Äkta sjöjungfru siktad när Måseskärs fyr byggdes!

01. GP 1865-10-09 Maseskar
150-årsjubileum. Göteborgs-Posten den 9 oktober 1865.

Mysteriet med den sjöjungfru som av ett trovärdigt vittne observerades på nordvästsidan av Marstrandsön en julidag på 1860-talet är egentligen bara en utvikning från dagens huvudämne, vilket är en lysande jubilar.

Ty för exakt 150 år sedan – den 8 oktober 1865 – tändes rovoljelampan på Måseskär för första gången.

Fyren var en 21,7 meter hög järncylinder med lanternin omgiven av ett avsmalnande fackverk av järnstänger. Spriraltrappan gick inne i röret.

I princip allting finns kvar 2015. 1865 års fyr står bredvid den nutida fyren.

Ön Måseskär ligger strax sydväst om Käringön i Orust kommun 1829 byggdes ett sjömärke på ön men det dröjde till 1865 innan öns första fyr byggdes Fyren är en Heidenstamfyr målad i vitt och rött Från början drevs fyren av fotogen men 1950 blev fyren elektrifierad 1978 släcktes den äldre fyren och istället tog en liten vit plastfyr över. Idag är fyrplatsen obemad Bengt Österberg medlem i Stiftelsen Måseskär som arrenderar sedan 1988 fyrplatsens byggnader
Måseskär.

GP:s notis av den 9 oktober 1865 fångade en revolution. Tidigare hade det tagit åratal att mura en fyr. Nu skruvades den ihop av prefabricerade delar på några veckor.

Måseskär var den första Heidenstamfyren på västkusten. Heidenstamfyrarna skulle för all framtid förändra sjöfarten.

I hundratals år hade västkusten varit nästan kolmörk.

Bankskutor med hälleflundra och torsk eller pustande hjulångare sögs in i brotten och förliste och sjöfararnas sista stund i livet präglades säkert av förvirring: var är vi?

02. Marcus_Larson_-_Skepp_på_stormigt_hav detalj
Målning av Marcus Larson: ”Skepp på stormigt hav” (detalj)

Vinga och Hållö fyrar fanns. Och lanterninen på Carlstens tak.

Annars var det svart på västkusten.

Överfyringenjören Gustaf von Heidenstam var i oktober 1865 en 43-åring som ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt fyrar.

Som ingenjör vid rikets fyr- och båkinrättning hade han i decennier seglat längs den svenska kusten. Han klev i land på blåsiga saltspolade skär, mätte och stegade, kalkylerade, ritade.

Hans son – 1916 års nobelpristagare i litteratur – skulle i en av sina sista böcker beskriva fadern som en seglare ”med sjömansblod i ådrorna”.

Det behövdes. Det fanns inga behändiga hamnar eller bryggor på fyrskären. Det var livsfarligt att vara fyringenjör på 1800-talet.

År 1857 hade Gustaf von Heidenstam varit klar med sin stora plan över var längs Sveriges 2 400 kilometer långa  kust fyrar borde placeras.

04. IMG_2860
Gustaf von Heidenstam

Året därpå hade han börjat rita sin sensationella monterbara budgetfyr – den kanske tidigaste Ikeabetonade insatsen i Sveriges historia.

Han förde nästan ensam in sjöfarten i en ny tidsålder.

Naturligtvis ville han själv vara med när de tre stora västkustfyrarna Måseskär, Paternoster och Väderöbod monterades.

Familjen Heidenstam behövde alltså en behändigt belägen operationsbas i havsbandet, inte alltför avskuren från civilisationens punschkvällar och pianomusik.

Jag har inte säkert lyckats utröna när de första gången kom till Marstrand, men det går att få en ledtråd via en talande detalj: de behövde en vagga åt lille Verner.

Det bör alltså ha varit 1860 eller 1861.

De hyrde några rum på Östergatan, vid torget.

Kapten Nordströms lilla dotter hade just börjat gå, lille Verner fick överta vaggan.

05. Marstrand på 1860-talet
Marstrand societetshus på 1860-talet.

Vaggan bevaras ännu år 2015 i Marstrand, som kuriös kulturhistorisk klenod, magasinerad i rådhusets 1600-talsvalv tillsammans med Hembygdsföreningens andra underbara grunkor: en ilandfluten galjonsfigur, kaffepannor, handlaren Wångdahls gamla telefon, en kommendörskaptensuniform, symaskiner, mynningsladdare, fickrovor, bageriskyltar, dörjar och storsnören, en tavla av människohår.

Och – alltså – Verner von Heidenstams vagga.

Marstrands hembygdsförening gör inget större nummer av den.

Stenarna där den blivande nobelpristagaren som barn lekt ligger alltså delvis i Marstrand, vid klipporna runt Södra Strandverket, vid Stegelviken och Store Stenmaln, i de vådliga backarna upp mot fästningen.

Familjen Heidenstam tillbringade något halvdussin somrar i Marstrand.

Pappa överfyringenjören seglade till sina fyrplatser, gick med pannan i veck och funderade över var stag och mistkanoner eller gonggongar kunde placeras, funderade på om sötvattnet skulle räcka att försörja en fyrmästarfamilj.

Pojken Verner gick på Marstrandsön och kikade väl på krocketspelarna som stod med sina binoklar och ljunglöfcigarrer vid gräsmattan utanför societetshuset, och han gick kanske till kajen och tittade på kabeljon som lossades från de välvda gaffelriggade bankskutorna.

Och han lekte väl också de märkliga rollspelsartade fantasilekar som han så småningom skulle göra litteratur av, där han var kung över egna riken.

10. Verner von Heidenstam 9 år
Verner von Heidenstam, fotograferad i Marstrand.

I bland satt han inne hos tullförvaltarfamijen Uggla och lyssnade på musiken och lekte med de tre systrarna Fredrique, Emilia och Elin.

En kvalificerad gissning är att han lekte mest med Emilia.

Delvis samma somrar – första gången 1862 – vandrade en annan och vuxnare nationalskald under päronträdens skuggor på Marstrands små sommargator.

Det var en lite prudentligt tillknäppt professor från Helsingfors, klädd i bonjour slängkappa och svart och hatt och – föreställer jag mig – med handen ängsligt på plånboken.

Han hette Zacharias Topelius och arbetade för närvarande på sin stora bestseller: Fältskärns berättelser, en äventyrsaction med mycket pangpang och hästar.

I den glammande badsocieteten flödade punschen. I skildringarna av Topelius Marstrandssomrar – framför allt i Claes Krantz fenomenala böcker – anar man mellan raderna att att Topelius var skeptisk till dessa vulgariteter.

06. Topelius i Marstrand
Zacharias Topelius (i rundkullig och vit näsduk i bröstfickan) i Marstrand. Bilden funnen av Claes Krantz.

Ja, det var inte klokt vad de hade hittat på: i det nya badhuset – nuvarande Båtellet – fanns en alldeles ny harklande ångmaskin som under apokalyptiskt oväsen drev ut varmvattnet i rören till badkaren.

Efter några års övning kunde sommargästen rentav – under överinseende av någon barsk matrona som stod redo med handduk och portvin – försiktigt, under ordnade former, låta sig nedsänkas i rått saltvatten.

Men det var ju inte tal om att kliva rakt ner i havet från stranden.

Bad var en allvarlig sak.

Balneologin var en högst seriöst medicinsk modevetenskap präglad av varianter med tång, gyttja, svavel, tallbad och ångskåp – och ingen sommargäst blötlade sig utan ingående konsultationer med läkare, efter vederbörlig inskrivning i badsocieten, första eller andra terminen.

07. IMG_2929
Badortspromenad. Karikatyrteckning från 1860-talet.

Zacharias Topelius for till Marstrand eftersom både hans fru och hans dotter antogs behöva stärkande havsluft – dottern befarades rentav vara ansatt av sjuklig sentimentalitet.

Det tog någon vecka att ta sig genom Sverige första gången, huvudsakligen via Göta Kanal. Man tittade in hos Fredrika Bremer och åt gröt på vägen.

Han hade hoppats kunna rädda Marstrandsbudgeten genom att egenhändigt fiska upp middagen. Det sprack snabbt.

Och en dag såg Zacharias Topelius en levande sjöjungfru.

Han var fullständigt säker på sin sak. Han beskrev det noga senare.

Så här gick det till.

Zacharias Topelius satt i en båt tillsammans med fiskaren Fägersten.

De kom från Hamneskärshållet.

Sjöjungfrun plaskade i vattenbrynet på nordvästra sidan av Marstrandsön. Det verkar ha varit ungefär vid Tåudden.

Den syntes fullständigt tydligt, visserligen på ganska långt håll, men klart urskiljbar, sorglöst och sensuellt plaskande.

Det var ett magiskt ögonblick.

Ja, dessa 1860-talssomrar, då Zacharias Topelius en gång observerade en sjöjungfru, verkar överhuvudtaget ha varit en märklig blandning av magi och realism, sorglöshet och armod.

De göteborgska grosshandlarfruarna klev i land på Marstrandsön med väldiga hattaskar och eget bordssilver.

Gubbarna spelade käglor och biljard och knäböjde ibland knakande i en gymnastikhall för struttig Linggymnastik.

5996209
En rest från 1850-talets Marstrand: Båtellet, f d badhuset.

Ett år försökte bokhållaren i handlaren Widegrens butik – några steg från nuvarande Bergs kafé – få undan råttor ur butiken. Han spetsade ett bröd med arsenik och brödet slängdes så småningom i hamnen där en fattig fiskare såg det flyta och tog hem det.

Hustrun och två av barnen dog; misären fanns sida vid sida med badsocieteten.

Pappa överfyringenjör von Heidenstam slet.

måseskärs fyr
Byggsatsen.

Jag undrar om han var med redan i maj 1865 när 44 man i gång ute på Måseskär, däribland fyra bergsprängare och två stenhuggare.

Snart for han till Göteborg ocn inspekterade fyrbyggsatsen som provmonterats i en hall hos Ericsbergs metall och tackjerns-gjuteri.

Snickerier till boningshus, dass och matkällare hade gjorts hos firma Bark & Warburg.

När han undersökt allting – det var i juli 1865 – skruvades det ner i så små beståndsdelar som möjligt och fördes till Måseskär.

Optiken var det flottaste: en fjortonhundramillimeters dioptrisk trumlins, en sfärisk spegel, en trevekig moderatörlampa för rovolja.

Måseskär fyr, Hav, Fyrar
Linsen.

I september landsteg fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde med familjer. Från detta ögonblick var Måseskär inte längre en obebodd ö.

Det var bara det röda lampglaset – stadigt rödt sken, som GP skrev – som dröjde.

Det var därför Måseskär inte kunde tändas förrän den 8 oktober.

Men då, i oktober 1865 – för i dagarna 150 år sedan – måste familjen Heidenstam rimligen ha hunnit överge Marstrand för säsongen.

Verner var sex år och nog redan lite av ett bekymmer: klen och alltför fantasifull.

09. 805236 (1)
Mistkanonen.

 

Men han skulle ju återkomma till fler härliga Marstrandssomrar, för pappa måste ju fixa både Väderöbod och Pater Noster.

Verner skulle få många fler chanser att leka hos flickorna Uggla.
Emilia spelade piano och de höll uppenbarligen kontakten även efter familjen Heidenstams sista Marstrandssommar, år 1868.

Ty år 1880 gifte sig Verner och Marstrandsflickan Emilia till pappa fyröveringenjörens och pappa tullförvaltarens samfällda fasa.

250px-Verner_von_Heidenstam,_Emilia_Uggla_and_his_mother_Magda_in_1882
Herr och fru von Heidenstam 1882. Marstrandflickan Emilias mamma Magda vid bordet.

Det är osäkert om de arga papporna kände till att sonen/svärsonen dessutom korresponderade med den fordom dystert spankulerande och bonjourklädde Marstrandssommargästen Zacharias Topelius.

Topelius, mannen som sett en sjöjungfru, bad den unge skalden att skruva ner lite på vildheten i dikterna.

Mysteriets med den mystiska sjöjungfrun vid Marstrandsön hade förresten retts ut redan några dagar efter observationen.

Det var en engelsman som badade.

Rakt ner i vattnet. Helt utan biljetter, läkaruppsikt eller personal eller ordinationer: skandalöst.

Någon konstigare hade Zacharias Topelius aldrig sett.

Inte hade han kunnat tänka sig att det var en människa.

Jag vill gärna tänka mig att han berättade historien för Gustaf von Heidenstam, fyrbyggaren och upplysningsmannen, som uppmuntran när denne trött kom hem med huvudet fyllt av kalkyler om dioptriska trumlinser och sfäriska speglar.

– Herr överingenjören, nog tyckte jag att det var en kännspak sjöjungfru!

Och överingenjören suckade nog trött och önskade sig hem till vännen Evald Uggla och pianot.

Lille Verner var antagligen redan där. Men det är en helt annan historia.

Grattis, Måseskär!

MŒseskŠr Šr vŠstsveriges torraste ort. Bild Stefan Berg
Bild: Stefan Berg

 

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

4 kommentarer om “Äkta sjöjungfru siktad när Måseskärs fyr byggdes!

  1. En sån underbar berättelse. Lyckliga Måseskär som fyller 150 år med så många minnen att se tillbaks på.

Kommenteringen är stängd.