Pingvinman, träd fram ur skuggorna …

750514
Beskedet om att göteborgaren ”Hasse” – okänt efternamn – har erkänt att han på 1970-talet stal en pingvin i Slottsskogen sände i helgen en skälvning genom Göteborgs tidningsredaktioner.

Skulle alltså en av Göteborgs mest kända vandringshistorier vara sann?

Själv fick jag i går kväll ett upphetsat sms från GP:s nattredaktion:

Vi måste prata om pingviner.

Det är ett sådant sms, gissar jag, som man får blott en gång i livet.

Det var alltså nära nog fullt pådrag. Pingvinstoryns nyhetsmagnitud låg förstås kort nos (eller snarare: näbb) efter terrorattentat och statsmannamord – då medarbetarna beordras in till redaktionen, men tog likafullt en självklar placering i det översta skiktet.

Historien var enligt tidningens interna nattrapport en av de mer lästa på gp.se under söndagskvällen.

Äntligen.

Under mina drygt tjugo år som journalist i Göteborg har pingvinhistorien regelbundet cirkulerat. I sin grundversion går den ungefär så här:

En lätt berusad ung man traskar genom Slottsskogen en sommarnatt efter ett kalas helt utan framgångar. När han passerar pingvindammen finner han äntligen en besläktad själ i en av de små Humboldtpingvinerna. Det är – känner den lätt tilltufsade nattvandraren – helt enkelt så att denna pingvin verkar vara den enda varelsen på jorden som verkligen förstår honom. Han tar pingvinen under armen (i vissa versioner är det en cykelkorg) och återlämnar den ett par nätter senare. 

Varje gång jag har gjort reportage från Slottsskogen har jag frågat om historien, förgäves.

En djurskötare beskrev en gång hur svårt det är att fånga en pingvin.

Den är inte så ljuv som den ser ut.

Den torde inte vilja sitta i en cykelkorg.

Nya pingviner i slottsskogen. Årets pingvinungar börjar bli redo, två av de fyra är redan i vattnet, men inomhus. Katrin Hansson, djurparksföreståndare.

Och att under svår kopparslagare morgonen därpå fånga pingvinen på nytt – denna gång rasande i ett badrum – är ett intressant kamikazeprojekt.

Jag är alltså lite skeptisk till Hasses berättelse.

Det som utan tvekan är sant att är att historien är en vandringssägen, en urban legend, av den typ som antagligen dyker upp i alla städer där det finns ett zoo som håller pingviner.

Det är det faktum att någon har erkänt som placerar berättelsen i en unik position bland göteborgska vandringssägner.

Förr eller senare (i regel förr) hamnar alla vandringssägner på  tidningsredaktioner.

Här är några favoriter som jag har fått ta del – via mejl eller telefon – under mina två decennier på Göteborgs-Postens redaktion:

* Vattensalamandrarna. Eftersom vattensalamanderns livsmiljö är hotad är det förbjudet att bygga villor där de förekommer. Därmed – framhåller upprörda sagesmän – öppnas möjligheten för grannar att blockera öonskade byggen genom att hävda att man har sett en vattensalamander. Det går rentav av rykten om att det går att hyra vattensalamandrar för utplacering och vederbörlig avfotografering på platser där havsutsikten anses särskilt skyddsvärd. (Här anas ett av Göteborgs hemligaste jobb: uthyrare av salamandrar.)

Camera: DCS520C Serial #: K520C-01368 Width: 1728 Height: 1152 Date: 99-04-27 Time: 22.49.21 DCS5XX Image FW Ver: 1.9.2 TIFF Image Look: Product Counter: [4794] ISO Speed: 400 Aperture: f11 Shutter: 1/160 Max Aperture: f2.5 Min Aperture: f32 Exposure Mode: Aperture priority AE (Av) Compensation: +0.0 Flash Compensation: +0.0 Meter Mode: Evaluative Flash Mode: No flash Drive Mode: Continuous Focus Mode: AI Servo Focus Point: --o-- Focal Length (mm): 50 White balance: Custom Time: 22:49:21.455
(Vattensalamandern på bilden är inte uthyrd).
* De berusade spårvagnskontrollanterna. En decemberkväll ringde ett halvdussin läsare till GP:s redaktion – till synes oberoende av varandra – och rapporterade att glöggfulla spårvagnskontrollanter trakasserade passagerare. Dagen därpå, när historien skulle kontrolleras närmare, skingrades den som rök.

* Den stulna skidpackningen i Åkered. En familj har packat hela bilen – inklusive fem par skidor i en box – på kvällen för att i gryningen följande morgon fara till Sälen på sportlovssemester. På morgonen är bilen tömd och skidboxen stulen.

takbox NY

* De stulna blöjorna. En barnfamilj med sommarhus i skärgården har resignerat inför Orusts drakoniska sophanteringsregler och i stället lagt använda blöjor i frysen för att efter semesterns slut föra dem till en kommun med liberalare soplagstiftning (Göteborg). Man placerar den imposanta isklumpen i en låda, som tidigare rymt en mikrovågsugn, och surrar den på takräcket. På hemvägen stannar man vid Obs! i Bäckebol. Där stjäls paketet.

Alla dessa berättelser har jag – med varierande grad av flit och iver – försökt att kontrollera . När det gällde skidpackningen var jag ihärdigast; men den var som en hägring – det var alltid en bekants bekant som blivit av med den.

En särskilt älskvärd kategori utgör de göteborgska vandringshistorier som är flera hundra år gamla. Den äldsta – den är lika gammal eller lite äldre än staden – handlar om att en av de holländska pionjärerna, Abraham Cabiljau, gynnades när tomter fördelades i början av 1620-talet eftersom hans dotter Margareta var Gustav II Adolfs älskarinna.

STATY GUSTAV II ADOLF GUSTAF ADOLFS TORG GENRE GÖTEBORG (BB)

Den är rätt typisk som vandringshistoria eftersom flera yttre detaljer stämmer: Det är sant att det gick finfint för familjen Cabiljau och det är antagligen sant att Margareta 1616 födde en son som hade kungen som far. Pojken blev med tiden greve Gustaf Gustafsson av Wasaborg – en hetlevrad man med blonda mustascher – och var med och slogs i pappas krig i Tyskland.

Men i verkligheten var det nog inte förbindelsen med kungen som banade väg för familjens framgångar utan snarare tvärtom: det var familjen Cabiljaus driftighet som förde flickan i kungens väg.

Cabiljau betyder förresten – apropå pingviner – kabeljo, det vill säga torsk.

4931021

 

Den mest legendariska av alla Göteborgs legender är naturligtvis historien om lotsen Caspar Mattsson på ostindiefararen Götheborg.

Jag har flera gånger träffat ostindiefantaster som med emfas berättat att lotsen var mutad och avsiktligt satte fartyget på grund den där septemberdagen 1745. Historien var livaktig så sent som i våras då John Brovik på Världens gång-sidan redogjorde för dödvattensteorin kring fartygets förlisning.

I ostindiefararens spår finns rentav en göteborgsk vandringssägen från 1700-talet som på 2000-talet kanske gjort filmkarriär. Den återges i Jacob Wallenbergs Min son på galejan – ett slags dokumentärroman om ostindiefaren Finlands resa till Kina år 1769.

Första kapitlet är en brakfest med punschbål och kapun vid Klippan, sedan ros de ombord och ger sig ut i vintervindarna på Kattegatt.

Under becksvarta nätter ligger de i sina hängkojer, och hör bordläggningen knarra. De fruktar att fartyget ska uppslukas av Den norske Kraken, ett sjömonster av Ölands storlek.

I Disneys filmserie Pirates of the Caribbean tampas kapten Jack Sparrow städse med samma besvärliga bamse: the Kraken.
Men då har vi kommit rätt långt från de göteborgska farvattnen.

Alla de här historierna är vackra och skimrande – synnerligen stöttåliga även vid de mest hårdhänta kollisioner med verklighetens krassa faktakontroller.

Några av dem är kanske sanna – eller halvt sanna. Det är inte lätt att veta. Deras livaktighet ligger just i det faktum att de skulle kunna vara sanna.

Historien om pingvinen i Slottsskogen är alltså i synnerligen gott sällskap.

Har den verkligen iscensatts på riktigt någon gång på 1970-talet?

Är den verkligen sann?

Jag vill veta mer.

Pingvinman, träd fram ur skuggorna!

 

749963

 

Ps. När jag avslutar detta blogginlägg – på måndag eftermiddag – är plötsligt den ursprungliga intervjun med Hasses erkännande inte längre tillgänglig på den blogg som är knuten till tidningen Direktpress.

 

 

 

2 kommentarer om “Pingvinman, träd fram ur skuggorna …

  1. Jag har hört om pingvinmannen! Min vän berättade att hennes vän gick hem genom Slottskogen en sommarnatt och tog med sig en pingvin hem. Han klättrade över staketet och tog en pingvin och la den i sin cykelkorg och cyklade hem. Nästa morgon vaknade han upp förskräckt i blodfärgade sängkläder och var blodig om händerna och på magen. Han var så berusad natten innan att han inte kom ihåg vad som hänt. Han hörde ljud från badrummet – i badkaret ligger det en pingvin och plaskar (han hade tappat på karet med vatten när han kom hem med pingvinen). När han lämnade tillbaka pingvinen framgick ej.

  2. Det är jag som är pingvinmannen och en dag kommer jag med en liten vaggande gång att träda fram.

Kommenteringen är stängd.