Jag – en porrgubbe …

sockerbit
En egendomlig sak hände mig helt nyligen i Göteborg; men låt mig börja med en utvikning från det tidiga 1990-talet.

Ty det fanns en tid när göteborgarna – åtminstone de som kunde antas få svårt att komma upp morgonen därpå – brukade ringa till tidningsredaktionerna ungefär klockan halv elva varje kväll och ställa den typ av frågor som numera blir föremål för googling.

Det var i allmänhet en lite grötig mansröst och samtalet inleddes nästan alltid med samma fras:

– Vi är några gubbar som sitter här …

De flesta hade alltså ringt redaktionen så många gånger att de visste att de skulle vänta till klockan halv elva, när förstaupplagan hade gått i väg.

Då kunde jag ta en telefon och sätta mig med fötterna i ett jättefönster över SJ:s rangerbangård och lyssna på den rogivande lummiga svadan. Snett ovanifrån såg jag i skymningsljuset Stockholms- och Östersundstågen pila in, med gult lysande fönsterkvadrater. Det gick att se vagnsdörrar slås upp och gubbar i beige överrockar rann ut på perrongerna med bruna läderväskor i handen. Och om man höjde blicken en smula glittrade ljusen på Götaälvbron, sprött som glödande trådar.

722466 (1)

Min bakgrund var stillsam. Men männen i telefonen – det var nästan alltid en man – behövde esomoftast skrika för att överrösta den enastående höga stämningen i sin bakgrund.

Jag hade av äldre och visa kolleger lärt mig att det enda sättet att avsluta denna typ av samtal var att verka tvärsäker. När någon ville ha klarlagt hur mycket Eiffeltornet vägde skulle man svara blixtsnabbt:

– 300 000 ton.

Andra frågor – huruvida det vore möjligt få påhugg på en oljeplattform eller om det gick att äta svamp i Simlångsdalen – fick man ta med större försiktighet.

I mitt fall – kanske för att telefonören tyckte att min röst lät ung – övergick dessa frågestunder påfallande ofta till att jag fick motta välmenande råd om journalistik.

Härvidlag framvällde en mäktig källåder med konspirationer om regeringen, IB, mutbara tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret, kommunanställda lönnbrännare, ufon, kräkmedel i Chivas Regal, rasistiska vitsar och fantastiskt otryckbara anekdoter från Reeperbahn 1963.

En historia fick jag höra i ett halvdussin varianter under ett drygt decennium på nattredaktionen. Trots det fäste jag aldrig särskild vikt vid den.

GÖTEBORGS-POSTEN GP KVÄLL KVÄLLSBILD EXTERIÖR GP-HUSET POLHEMSPLATSEN GÖTEBORG (BB)

I sin grundform handlade den om att en hemlig göteborgsk bordellverksamhet administrerades med sinnrika signalsystem på offentliga platser.

En version gick särskilt långt i detaljrikedom: att det vid ett visst bord på NK:s restaurang på Östra Hamngatan i början av 1980-talet skulle ha gått att begära eskorttjänster genom att stapla två sockerbitar på varandra.

Detta hemliga budskap skulle, enligt den groggdimmiga legenden, uppsnappas av en flink sutenör och kamrer som satt eviga dagar bakom en tidning i närheten och håll bordet konstant under bevakning och förde protokoll.

Enligt vissa varianter skulle det rentav gå att sända mer nyanserade signaler om precisa erotiska önskemål genom att använda sockret som signalställ och i ett slags bitskrift bygga syntaktiskt avancerade sockerbudskap.

Det framgick inte hur kafépersonalen reagerade på denna lek med maten.

Jag gjorde faktiskt en gång en lam rekognoscering på NK. Jag vet inte vad jag hade väntat mig att se. Jag var kanske 22 år.

Kaféet hade sockerströare.

Men det var en fängslande historia – om än den antydda verkligheten var hemsk. Det var en fascinerande storstadslegend, en antydan om en hemlig värld, signaler, koder, ett slags dickenskt källarhålsgöteborg av ficktjuvar, visklekar och uppfällda kragar.

En lite oskyldigare Göteborgslegend av samma slag handlade om sprit.

Enligt den kunde vem som helst som var törstig ställa sig vid en bro – vanligen Kämpebron över Stora Hamnkanalen – med armarna i kors.
Detta skulle signalera att man ville köpa brännvin.

804201

De sagesmän som ringde GP:s redaktion om just denna historia var så ohyggligt gamla att det var svårt att frigöra sig från intrycket att scenen hade utspelat sig under beredskapstiden. En vag doft av permittenttrafik, kafferansoneringskuponger, Ulla Billquist och Finlandshjälp hängde liksom över berättelsen.

Naturligtvis var telefonörernas berättelser lögn.

Ja, det fanns förstås ingen anledning att tro ett ord av vad dessa gemytligt påstrukna kräftskive- och glöggkvällsfirande svamlande mångordigt trassliga gubbar som satt på balkonger i Biskopsgården eller villaverandor i Hovås hade att säga.

En gång somnade en i telefon.

Vi redaktörer satt och lyssnade på dem medan Hisingssljusen sakta pulserade bortom gasklockan och Gullbergsvass och utrikesredaktören gick och bommade cigarretter och Christiane Amanpour från CNN jämt syntes i kakijacka på den bulliga tv:n som hängde på järnskena över nattredaktören.

Ibland hade någon av oss ett hederligt yrkessamtal med Britt-Marie Mattsson som hört Clinton säga något roligt i Nebraska (och sedan skrev hon snabbare än vi redigerade).  Vi satt med kaffe och skorpor, ty nattredaktionen uppbar av någon anledning fria skorpor som varje kväll kördes runt på en skramlig vagn av en oavbrutet vitsande man i vita skjortärmar.

Konsument. Skorpa.

 

Men några av oss redigerare avdelades alltid att lyssna till dessa talträngda gubbar i telefon, ty i var tionde samtal kunde – som tjugofemöringen i en plumpudding – en äkta och användbar nyhet utvinnas.

Jag lyckades aldrig hitta någon nyhet.

Jag fick bara konspirationerna. Jag fick lyssna till teorier om allt från Palmemordet till att att den blåvita politikermajoriteten vid Börsen avsiktligt låtit Gårda förfalla blott för att utplåna Gais gamla kärnområde.

En del som ringde var arga på GP för att vi sprang kapitalets eller Marx ärenden – ibland var det både och –  och vid ett berömt tillfälle sade en nattreporter, rädd att behöva missa den passerande skorpvagnen, till en av dessa arga telefonörer:

– Ett ord till från dig och vi drar in din prenumeration …

Myter och legender – lögner – traderades vid dessa samtal.

Något annat kunde jag inte tänka mig  – inte förrän en dag i Stockholm för ett par år sedan.

Jag var en halvtimme tidig till ett Göteborgståg och ställde mig vid den vackra smidesjärnsringen med öppningen ner mot underjorden och floden av människor som ska resa med tunnelbana. Där, vid räcket mitt inne på Stockholms centralstation, stod jag med knäppta händer när en  mager man – som bar den egendomliga kombinationen läderjacka och gammaldags guldrova med kedja – oförmedlat slöt upp bredvid mig och sade:

– Det vanliga eller?

Det var i Stockholm.

4461661

 

Men nu blåste det alltså upp en helt vanlig mulen Göteborgskväll, med jagande molnflikar över tegeltaken och ångaren Bohuslän dovt råmande från älven. Jag vill inte närmare ange adressen.  Det var i västra Göteborg: gamla kvarter, meandrande gator, en rondell, ett par trutar, en återvinningsstation med gröna lådor.

Klockan var strax efter halv åtta på kvällen. Jag stod vid kortsidan av ett landshövdingehus.

Jag skulle bli hämtad med bil av en vän. Han skulle fiska upp mig vid rondellen.  Medan molnen mörknade i gredelint på himlen och barn på sparkcyklar slank in under landshövdingehusens portvalv upptäckte jag en främmande bilist som betedde sig konstigt. Han hade en Saab, av den äldre typen med svart gummikofångare.
Han stannade på andra sidan rondellen – det var väl femtio meter av refuger och spår mellan oss – och vevade ner rutan. Han tittade på mig, länge.

Det var en fientlig blick. Han verkade inte ha något annat ärende än att betrakta mig.

Efter ett par minuter körde han i väg, med antydan till rivstart.
Min skjuts skickade hurtiga sms om att han var lite sen, det var en butik som måste låsas, och något problem med ett par golfklubbor och en filt som luktade hund. Mig gjorde det inget. Det var trevligt och underhållande att stå i korsningen i den blåsiga sensommarkvällen. Ibland körde turistbussar förbi. De var från Dortmund och Mellerud och reseledarna såg exakt likadana ut, i ljusblå kepsar och kortärmsskjortor.

Efter kanske tio minuter kom främlingen i Saab tillbaka. Han stannade åter på andra sidan rondellen, men den här gången klev han ur.

Han gick runt bilen och lade armbågarna mot taket.

Han skrek till mig över rondellen:

– Ge dig iväg! Det kommer ändå inte ut någon!

Efter någon sekunds tystnad tillade han:

– .. din porrgubbe!

Främlingens vrede glödde i Göteborgskvällen. Jag hade gjort mig skyldig till något, någon sorts gräns hade överskridits.

I samma ögonblick kom min skjuts – en munter musikant. Medan regnet börja falla på vindrutan, med mörka blöta blommor i dammet och vi for ut mot Älvsborgsbron, anade jag att det – kanske – finns en sällsam och ljusskygg värld, svåråtkomlig och gäckande. Och den kommer alltid att vara utom räckhåll för tidningsredaktioner.

 

675284

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 kommentarer om “Jag – en porrgubbe …

  1. Det var en annan gång på nyss nämnda
    Järntorget och en man skulle köpa en
    ”Dyring” som man kallade en kvarting brännvin. Langaren ingav inget större
    förtroende så köparen frågade försynt om det verkligen var äkta vara.
    Om Du skulle ha något att klaga på så bara ring detta numret.
    När mannen kom hem och tog sig ett
    smakprov så var det bara vatten. Han
    slänger sig på telefonen och ringer.
    Man svarar Vattenverket

  2. Underbart skrivet!

    När jag var yngre hörde jag att man kunde signalera att man ville köpa droger genom att gå genom Nordstan alt. Femmanhuset med nycklarna skramlandes i handen… Hört talas om det? 🙂

    1. Oj, nej den varianten har jag missat. Däremot har jag blivit erbjuden att köpa en del olagliga saker i Nordstan; och jag försöker nu förgäves minns om jag händelsevis skulle ha kunnat råka ha nycklar i handen vid dessa tillfällen.

      Minns du fler detaljer?

      /k

    2. Härligt skrivet Kristian,
      När Jag för många år sedan arbetade på GHT, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning som kom det in en upprörd typograf på sätteriet. Han hade stått på Järngorget och väntat på
      Spårvagnen med säkerhetsavstånd till
      rälsen och den gamla väskan med mackor i handen. Då kommer det fram en Kålle och säger ”Skall Du ha nåt?”
      Vadå skall ha nåt? Kvarting eller sjuttifemma? Nä tack! Va fan står Du här för då?
      Hälsningar
      Lennart

  3. GAIS-konspirationen måste ändå vara sann. Är inte Gaisare själv men det stämmer väl med deras publikbortfall och hur Gårda har behandlats.

  4. När kommer nästa historia? Så kul att läsa. Känner du till den om langarna på Kvilletorget med mattrullen?

  5. Hur kan jag ha missat dig? Du är bara för go. Nu har jag mycket läsning framför mig, dags att beta av din verk.

    Tack för ett gott skratt till frukosten.

Kommenteringen är stängd.