Döden rullar på Drottningtorget

Stationsskylt beskuren

Av en tillfällighet var jag antagligen den ende som såg vad som inträffade vid övergångsstället från Drottningtorget till Centralen klockan tio i nio på torsdagsmorgonen.

Vi –  de femtio slumpvis sammanfösta medmänniskorna på väg mot arbete, skolor och trätor – väntade på grön gubbe.

I bakgrunden syntes Jehovas vittnen, tidningsutdelare och Röda Korset-värvare.

Sedan kanske två år – jag går förbi varje morgon – står vid detta övergångsställe också en musikant med evig fimp i mungipan och spelar hackbräde. Det är filtklubbor, strängar och en resonanslåda. Musikanten brukar justera strängarna med ett verktyg som verkar vara till hälften skiftnyckel, till hälften korkskruv.

Han spelar Bésame Mucho, Autumn Leaves eller Für Elise.

Lampan

Jag gillar detta stycke Göteborg.

Under dessa höstmornar skimrar den lila neonen i fasadtexten: ”Centralstation”. Teglet är ärrigt och hemtrevligt.

På en brun krogdörr finns SJ:s forna tre kronor skurna i trä. Utanför denna dörr satt fram till för några veckor sedan – alltså långt in i höstsvalkan – Blåvittsupportrar i avgastöcknet och drack fatöl innan de drog sig mot Gamla Ullevi.

Vid parkeringsfickorna hörs vredgade ordväxlingar.

Bryggeribilar står på sniskan, resväskor släpas, hotellflaggstänger bågnar i blåsten, lampor sitter på järnkrampor, koppartaken är spetsiga och sagolika.

Jarnkrampa

Lägg därtill morgon- och kvällskonvojer av blå bussar – framförallt den imposanta dubbeldäckaren i riktning mot Borås – och man får en allmän aning av piggt stadshörn av hygglig nordeureopeisk klass, kanske inte så bra som Amsterdam men väl i nivå med Krakow.

Göteborg står sig väl.

Det regnade förresten bara lite.

I massan vid övergångsstället stod en pappa med en sittvagn av sulkytyp.  Pojken var i tvåårsåldern, med Blixten McQueen på toppluvan. Han bände och kämpade med ett halstablettsvaruprov, en enportionsförpackning med fiskebåtsmotiv som denna morgon delades ut gratis på Drottningtorget.

Pappan strök pojken med pekfingret över kinden och sade, med en klar underton av irritation:

– Att inte mamma ringer …

Pojken rev i tablettpåsen.

Jag hann också lägga märke till två tjocka unga män i röda företagsjackor som gick utanför Eggers och att den ene bar något som skulle kunna vara en hoprullad filmduk med hopfällda staffliben. Från Nordstan kom buss nummer 17 mot Östra sjukhuset. Göteborgshimlen grånade och sjönk.

Då ringde en telefon i sulkyns underrede.

Pappan sträckte sig efter den.

Under detta ögonblick – som kanske bara omfattade tiondelar av en sekund – släppte  pojken halstablettförpackningen och klev ut i gatan.

Samtidigt kom buss nummer 17.

Overganggstallet

Jag tänkte att det överhuvudtaget inte kunde bli något kvar av en tvååring – Blixten McQueen-mössan, den gula overallen – och att det inte skulle gå att bromsa buss 17 förrän i hörnet av Posthotellet.

Då började Bésame Mucho.

Hackbrädesmusikanten körde sitt sedvanliga intro, halvsåsigt, ett lite sugande ritardando.

När tvååringen hörde Bésame Mucho vände han i princip i luften; det verkade bryta mot tyngdlagen.

Med en gummiartad mjukhet i benet avbröt han det påbörjade steget och hamnade i stället bredvid vagnen; fråga mig inte hur det gick till.

Det var en rörelse som egentligen inte var möjlig, och den räddade livet på honom.

Han blev stående i en tvåårings stumma och plastiska beundran för en hackbrädesmusikant.

Allhärjaren Döden – denna morgon i skepnad av buss nummer 17 – fortsatte, snuvad på sitt byte, mot Polhemsplatsen.

Alltihop kan ha tagit någon sekund.

Buss beskuren

Pappan hade inte uppfattat något annat än att barnet rest sig för att titta på en musikant.

Han strök pojken över kinden med pekfingret medan han pratade i telefonen, nästan surt:

– Gå ner till perrongen direkt för annars missar jag pendeln.

På perrong 3 såg jag dem möta mamman.

Hon tog vagnen och han skyndade upp på Alingsåståget, ovetande om att livet – som trots allt pågick denna lite tjyvtrista gråtorsdag vid Centralstationen i Göteborg – tilläts gå vidare tack vare ett hackbräde eller snarare: tack vare en i exakt rätt ögonblick insatt Bésame Mucho.

Mamman försvann in på Centralen med telefonen möt örat.

Under regnskyddet stod de två männen med projektorduken i plåtrulle och glodde på regnet med ironiska åtbörder, men sedan gaskade de upp sig och pratade om att det bara var två timmar tills de skulle få äta stekt fläsk med löksås på järnvägvägsrestaurangen, bakom den bruna vackra dörren.

Dorren

 

Och jag gick vidare till tidningen.

 

11 kommentarer om “Döden rullar på Drottningtorget

  1. jag är inte religös – men jag tror att det finns änglar. Så mången gång de visat sig under Livets vandring. Gäller bara att se dem

  2. En underbar betraktelse! Mycket väl formulerat och skrivet, såg hela scenariot väldigt klart och tydligt framför mig.

  3. vilken grymt bra text med tät stämning. Jag ser allt precis framför mig. Tur att det gick bra.

    1. En sådan skribent. Det sades någon gång inom Rotary Örgryte; när medlemmen Bengt Wedel ( tillika pappa till skribenten) talar, så må man lyssna. Nu torde det vara på sin plats att påstå; När Bengts son skriver, så må man läsa. En sådan läsupplevelse. Samtidigt tur att det nu i storyn aktuella barnet undkom en svår olycka.

  4. Ja, det är en farlig övergång där utanför Centralen, bästa vore om all biltrafik förbjöds där.
    Men du minns säkert också gångtunneln som fanns just där på 80-talet. Man gick ner för några trappor och igenom en tunnel och kom upp på andra sidan. Lite halvskumt och dunkelt.
    Skulle vara skoj att se bilder därifrån och historian bakom den.

    Tack för dina bra kåserier.

    MJ

Kommenteringen är stängd.