Vi lekfulla göteborgare gör alltid fiasko

704333

Förra veckan satt jag under de stora glastaken på Nils Ericsonsterminalen och hörde två kvinnor diskutera Göteborg. Ingen av dem, framgick det, var från Göteborg. Den ena, uppfattade jag, skulle ta bussen till Strömstad. Hon sade:

– Göteborgarna är ju så lekfulla.

Det var bra sagt.

I denna fråga kan jag med min egen erfarenhet bekräfta sakförhållandet. Vi göteborgare är lekfulla och att detta verkligen är ett äkta särdrag som skiljer oss från övriga svenskar bevisas av att det går dåligt för oss när vi försöker att företa oss något utanför Göteborg.

Med oss menar jag jag.

Jag skolades en gång i den göteborgska tidningsvärlden. Det första halvåret praktiserade jag på GT och följde som vördnadsfull assistent lokalreportern Jonas. Det ansågs nyttigt för mig. Jonas körde varje torsdag en vit skåpbil till Nordstan. Färden var lite vansklig, ty Jonas hade – vid armbrytning i Malmö 1970, hävdade han – fått någon vridning i nacken så att huvudet alltid var vänt i 45 graders riktning åt vänster. I denna pose, som gav honom ett slags egyptisk framtoning, framförde han skåpbilen. Under våra turnéer till göteborgska myndigheter gick han först och jag gick tre steg efter med Lådan. När vi – till exempel – kom till Stadsbyggnadskontoret grep Jonas ur Lådan fem exemplar av dagens tidning, en näve karameller, ett paraply och en GT-shirt och frågade:

– Har det varit något?

– Ja, sade en kvinna, det är en tokig krögare som har begärt bygglov, jag har redan kopierat handlingarna till dig …

Jonas stora fynd var en frälsningssoldat – en observatör som vistades i Nordstan hela dagen, höjd över alla misstankar, lika uppmärksammad som en lyktstolpe. Varje torsdag lade Jonas hundra kronor i grytan och frälsningssoldaten drog rutinartat upp sin blå anteckningsbok.

– I går tog dom två killar utanför Åhléns. Droger tror jag. Den ene polisen fick sig en bra körare i magen …

Sedan for vi till redaktionen och skrev.

Allt var på skoj.

En vecka var allting extra roligt. Det hade länge observerats att en rutinerad manlig skribent påfallande ofta for på resor till andra sidan järnridån. Han medförde alltid skrivmaskinen. Mindre ambitiösa skribenter nöjde sig med att anteckna för hand och sedan läsa in texten i telefon. Det var en liten grön reseskrivmaskin i brun väska. En kväll behövde en kvällsreporter blixtsnabbt åka till Västervik. Han högg den äldre kollegans väska och hoppade på ett flyg och när han sex timmar senare satte papperet i maskinen hördes inte det välbekanta skarpa ljudet när metalltypen träffade papperet, utan ett stumt tudd. Medarbetaren öppnade locket och fann tio pornografiska tidskrifter i nyskick, mint condition. Den gamle vise kollegan hade i åratal händigt smugglat porr genom järnridån.

I vanföreställningen att yrkeslivet var lekfullt drog jag vidare till Stockholm. Jag städslades att ansvara för Svenska Dagbladets inrikespolitiska material. En sen julikväll satt jag ensam. Alla andra var i Almedalen. Jag hade fem minuter till dödlinjen och ett förargligt litet hål längst ner i en notisspalt. Jag fann en bild som skickats med telefoto från Gotland. Det föreställde Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman. Ingen annan information fanns. Hon höll ett glas i handen. Detta var långt innan hennes historia var allmänt känd. Mina tankar gick snarare i motsatt riktning – tänk om hon var absolutist utan att jag kände till det? I en känsla av att hålla mig på den säkra sidan skrev jag på göteborgskt vis en intetsägande och lojt lekfull bildtext:

Schyman drack juice.

Jag sände sidan till tryckeriet och tänkte inte mer på denna kväll förrän tjugo år senare då jag – fråga mig inte varför – följde en gravallvarlig paneldiskussion på Bokmässan.

Det handlade om hur massmedier förföljer kända personer. När det gällde den så kallade Schymanaffären, sade en forskare med avsmak, hade förföljelsen varit särskilt betänklig eftersom den präglats en sådan kylig beräkning: en stor konservativ morgontidning hade drivit en hemlig kampanj där man med upptrappade antydningar beskrev det som den inre kretsen redan visste. Denna infama kampanj, sade forskaren på Bokmässan, hade av allt att döma sjösatts via en skenbart oskyldig bildtext längst ner i en notisspalt under en Almedalsvecka. Där togs det första steget.

Jag satt på bakersta raden och hörde debattören med dov röst citera min bildtext från 1994.

Schyman drack juice.

Jag insåg att det måste ha varit en fruktansvärd person som hade skrivit en sådan rad: en rå cyniker.

Och ändå hade jag ju bara gjort som jag hade lärt mig yrket i Göteborg. Den göteborgska lekfullheten blir alldeles malplacerad om den tillämpas någon annanstans. Vi bör nog hålla oss för oss själva. Annars vet man aldrig hur det går.

Kristian Wedel