Säger du implementera slår jag ihjäl dig

Allt var egentligen ganska bra.

Jag satt vid ett restaurangbord med rutig duk och tittade ut genom fönstret och såg spårvagnarna pila genom Gamlestaden. Klockan var kvart över tre. Det var väl inte direkt snö i östra Göteborg, men det fanns ett vitt frostaktigt något i träden och på trottoaren och på blecket på andra sidan glaset och jag bestämde mig för att det var snö och följaktligen kunde denna lite disiga och i fadda färger svepta novemberstund upphöjas till vinterdag. Jag hade fått kaffet och en kaka, som antagligen levererats i plastcontainer, men som var ganska ätbar och jag betraktade världen med välvilja.

Sedan kom tre män in och en av dem sade redan när han drog ut stolen – innan han överhuvudtaget satt ner – att detta var en viktig fråga som man borde adressera.

Adressera.

Det finns ett slags ordrikedom som är ett slags tankefattigdom.

Det fanns inget annat i deras framtoning som var fattigt. De var hela och rakvattensdoftande. Två av dem bar rentav buk, på det där viset då skjortan hänger utanför byxorna. Avsikten torde vara att omvärlden ska tro att skjortan svävar fritt tre decimeter framför kroppen. Fram till ungefär 2003 utmärktes män med buk av att konturen rundades på mitten. När skjortan hänger utanför byxorna tecknas i stället profilen av en uppochnervänd tratt. Genom att på detta sätt uppta större utrymme än någonsin tror männen med buk att de ter sig mindre.

De skulle adressera de digitala strategierna.

Ja, vem behöver inte adressera sina digitala strategier. Klichéer är ofta sanna. Det är därför de har blivit klichéer. Men den som yttrar den har ju inte uttänkt denna sannning själv. Det är nötta tankar. Man vill inte ha dem. Som lyssnare känns det ungefär som när man råkar på en kille på Kungsgatan i sliten parkas som försöker att pracka på en ett par begagnade skridskor.

Jag tänkte:

– Säger du implementera slår jag ihjäl dig.

Det droppade så fint utanför nu och där kom en tant med en svart pälsmössa på huvudet och såg varm ut och jag tänke att det inte kunde hjälpas att det var fel säsong: men det var dagsmeja.

En annan av männen sade:

– Vi behöver mer hjärta i uspen.

Det var lite förvånande. Uspen – the unique selling point – har annars funnits på klichélistan sedan 1960-talet. Det var oväntat att den dök upp här.

Sedan talade de om sina familjer.

I tjugo minuter sade de ingenting som inte var – i princip – begagnade skridskor.

Det var inte det att de var frånvarande pappor. Det var de inte. De kokte korvar på fotbollscup, letade Pokémonfigurer i trädgården och en av dem berättade att han och ”sonen” körde en ångmaskin i garaget med metatabletter. Men det lät som om de pratade om barn de inte kände. De pratade om sina barn som de hade hört någonstans att man antogs prata om barn. Det sade att det var jobbigt att koka korv på fotbollscup. De hade snappat upp att det skulle vara jobbigt att koka korv på fotbollscup och de hade tyckt att det lät bra (liksom klämmigt och erfaret på samma gång).

En sade:

– När Kicki, min fru, och jag och barnen åkte upp till svärföräldrarna i Örebro …

Jag tyckte särskilt om det lilla tillägget min fru, så att att inte kamraterna skulle behöva undra vilken kvinna han medförde när han och barnen besökte svärföräldrarna.

Jag satt rentav och kände lite sympati med honom för denna längtan efter språklig klarhet.

Och över Gamlestaden skymde novemberdagen, det var som en osynlig tecknare som rafsade över allting med blyertpenna. Röda bromsljus, som varit påslagna hela eftermiddagen, blev synliga, spårvagnarna mot Kviberg tedde sig som lyktor. Medan jag satt och tänkte att allting trots allt var ganska bra, att det var en så vackert vresig göteborgsk vintereftermiddag att hjärtat ville brista, hörde jag från bordet intill:

– Vi måste ju också tänka på implementeringen.

 

Kristian Wedel