Sanningen om ett olagligt hummerfiske

detaljbild frŒn Hanssons fisk, hummer.
 

I tisdags såldes den första lådan hummer på Göteborgs fiskauktion för 10 400 kronor kilot.

För ett par år sedan for jag med GP:s tecknare Ulf Sveningson för att göra ett reportage om hummerfiske. Det var min idé. Den ansvarige redaktören hade varit kallsinnig.

– Det är ju inte ens säkert att ni får någon hummer. Ni kommer bara att frysa på en båt i fem timmar utan att något händer, sade hon.

Men vi släpptes alltså i väg – och jag vill redan nu passa på att meddela oroade läsare att vissa detaljer nedan är fingerade för att inte onödigtvis peka ut någon.

Vi gjorde vår resa rätt sent på hummersäsongen – i mitten av november. Vi hade fått kontakt med en hummerfiskare på sydvästra Orust.

Vi skulle infinna oss i dennes sjöbod klockan halv sex på morgonen.

För att hinna i tid hade vi bokat rum på ett i princip vinterstängt pensionat i fiskeläget. Man öppnade, misstänker jag, enbart för oss.

Till detta fiskeläge kom vi vid midnatt, efter att Ulf Sveningson kvällen före fisketuren genskjutit mig på ett annat uppdrag, i Nödinge.

Vi hade ätit hamburgare i Nödinge och tittat ut i mörkret genom rutor – eller var det hela samhället – som skallrade av blåsten och långtradarna.

Sedan for vi upp genom novembervärlden Bohuslän, mellan stubbåkrar och villor där glasfiberskrov stod under presenningar.

Camera: DCS520C Serial #: K520C-01984 Width: 1728 Height: 1152 Date: 2000-12-28 Time: 23.04.30 DCS5XX Image FW Ver: 3.0.9 TIFF Image Look: Product Antialiasing Filter: Removed Counter: [19891] ISO Speed: 400 Aperture: f7.1 Shutter: 1/400 Max Aperture: f2.8 Min Aperture: f32 Exposure Mode: Program AE (P) Compensation: +0.0 Flash Compensation: +0.0 Meter Mode: Evaluative Flash Mode: No flash Drive Mode: Continuous Focus Mode: AI Servo Focus Point: --o-- Focal Length (mm): 70 White balance: Auto Time: 23:04:30.297

 

När vi kom fram till fiskeläget gick vi på den lilla gata som vi var vana vid att känna som så full av sommarliv och pelargoner i fönstren.

Nu rådde en blanksvart och liksom frysboxhård vinter. Istiden hade dragit in över Bohuslän. Frostkakor låg på brevlådorna, jalusier var neddragna.

Vi ringde ett telefonnummer och på en liten stig mellan altaner, köldnupna nyponbuskar och mopeder med svart kapell materialiserades ur natten en gubbe i blank skärmmössa.

Han gav oss nyckeln till pensionatet.

Vi fick låsa upp själva.

Det blåste och knakade i vindskivor och masonitplattor.

Ulf stod vid fönstret, sänkte pennan (Montblanc Meisterstück, 18 000 kr) och sade:

– Det var fan vad Bohuslän är mörkt.

Montblanc

Det var lika mörkt när vi klev upp fem timmar senare och gick mellan de sneda bryggorna till hummerfiskarens bod.

Vår hummerfiskare var en vänlig, knotig och flintskallig man i mossgröna galonbyxor och norsk kofta. Han saknade två fingrar på vänsterhanden efter en trålolycka 1964.

Ulf och jag fick varsin kopp kaffe och pepparkaka och skakade hand med allihop, ty på en väggfast bänk i boden satt också hummerfiskarens två kompisar: morgontidiga och breda män.

Den ene sade:

– Jag ville mest se om ni verkligen skulle komma.

Den andre sade:

– Jag har slutat fiska hummer.

Vår hummerfiskare reste sig så det knakade i galonbenen och började förbereda dagens utfärd.  Med sina åtta fingrar lyfte han ner ryggsäckarna i båten och stack in huvudet i en lucka och började dra i ett reglage med en skiftnyckel.

Ulf stod på bryggan.

Jag var trött och nattmurken satt och väntade inne i sjöboden.

En liten grisskär gryningsrand började vidgas över skären och öarna.

Det vore ändå en överdrift att hävda att det var morgon.

Mannen som velat se om journalister orkade gå upp på morgonen ansåg sig tydligen – efter att ha klarlagt denna sak – inte ha mer att säga mig. Istället åt han pepparkakor som han sköt in i munnen med handflatan och tuggade upp samtidigt. Det påminde en smula om en vedflismaskin.

PEPPARKAKA PEPPARKAKSHJÄRTA HEMMABAKAT HJÄRTA

 

Hans kompanjon sade, igen:

– Ja, jag har ju slutat fiska hummer.

Jag började undra hur länge jag skulle sitta bland dessa buttra män.

Eftersom jag kände trycket av tystnaden började jag mekaniskt anteckna det jag såg i hummerfiskarens sjöbod.

Jag hade väntat mig något annat. Här fanns inget av den museala och prylpyssliga prägel – mistlurar, hundraåriga sjökort över Shetlandsöarna på masonit, koljebackor, emaljerade skyltar – som jag hade vant mig vid att se i fritidssjöbodar på västkusten.

Här var allt nutida och ändamålsenligt – vinterbonat med grönmålade spånskivor, en radio som avkunnade sjörapporten, borrmaskiner, sylar, ficklampor, vattenslangar, en anslagstavla med en parkeringsbot och en låda konservburkar med picknickbog.

Jag hörde genom bodöppningen hur UIf konverserade vår hummerfiskare. Det var förstås skepparhistorier: något om makrillar i Haugesund, om Doggers bank och whiskytilltugg till amerikaner.

Pepparkaksmannen åt pepparkakor med industriell effektivitet.

Mannen som hade slutat fiska hummer sade för tredje gången, som om han tyckte att det vore onödigt att överge en god och beprövad replik:

– Jag har slutat fiska hummer.

HUMMERTINA

Sedan tog han liksom sats.

Han hade, sade han, knäckt med lite av varje på 1980-talet: som tidningsbud, på Posten, på ett båtvarv innan det lades ner, och han hade haft påhugg som billackarare.

Där hade han hört talas om hummerfiske. Det verkade inte vara särskilt svårt.

När hummerpremiären nalkades köpte han femton tinor. Det var innan de kinesiska plastburarna hade börjat dyka upp, så de var dyra. Å andra sidan fanns det lätta pengar att tjäna.

Via en kompis som jobbade som nattportier fick han direkt en beställning till ett av de stora hotellen i Göteborg: tio stora levande humrar till fredag kväll.

Dagen före leveransen hade han gått ut med burarna för första gången. Han hade bara haft en plasteka med en liten Mercury (svart som ett ungt skaldelynne som kåsören Red Top brukade skriva om utombordare) och det hade varit haft svårt att stapla burarna så att de inte föll överbord. De hade varit krångliga att få i sjön och han hade dessutom skurit sig på en lina. Några mackor hade han inte tänkt på att få med sig. När han sänkt hälften av burarna blev han sjuk av rullningen.

 

HUMMER HUMMERFISKE UTSÄTTNING UPPTAGNING INTAGNING TINA HUMMERTINA BÅT HAV ARM DIGITALBILD
Morgonen därpå hade han ledbruten kört ut och dragit upp burarna. Han hade haft med sig ett skjutmått så att han kunde kolla att de var lovliga. Två hade varit för klena över ryggskölden, och dem hade han samvetsgrant slängt i, men han hade ändå haft elva humrar med sig hem.

Han snörde klorna med gummiband och lade dem under en filt i en frigolitlåda, allt enligt konstens alla regler.

Sedan styrde han tillbaka, klev tio minuter senare över hemmets tröskel med frigolitlådan i famnen och hade sinnesnärvaro nog att ställa ett uppochnedvänt bridgebord över lådan innan han stöp i soffan.

Han hade tänkt ta en liten lutare på en halvtimme.

När han vaknade var det skymning i fönstret.

Han rusade ut i grovköket. Humrarna var fortfarande vid liv. Han tog lådan och sprang till bilen. På parkeringsplatsen mötte han den före detta arbetskamraten på bilverkstaden som tipsat honom om hummerfiske.

Han visade stolt lådan och berättade att han nu skulle leverera till ett göteborgskt storhotell. Kamraten lyfte på filten och sade:

– Det är ju romhonor.

Stum tog hummerfiskaren emot upplysningen att det är ett brott att dra upp romhonor, att han skulle vara oerhört lycklig över han sluppit böter och att självfallet inget hotellkök i världen tar emot elva olagliga humrar.

Han hade aldrig i sitt liv hört ordet romhonor – än mindre att de var olagliga.

Paralyserad stod han på parkeringen och tittade på lådan. Det började bli mörkt. Han hade en dryg timme på sig att skaffa lagliga humrar. Han körde i vansinnig fart genom Bohuslän.

I Kungälvstrakten stannade han vid en öde grusfotbollsplan. Han mindes vagt att han hade spelat där i tonåren.

På klubbhusets gavel fanns det en vattenslang och grova borstar fastskruvade i väggen. De var arrangerade med tre borstar i vinkel, lagom stora för att sticka in och rengöra en lerig fotbollsko med dubbar.

En fotbollssko i storlek 43 är ungefär lika stor som en hummer.

Han parkerade bakom klubbhuset och stod sedan i mörkret och skrubbade rommen av humrarna.

Han spolade dem med vattenslangen.

När han ställt tillbaka lådan i bagageutrymmet lyste han försiktigtvis med cigarrettändaren.

– Där (sade mannen som slutat fiska hummer) låg nu elva helt lagliga humrar.

 

1189090 (1)

När han hade kommit så långt i berättelsen stack Ulf Sveningson in sitt kala huvud i sjöboden :

– Ska inte du med eller?

Mannen som åt pepparkakor avbröt tillfälligt denna viktiga syssla och skakade hand med mig.

Mannen som hade slutat fiska hummer skakade också min hand och sade samtidigt:

– Du får naturligtvis inte skriva om det här.

Sedan for Ulf och jag ut på hummerfiske.  Det var exakt ett halvt dygn efter att vi hade inlett resan med hamburgare i Nödinge.  Solen seglade upp bakom molnen på  en grå och händelselös dag.

Det gungade lite.

Vi fick fem små humrar.

Efter tre timmar ställde sig skepparen i sin lilla hytt och svalde i tre stora bett en enorm pumpernickelsmörgås med picknickbog och berättade slutet på historien om mannen som hade slutat fiska hummer.

Denne hade ilat vidare mot Göteborg.

Han hade parkerat vid hotellets lastbrygga och med lådan i famnen klivit in i en leveranshiss som gick direkt till köket.

Denna hiss hade på 1930-talet – före hotellets glada expansion och ombyggnad – tjänstgjort som paradhiss från vestibulen.

Den var invändigt täckt av speglar.

Han hade tryckt på knappen till köket och stod med lådan i famnen och drog – tyckte han – för första gången på ett dygn ett lugnt och tillfredsställt andetag.

Då såg han sig själv i speglarna.

Han var, från bröstet till knäna, täckt av rom.

Han var blå.

Vår hummerskeppare sträckte sig efter en ny pumpernickelmacka och sade:

– Jag tror att han dumpade humrarna vid Masthuggskajen på natten.

Jag tog några pratminus om hummerfiske. Ulf tog inte ens fram skissblocket. Han fotograferade några trutar.

Det var en alldeles händelselös dag.

Sedan for vi hem och jag skrev en blodlös och fattig text och redaktören himlade med ögonen och sade att det var väl det hon visste: ingenting fanns längre att berätta om hummerfiske.

1397764

 

 

 

6 kommentarer om “Sanningen om ett olagligt hummerfiske

  1. Och den översta bilden i denna roliga berättelse är också rolig, eftersom den visar en bild på en eller två amerikanska humrar, som vi ju inte vill ha i våra hummervatten.

    1. Aj då, jag som trodde att jag lyckats rensa bort de amerikanska humrarna. Men när skribenten är en landkrabba är det så det blir …
      Kristian

  2. Det fanns ju mycket att skriva om!
    Jag gillade verkligen artikeln, fick mig att dra på smilbanden :o)

Kommenteringen är stängd.