Wallgrenbloggen

Vi är tillbaka i Camp Alling efter tre dagars seglats.
Morgonen är kall och kapten Jens bakar sitt bröd och vi värmer oss runt elden och på kaffemuggarna tills solen stiger upp som fågel Fenix och skiftar färg från blodröd till gul till brännande vit.

Igår seglade vi fjorton mil, fick en whiteout och åkte på tre hjul vid tre tillfällen.
Slog fartrekord igen; 39 km i timmen!
Helt overklig känsla att gunga fram så här över vidderna. Det känns omöjligt, som om man drömmer, men det är verklighet.
Vi kan forma om verkligheten. Allt är inte upptäckt. Allt är inte gjort. Allt är inte uppfunnet än.
Fick solstingskänning vid tvåtiden och rasade ihop i en hög på däck. Emil gav mig vätskeersättning och jag var ok igen efter nån timme. Alla i teamet är otroliga kämpar. Sprickor och sår och klämda fingrar. Inga lipsillar här. Inga latmaskar.
Ibland ryker jag och Jens ihop, annars bara peace and love.

Vi var uppe och slog alldeles norr om Burning man igår.
Vi såg templet och mannen från masttoppen. Om bara några dagar ska vi dit. Möta två bensindrivna piratskepp som skall borda oss norr om staketet och bogsera in oss i staden. Astrakan har fått en fantastisk placering alldeles i mitten av festivalområdet.
Här ute råder öknens stillhet. På Burning man festar 60 000 galningar dygnet runt. Världens bästa konst, alla jordens droger och de vackraste kvinnorna på denna sidan Venus samlas där varje år sedan ett kvartsekel tillbaka.
Men vackrast av alla är du Martina. Jag väntar på dig hundra meter väster om Mannen i solnedgången varje kväll tills vi hittar varandra.

Nu ska vi försöka segla norrut till spökstaden Hardin City och Lassen-Clapper Murder Site i jakten på spår efter de svenska emigranter som kämpade och dog här på den långa vandringen mot Kalifornien.

Kategorier: Okategoriserade |