Nu börjar den göteborgska vintern

insnšat tŒg Sšren HŒkanlind
Göteborgsk vinter 1995. (Bild: SÖREN HÅKANLIND)

I torsdags föll den första sköra novembersnön över Göteborg. Jag stod vid fönstret på Polhemsplatsen och tittade ner på Centralstationen och spårens bruna linjering. Vintern 1612 slogs danskar och svenskar på detta sanka fält. Det måste ha varit blött och kallt. Kommendanten på Gullbergs fäste halkade och bröt benet.

Det skimrade i luften i torsdags. Det var ingen riktigt snö, för den blommade ut direkt i bruna vattenpölar, men när de röda och grå tågen kom in från Stockholm och Oslo flimrade det runt dem.

Det är svensk vinter för mig: tåg som stretar framåt i snöflimmer.

Några gånger – lite senare i vinter, kanske i februari – kommer jag att sikta tåg från Åre och Karlstad med snökuddar på taken. Då är landskapet runt dem vitt och vinterkvällen kommer att se ut som ett fotonegativ.

I torsdags såg jag att det lyste gult under perrongtaken. Ett tåg stannade, dörrarna slogs upp, passagerarna rann ur. Några av dem bar hatt. När man ser hattbärarna på nära håll år 2016 inser man att hattarna sitter på 28-åriga män som i övrigt framträder i trånga gredelina kavajer och de bär hatten som ett ironiskt avståndstagande till … ja, jag vet faktiskt inte vad de tar avstånd från.

Men snett ovanifrån, från mitt fönster, kändes de grå hattarna i torsdags en smula som 1956, så att det var lätt att tänka sig att det egentligen är Pär Rådström som precis har klivit av tåget och nu bestämt vandrar mot två öl på Eggers. Han har färdats från Stockholm (rökkupé) och kläckt ett kåseri till Aftonbladet på tjugo minuter, ungefär mellan Alingsås och Jonsered: en lite kantig inledning, en miljö, en anekdot. Cigarrettglöden och vattenkaraffen, tänker jag mig, har speglats i det svarta fönstret.

Under friidrotts-VM 1995 träffade jag en indisk journalist som gått vilse på vägen från Park Avenue till Ullevi. Det är inte lätt, men det går, framför allt om man går västerut. Jag hittade honom vid Hagakyrkan och hjälpte honom ombord på fyrans spårvagn. Jag skulle själv i samma riktning. Han hade pressackrediteringen i ett snöre om halsen och bar en ljusblå kavaj med ett broderat emblem över bröstfickan, och han föreföll mycket hjälplös. Det var en dag av blåst och dimma och jag bad å Göteborgs vägnar om ursäkt för vädret. Han svarade att det inte verkade så farligt och att denna svenska vinter i princip inte var mycket värre än vintern i Indien.

Jag sade att han befann sig på det norra halvklotet, att det var juli och att detta följaktligen var sommar.

Han sade:

– Oh dear.

Jag kände en gång en försvenskad, sedermera förgöteborgskad, fransk konsthistoriker. Han började sin svenska akademiska bana med ett lektorat i Umeå. Han hade flyttat dit på förhösten och plockat kantareller och tyckte att Sverige var vackert och att det var ont om rödvin på Konsum. En morgon tittade han ut genom fönstret och konstaterade att en snöstorm hade begravt landet. Det var en snöstorm av ett sådant slag som räknas till naturkatastroferna. Han gick till skafferiet för få en överblick av hur många dagars isolering han skulle klara. Det såg ganska bra ut. Han visste att det svenska folkhemmet var gott och att man säkerligen kunde räkna med att räddas inom några dygn. Konserver hade han, och stearinljus. Strömmen fungerade fortfarande. Han tappade upp dricksvatten i en balja, men insåg att det var onödigt: han kunde smälta snön. Han satte sig vid köksbordet för att ratta in myndighetsinformationen på radio. Han antog att man för detta ändamål använde statsradions första kanal, P1. Han undrade om de lokala politikerna kunde utfärda undantagstillstånd. Han tänkte lite på vad Carl Wilhelmson eller Gustaf Fjaestad eller Carl Larsson kunde göra av snö: nordiskt ljus. Medan han letade mellan radiokanalerna såg han genom fönstret brevbäraren komma cyklande.

Svensk vinter är svår.

Och efter tjugo minuter regnade det förstås i torsdags i Göteborg. Det är som det ska vara. Det är november, det är svart och rocken känns tunn och otät och och vi går här och vi kan inget annat göra.

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

2 kommentarer om “Nu börjar den göteborgska vintern

  1. I och med att zoomar ut till svensk vinter finns det ju anledning att nämna Decartes frånfälle på Stockholms slott när vi diskuterar fransmän. Vidare Focault som möte en bildlig kyla i Uppsala i och med att han inte fick disputera med ”Vannsinnets historia under den klassiska epoken”. Där snackar vi blamage, att avisa en av 1900-talets mest kända tänkare…

    1. Det är väl det man gör på vintern: ”avisar” tänkare. (Ursäkta, jag kunde inte motstå det.) /k

Kommenteringen är stängd.