Kan kranarna räddas? Flera prominenta göteborgare har ryckt ut till deras försvar på GP:s nyhetssidor. Tills vidare begrundar jag några präktiga kranporträtt från den tid då Hisingsstranden täcktes av rena kranskogen, när varvsdirektörerna nästan var finare än de kungligheter som emellanåt övervarade sjösättningarna och när göteborgska kölar klöv världshaven. Bilderna finns i dag hos Kamerareportage som förvaltar delar av Göteborgs-Postens äldre bildarkiv. Varsågod, kranälskare!
Här syns sjösättningen av ”Nagara” på Götaverken den 26 februari 1929. ”Nagara” seglade för Ostasiatiska kompaniets räkning.
Den 29 augusti 1937 sjösattes ”Chile” vid Götaverken. Då var Hugo Hammar – en magnifik figur i hög vit krage, blomma i knapphålet och jättecigarr – fortfarande chef på Götaverken. Eller snarare: kung.
I mars 1947 var det dags för Kosmos III. Efteråt var det garanterat fest för varvsdirektörerna och deras fruar och eventuella hedersgäster i stil med Aristoteles Onassis. Männen i keps – nitarna eller nagelaporna – återvände till arbetet. Det fanns alltid en ny båt att bygga.
Här är det den 13 december 1961 – det vill säga luciadagen! – och det börjar bli mycket trångt att administrera sjösättningar i älven. De små bredbröstade bogserbåtar som svärmar runt jätten har ett tungt precisionsarbete, även om det hoptryckta perspektivet får det att se trängre ut än det är. Det ser ut som om åskådarna på Stenpiren skulle kunna gå torrskodda på skroven över till Hisingssidan. Delawaremonumentet på Stenpiren – det var härifrån 1630-talets expedition startade – ser också ut att vara i farozonen. Så illa var det inte i verkligheten. Däremot är det ovedersägligt att det går att räkna till elva kranar på denna bild.
Så här såg det ut från Otterhällan 1968. Marken hade redan börjat skaka en smula under de tre jättevarven på Hisingen. Tio år senare, i slutet av 1970-talet, var den stora varvsepoken över. Den upplysningen hade varit ofattbar för en göteborgare på 1960-talet. Faktum är att man fortfarande träffar lokalpatrioter som knappt har insett det än. Som monument över Göteborgs kranar är bilden magnifik. De fyller hela bakgrunden. Det var en skyline som var spretig, gnisslande, smutsig och bullrande. Men också väldigt levande. Kanske rentav vacker.
Min morfar arbetade i många år på Götaverken, och som jag minns det som han berättade så bestod ett nitarlag av en värmare som alltså i en ässja värmde niten som han kastade till nagelapan som stoppade in niten i nithålet som seda nitaren nitade med hjälp av mothållaren som stod på andra sidan plåten. Det fanns även en yrkeskategori med det poetiska namnet diktare. Det är så att enbart nitning blev ej vattentätt så då diktades skarven med hjälp av hammer och mejsel.
Vet inte om allt ovanstående är helt korrekt men kanske någon med bättre kunskaper i så fall kan korrigera min text
Att verkligen njuta av de skönt färgade och formade kranarna, känna kopplingen till den förut så stolta pulserande hamnen är en ren ynnest. Trist skulle det vara med bara massa nytt längs med älven.
Självmål vore det sannerligen att skicka iväg allt till andra sidan jordklotet/östersjön. Inte ifrågasätter man väl bevarandeexpeditioner för nedläggningshotade fyrar utmed kusten.
/ icke kranfetischist, men väl krankramare/cranelover.
Det är klart att kranarna ska bevaras! De är en viktig länk till Göteborgs historia. Om Göteborgarna glömmer sin historia så har de ingen framtid.
Jag förstår verkligen inte fetischen för kranarna. De är varken vackra eller synonymt med dagens Göteborg. Visst är det viktigt att bevara sin historia men i detta fallet tycker jag att det räcker det med att de dokumenteras i muséer och foton. Jag hade hellre sett att man bevarat stadens gamla byggnader istället för rivningshysterin som lämnat oss med ett grått betonggetto i stora delar av centrum, exvis Nordstan. Det behöver inte accentueras av döda, industriella och trista stålskelett i hamnen. Göteborg behöver utvecklas, förnyas och gå vidare. Inte stå och stampa i skuggan av gårdagen.
Rädda dom. Arbetade som tallyman på kvällarna början 60-talet.
Kanske lika angeläget att behålla kranarna som det var att behålla gasklockan.