Jag älskar det här göteborgska vädret

Ingen brukar tro mig när jag berättar att jag älskar det här vädret.

För när det gäller väder förhåller det sig så att man förväntas älska somrar och höga klara himlar. Det ingår i den medborgerliga befattningsbeskrivningen att man framåt höstkanten ska beskärma sig över att vi skruvas in i mörkret. Vi förväntas vara avundsjuka på de mocklisar som har bokat tio dagar på en tahitisk strand med garanterad sysslolöshet och palmblad över (och troligen i) frukosten. Vi antas stumma skrida genom oktober och november, med dimma framför oss och natt bakom oss. Möjligen kan vi tillåta oss ett kort jovialiskt avbrott i december. Då förväntas vi i gengäld klaga på köpenskap och vemodigt hänvisa till barndomens jular, och därvid frammana ett sådant mischmasch av klenäter och julklappsskridskor på Stora Dammens is i Slottsskogen att vi måste vara åtminstone 125 år gamla.

I januari ska vi vara sura och banta.

Men redan i februari förväntas vi växla spår. Vi ska se en tussilago. Vi säger att vi går mot ljusare tider. Vi står på bussen, medan smältvattnet och gruset flyter runt stövlarna och de söndervätta Icakassarna av papp, och vi säger att vi går mot ljusare tider.

Vi ler mot varandra, lika uppriktigt som flygvärdinnor.

Och här går jag, som en okänd och duktigt normförtryckt kalendarisk minoritet, och känner mig mycket utanför.

Jag gillar inte att gå mot ljusare tider. Jag vill ha det som det är nu, ungefär i skarven mellan november och december.

Jag är bedrövad i februari och mars då lyktorna och klärobskyren viker och då dagen spiller allt längre över eftermiddagen. Det är som gammalt diskvatten.

En dag kommer solen att slå in genom takfönstren på Centralstationen. Dammet singlar omkring. Vi ser glåmiga ut.

Sedan kommer sommaren och därmed lämnas rum för den mest avskyvärda av inställningar: att utnyttja det vackra värdet.

Man ska skynda sig att gå i den leriga labyrinten i Slottsskogen. Man ska släppa vad man har för händer för att äta en hamburgare på en pinne på en terrass där det – för att citera Albert Engström – blåser spik och döda kärringar.

Man bevakas under denna stämningsfulla måltid av sextio duvor.

Med uppbjudande av våra sista krafter säger vi till varandra att det är underbart.

Nej. Jag föredrar alltså det här vädret, dessa november- och decemberdagar, då vi går mot mörkare tider.

Jag älskar de här dimmiga och korta dagarna.

Jag älskar att det är mörkt på morgonen när jag kliver upp. Jag älskar när det är så kallt på golvet att jag behöver ha två par strumpor för att kunna nedknacka en syntaktiskt sammanhängande mening.

Jag älskar att sitta i den upplysta bussen när Göteborg och älven är svärta och lyktor – inga gråtoner däremellan – och när regnet river i sjok över vallgraven.

Jag älskar när det står plastjulgranar i Åhléns fönster redan den 15 november. Jag betraktar med välbehag tendensen att låta Gustavadolfbakelsens skyltning sömlöst övergå i julen. Jag kan rentav fördra cocacolareklamen.

Naturligtvis är inte julen någon religiös högtid.

Det är härligt nu.

Ibland regnar det svart.

Jag sitter vid mitt skrivbord på redaktionen på Polhemsplatsen och ser dessa blyeftermiddagar skumna runt Skansen Lejonet. Ett av sådär fyrahundra fönster lyser i Postterminalens gredelina plåtgavel och jag kan sitta och titta på det hela eftermiddagen. Antagligen finns bakom detta fönster en elcentral eller ett service-rum eller en hissmotor, men så länge jag inte vet av något annat kan jag bestämma mig för att det är ett litet rum för brevbärare som dricker julmust till lunch och jag kan liksom förena mig med dessa brevbärare – kloka tystlåtna män och kvinnor, föreställer jag mig – när vi på varsitt håll med lugn i själen betraktar Strömstadstågets tysta hasning.

Jag klev förresten på ett sådant Strömstadståg häromdan. Jag klev av i Ytterby, efter sexton minuter. På kvällen åkte jag sexton minuter tillbaka. Det var en underbar färd i mörker, ibland anades mörka gårdar, granskogar och köksfönster där två konturer satt mitt emot varandra.

Det regnade svart mot tågfönstret.

Jag älskar dessa dagar när jag får sitta inne med knäppta händer runt min kaffekopp. Jag kan läsa Evert Taube, Ernest Hemingway och 91:an Karlsson.

Det händer aldrig att någon ber mig utnyttja det vackra vädret. Det är utmärkt.

Det bästa med det här vädret är att man slipper vistas ute i det.

Kristian Wedel