GP och skamgreppen i tidningskriget

758279

I söndagens tidning skriver jag historien om GP-skylten, den som monterades ner i fredags morse.

Det är en viss tröst för oss GP-medarbetare att det är skylten och inte själva sakupplysningen som har tjänat ut.

Skylten var alltså den sista i en parad av skyltar som inleddes på 1930-talet.

Faktum är att man skulle kunna säga att Pelle och grabbarna fredags morse skruvade ner den sista resten av det stora tidningskriget mellan Harry Hjörne och Torgny Segerstedt.

Bilder på några av skyltarna – men långt i från alla – har gått att fiska ur arkiven, framför allt hos bildbyrån Kamerareportage som förvaltar mycket av GP:s historiska material.

På den äldsta bilden går det inte att utläsa siffran, utan bara att själva skylten finns på plats.

 

Gšteborg 1939-05-12 - Efter regnet i Nya AllŽn mot Polhemsplatsen *** Local Caption *** LŒda: Krep 2010-01
1939. Troligen ”100 000 exemplar”.

Andra halvan av 1930-talet var en rå och brutal tid – inte bara i världspolitiken, utan även i det tidningskrig som samtidigt utkämpades i Göteborg.  Det var egentligen inte ett ideologiskt tidningskrig, för båda tidningarna kunde betecknas som liberala. Men det var ett krig mellan olika journalistiska principer – mellan elit- och masstidning.

Till en inte ringa del var det också ett krig mellan två olika redaktörers temperament – mellan den aristokratiske Torgny Segerstedt och den med massorna väl kalibrerade Harry Hjörne.

Jag vet att det är att göra det för enkelt för sig – på gränsen till verklighetsförfalskning – att säga att den ene var kompromisslös och den andre lösningsinriktad. Det är så eftervärlden gärna har uppfattat det.

Jag skulle snarare säga att båda blev fångar i sina poser: Torgny Segerstedt med sin stålgrå blick fäst i fjärran och sin svaghet för oneliners; och Harry Hjörne med sin kubb och sin skånska.

2617040_1200_675 (1)
Torgny Segerstedt

Kanske var det helt enkelt en fråga om personkemi, och sådana trätor blir gärna svåra.

Tidningskriget var följaktligen fullt av fintliga skamgrepp från båda sidor.

Sedan mitten av 1800-talet hade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning varit överlägsen.  GP var i lyckliga stunder näst störst.

Detta lugn hade brutits med dunder och skrammel den dag 1926 då den 32-årige Harry Hjörne tog över GP. Upplagan var då ungefär 25 000 exemplar.

Faktum är att GP just då inte ens var tvåa: GT (som ägdes av GHT) var lite större.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – skeppsredarnas, direktörernas och professorernas tidning – föreföll vara ohotad med drygt 40 000 exemplar.

Men Harry Hjörne ville alltså annat.

Jag har många gånger suttit och bläddrat i GP:s lägg i källaren på Polhemsplatsen och det går nästan att se utvecklingen månad för månad. GP dignar av annonser och reportage om fotbollsmatcher, flygresor till Köpenhamn, upprop, insamlingar, kampanjer – ständiga initativ.

April 1943. Göteborgs-Posten. Polhemsplatsen. 1943
April 1943. 180 000 exemplar.

Tidningskriget komplicerades dessutom av att det aldrig – inte vare sig förr eller senare –  har funnits fler aktörer än i Göteborg i slutet av 1930-talet.

Göteborgarna valde alltså dagligen mellan:

  • Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
  •  Göteborgs-Posten
  • GT (ägd av GHT)
  • Ny Tid
  • Morgontidningen (ägd av GHT)
  • Göteborgs Morgonpost

Därtill fanns – men det lämnar jag därhän nu – diverse vecko- och söndagsblad som ytterligare trasslade till fronterna: Handelstidningens Veckoblad, Extrabladet, Arbetar-Posten och Arbetare-Kuriren …

En vanlig helg fanns det bortåt tio olika titlar att välja mellan.
De flesta harvade mellan 20 000 och 30 000 exemplar.  Det var inga större rörelser.

Det var bara GP:s upplaga som fullständigt katapulterades.

Jag tror att det var en fråga om tajming.

Det gällde för någon tidning att först plocka upp de hundratusen eller tvåhundratusen nya tänkbara prenumeranter som plötsligt dykt upp i Göteborg med omnejd.

Det var vanliga industriarbetarfamiljer – en kategori som inte tidigare haft råd med tidning. Dessa läsare var följden av ett nytt folkhems- och välfärdssamhälle – långsamt förberett och utvuxet under generationer, skapat av ett politiskt spektrum som var långt mycket bredare än socialdemokratin.

Harry Hjörnes storhet bestod i att han såg denna chans och blixtsnabbt grep den.

Göteborg december 1947 G-P:huset *** Local Caption *** GP
1947. 200 000 exemplar.

Han såg till att en varvsarbetare på Götaverken kände sig hemma i tidningen. Det stod massor om Blåvitt och Gais i GP (och självfallet ännu mer om Harry Hjörnes älsklingsklubb, Öis).  GP skrevs på ett lättbegripligt språk. I GP behövde man inte läsa ett långt ledarstick och plötsligt drabbas av att hela slutklämmen var ett långt citat på latin som inte var översatt till svenska.

Konkurrenten Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var – skulle man elakt kunna säga – mitt i sin världshistoriska insats mot nazismen lite för fin för att bry sig om fotboll.

Under Andra världskriget blev det tydligt.

Torgny Segerstedt och Handelstidningen blev ryktbara för ledarsticken och den legendariska telegramkorrespondensen med Göring. GP höll en ganska låg profil, lätt brittiskorienterad, och var i regel solidarisk med neutralitetspolitiken.

(Den så kallades skräddarprotesten – då de tre köpmännen Richard Berlin, Sven Gulin j:r och Valerius Hansson i ett öppet brev i GP den 18 december 1940 manade till bojkott av Segerstedt och GHT – är väl ingen glänsande dag i GP:s historia. Men skräddarprotesten var betydelselös. GP hade redan vunnit. De tre skräddarna annonserade inte heller före protesten särskilt mycket i GHT och de annonsörer som hoppade av GHT under kriget var riksannonsörer som antagligen inte läste GP.)

Det som avgjorde saken var att GP gjorde en tidning ”för alla”.

Det är i detta sammanhang upplageskyltarna ska ses.

Den årliga uppräkningen på taket blev ett sätt att basunera ut för göteborgarna vem som vunnit det senaste slaget mot de med tiden allt färre motståndarna.

Gšteborg omkring 1966 Chefredaktšr Harry Hjšrne med sonen Lars Hjšrne utanfšr Gšteborgs-Posten pŒ Polhemsplatsen Foto: Kamerareportage
Cirka 1966. 275 000 exemplar.

På 1960-talet – när den underbara bilden av Harry och Lars Hjörne i kubb respektive kamelhårsulster togs – var GP totalt dominant, eller som någon uttryckte det: ”en kolossalt stor fisk i en liten damm.” GHT var sedan länge marginaliserad (den lades ner som dagstidning 1973) och GP hade därtill värvat Torgny Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt Wiberg som ledarskribent.

När på 1970-talet beskedet om drömgränsen placerades på taket – över 300 000 exemplar – var GP i en situation då konkurrenterna på Arbetet ibland dystert kunde sucka att ”om det inte står i GP har det inte hänt.”

 

IMG_2781
Cirka 1977. Över 300 000 exemplar.

 

GP hade alltså under en period nästan lokalt nyhetsmonopol och det berättas fortfarande historier på Polhemsplatsen om att denna gudomliga marknadsställning kanske inte alltid var helt nyttig. Till exempel påstås vi en gång haft ett reportage från en simpromotion liggande i ett år innan det, sannolikt till badarnas förvåning, infördes sommaren därpå.

Historien är kanske falsk, men den döljer en djupare sanning.

På 1970-talet kunde GP – åtminstone i teorin – sitta på en nyhet i veckor.

Idag sitter vi inte ens i tjugo minuter.

Dessutom hänger ju GP ihop med ett tiotal andra västkusttidningar, vi går armkrok med dem. Redaktioner och annonsavdelningar samarbetar. Häromdagen skrevs GP:s artiklar om stormen Henri av redaktionen i Uddevalla, det vill säga av den del av oss som kallas Bohusläningen.

Gšteborg 13 september 1969 Trafik pŒ Polhemsplatsen *** Local Caption *** GP sep1969_3543
1969. Otydbar skylt.

Så – vilka siffror skulle vi hänvisa till om vi tillverkade en ny skylt?

Nej, tiden för neonskyltar med upplagesiffror är tyvärr över.

Men jag är glad att det trots allt gick att rädda några gamla bilder ur glömskan.

Särskilt tacksam är jag för att negativjägarna på Kamerareportage efter åtskilligt letande i pärmar till slut fann beviset för en skylt som under dessa efterforskningar länge avfärdats som en myt.

Denna legendariska skylt nämndes för första gången av en gammal frilansare för ett par månader sedan.

Min grundhållning till påståendet var att jag betraktade honom som förryckt.

När jag förde historien vidare sade alla andra på redaktionen att berättelsen var vansinnig och så fantasilöst lögnaktig att den inte ens var värd att kontrollera.

Den gamle frilansen hade helt enkelt påstått att det under en kort period runt 1980 fanns en slags övergångsskylt som hängde på plats under en kort tid innan den nyligen nedskruvade skylten kom på plats.

Denna påstådda skylt skulle helt enkelt ha bytt ut ordet  över  mot nära.

Över 300 000 exemplar  skulle ha blivit  nära 300 000 exemplar.

Det lät vansinnigt.

Alla här på Polhemsplatsen var överens om att det självfallet aldrig existerat någon sådan skylt.

Nu vet vi bättre.

Gšteborg 1981 Gšteborgs-Postens hus. Polhemsplatsen Foto: Kamerareportage
1981. Skylten som ingen trodde fanns.

 

5 kommentarer om “GP och skamgreppen i tidningskriget

  1. G-P växte fram genom en mycket låg prenumerationskostnad och Hilde Anderssons idé att husmödrar skulle ges tillfälle till en extra förtjänst genom att distribuera 100 ex.GP på morgonen innan barnen skulle till skolan.Detta är omständigheter till att Ny Tid o h senare GHT som var en väldigt ”förnäm” tidning fick stryka på foten.GP idag är en tidning som lever i nuet och har en verkligt analytisk politisk redaktion och med Alice T. i spetsen med kloka infallsvinklar är GP åter igen i främsta ledet!

  2. Hejsan

    Jag har bestämt för mig att det i början av 80-talet var 350.000 som angavs på skylten.

    / Jörgen

  3. Slänger man alla bokstäverna, tror nog ganska många som är uppvuxna i Göteborg hade kunnat tänka sig att ta sig an å spara varsin bokstav eller siffra. Det är ju även inne med industri-design. 🙂

Kommenteringen är stängd.