En bortglömd Göteborgskonstnär

703433Ni vet hur konstnärer är. Det är sådana där eldfängda personligheter med vilka man kan företa en reportageresa till Tjolöholms julmarknad. Själv sitter man framför eldstaden i det moriska rökrummet och språkar med direktören över ett glas bestickning med russin och mandlar. Någon säger att det är sexton minusgrader utomhus och blott detta är ju skäl nog att fylla på glaset. Emellanåt tittar man ut genom ett fönster och ser då som en liten mörkblå stel skugga konstnären som försöker att teckna exteriörer medan vinterkvällen tätnar och kölden brakar över Kungsbackafjorden. Sedan får konstnären bäras in för varm buljongs undfående, och när han kommer hem tinar hans hustru honom i ett badkar i fyra timmar och morgonen därpå stiger han upp och river sönder alla den föregående dagens teckningar och bryter sönder alla pennor.

Ja, ni vet hur konstnärer är.

Men det är alltså inte om en sådan konstnär jag ämnar tala. Det där taskspelarknepet med pennorna är därtill föga originellt.

Nej, det här handlar om en annan konstnär. Och jag vill poängtera att jag här töjer lite på gränserna för vad som vanligen betraktas som konstnärlig verksamhet. Men han är konstnär.

Han är konstnär eftersom hans drivkrafter är rena. Hans utgångspunkter är uteslutande estetiska. Han fikar inte efter berömmelse eller försäljning.

Jag vill låta honom förbli anonym. Jag låter hans konturer vara dunkla. Jag vill låta honom vandra fortsatt oantastad på Göteborgs gator. Tänk er honom som en silhuett. En numera rätt tunnhårig silhuett.

Han är så gammal att han har gjort värnplikt. Han var placerad på en skrivbordstjänst på den myndighet som via blå masskorsbandskuvert med perforerade kanter skickade ut inkallelseordrar. Inspirationen föll över konstnären. Han utsände annandag jul kallelser till några löjtanter i reserven att inom tolv timmar infinna sig vid en fältpost fjorton mil väster om Boden. En oväntad bonus var att en av de inkallade trettioåringarna inte bara var chef för ett möbelvaruhus utan också son till en general.

Några år senare hade konstnären erhållit en befattning som banktjänsteman. Konstnärens bror ville fara till Manhattan, men för att få visum behövde han ett intyg om att han var likvid. Konstnären gick en tisdag klockan 12.28 till bankens kassa och knappade in en kontantinsättning på 73 000 kronor och 45 öre på broderns konto. Han skrev ut ett kontoutdrag och försåg det med nödvändiga stämplar och signaturer. Några hittade han på själv. Han var mycket nöjd. Klockan 12.32 gick han åter till kassan och annullerade insättningen som därmed aldrig hade ägt rum. Den fanns blott på det magiska kontoutdraget. Brodern for till Manhattan med de 346 kronor som var hans rättmätiga förmögenhet. Hur brodern försörjde sig på Broadway vet jag icke.

Konstnären hade ingen annan vinning än tillfredsställelsen att betrakta den eleganta symmetrin i det egna verket: En vinnare, inga förlorare, ingen upptäckt.

Han hade i själva verket skapat dessa 73 000 kronor och 45 öre. De hade uppstått ur intet genom hans försorg, existerat i fyra minuter och sedan försvunnit. Han hade frambesvurit dem med inget annat än sin fantasis kraft, som en schaman. Dessa eteriska 73 000 kronor och 45 öre var konst i dess mest ursprungliga form.

På sistone har vi som hör till konstnärens vänner och beundrare insett att han också emellanåt reviderar sina verk – att konstnärsskapet är så att säga flytande.

Det är den där historien om Varberg, trumpeten och tanten.

Konstnären var i sin ungdom musikant och blev efter en konsert i Varberg akterseglad av orkesterbussen. Han hade blott trumpeten och den röda orkesterjackan. Utan pass och pengar stod han på ett torg. Morgonen därpå kom han med tåg till Göteborg.

I det tidsglapp som förekommer från det att bussen lämnar honom tills han iakttas på Göteborgs centralstation med trumpet i hand har han i bortåt trettio år spridit en historia.

Han gick till Stadshotellet där Varbergs kvinnor föll för hans charm och hans trumpet.

Vänkretsen har i decennier varit smått avundsjuk på denna magiska erotiska förmåga.

Men nu berättar han att han gick brandvakt runt kyrkan till klockan tre på natten. Han somnade på stengolvet i en bankomathall med trumpetetuiet som huvudgärd. I gryningen kom en älskvärd äldre dam som gav honom femtio kronor till tågbiljetten.

Vi vet fortfarande inte vilken version som är sann. Han har helt enkelt ställt verket i ny och dovare belysning. Han vrider denna händelse som ett prisma. Han är en konstnär. Jag skulle vilja beskriva ytterligare tjugo av hans verk, men dels räcker inte spaltutrymmet, dels torde några falla under allmänt åtal. Han är en stor mästare. Han vandrar mitt ibland oss, varje dag.

Kristian Wedel