom de tomma fönsterhålen och går runt som på ett museum med en utställning om depressionen på trettiotalet. Allting är som hämtat Steinbecks Vredens druvor. En liten förtorkad cowboystövel. Ett solblekt fotografi på en stram familj med fårade ansikten.
Vi stannar till solen börjar gå ner och äter nötter och korv i skuggan av tujorna. Det finns vatten, men det smakar så mycket svavel att vi inte vågar dricka det. Emil hittar ett anslag som kan förklara varför ranchen övergivits. Det står att militären tar över området 18 november 1944 för att utföra provsprängningar och att alla som visas i trakten efter detta datum ”is trespassing”.
Det är otroligt att folk har bott och överlevt och haft sitt liv i denna fruktansvärt karga trakt. Men där det finns en smula vatten finns det liv.
Vi ser några dammiga kor vid horisonten och bär med oss torkad koskit tillbaka till Astrakan för att elda.
Vi ser spåren av en cayote som jagat en kanin över ökenkanten.
När vi kommer tillbaka tvättar vi händer och fötter i en vinäger/vatten blandning för skinnet börjar lossna på allvar nu.
Allt ombord är knastertorrt och vi får vattna på surrningarna som slackar i värmen.
Eftermiddagsbrisen k

ommer och Astrakan skjuter fart. Jim får en kyss av ett kastblock. Det är den enda kyss han kommer få i kväll.
Vi pratar om Hedin, Amundsen och Schackelton. På väg över öknar och isar.
Ibland känner vi oss pinsamt amatörmässiga. Ingen kikare. Ingen riktig karta.
Vi äter ännu en god middag lagad på jordugn eldad med koskit. Måste tappat ett kiloo för varje dag vi varit här ute. Reparerar mina byxor. Ett stjärnfall. En antilop skuttar fram mellan de torra buskarna i det sista skymningsljuset.
Vi diskuterar skillnaden på äventyrare och uteliggare.
Vi samtalar om kvantfysik, ufon och drömtydning.
I öknen finns inga distraktioner. I öknen kan en tanketråd följas ända till slutet.

Kategorier: Okategoriserade |