Pappan går tunga fjät efter mobilen

Morgonen dagen före lucia går jag med tunga fjät runt Fjällskolan, ty jag letar efter hennes mobiltelefon.

Hon fick den i höstas när hon fyllde åtta år. Den har silvermönstrat skyddsskal som ska föreställa dinosaurieskinn.

Hon hade lämnat en grundlig om än inte alldeles klar rapport om omständigheterna kring försvinnandet: Min flicka – vi kan kalla henne Flicka A – hade medfört mobiltelefonen ut till Fjällskolans gård för att där hänga upp och ner i en klätterställning. Hon hade då förtänksamt räckt telefonen till Flicka B som stoppat den i jackfickan. Emellertid bar Flicka B en silverne jacka som hon lånat av Flicka C och denna jacka lånades sedan vidare till Flicka D som i sin tur uppgav att hon lagt telefonen i Flicka A:s (min flickas) skåp.

Där, konstaterade jag denna morgon – sedan flickorna i detta energiska syndikat av gemensamt ägda hårsnoddar och vattenpistoler gått in i klassrummet – låg den inte.

I min flickas skåp låg annars allt en åttaårig kvinna kan behöva. Det var hennes röda kassaskrin med fossil, vantar som hon länge hävdat varit försvunna, många av de strumpor som spårlöst uppslukats under hösten och bumlingar av tejp som kanske var julklappar. Det var blå krumelurer av piprensare. Det var dinosauriesuddigummin. Det var läppbalsam med jordgubbssmak, läppbalsam med vaniljsmak, läppbalsam med körsbärssmak, läppbalsam med fantasmak och läppbalsam med cocacolasmak (samtliga, såvitt jag vet, för syndikatets gemensamma bruk).

Jag övervägde mina möjligheter.

Barnen får inte ha ringsignalen påslagen i skolan. Men med lite tur skulle telefonen vibrera om jag ringde (och jag vet att jag nu kommer att få mejl från en allvarsam ingenjör i Ytterby som påpekar att man kan programmera spårningsfunktioner; men det är så dags när man står i en skolkorridor morgonen före lucia).

Hennes vanliga jaktmarker på Fjällskolan är spridda över fyra eller fem våningsplan: bamba, gymnastiksal, klassrum, pysselrum, lekrum, fritids, torkrum, trapprum, tamburutrymmen och en liten smutt högst upp under taket där hon brukar stå och längtande titta på ett glasskåp med ett björnkranium.

Jag gick i trapporna och slog emellanåt hennes telefonnummer och stod tyst och lyssnade.

Efter någon halvtimme hörde jag en svag vibration framför en vägg med kanske 50 klädkrokar. Någonstans i denna kökkenmödding av jackor, koftor, mössor, väskor, galonbyxor, termobyxor, påsar med luciakronor, ukulelefodral, overaller, gymnastikpåsar, äpplen, mjukisbyxor och tofflor med kaninöron fanns en mobiltelefon med dinosaurieskinn. Den låg där på grund av fem åttaåriga damers godhjärtade och oöverskådliga manövrer och transaktioner. Jag gjorde en snabb överslagsberäkning. Det fanns bortåt tio eller femton fickenheter – eller vad det bör kallas – per dubbelkrok. Därtill påsarna och väskorna. Det blev lågt räknat ungefär 800 ställen med stenar, jojoar, kulor, småsten och pokémonkort där telefonen kunde ligga.

En ljus och regnig vinterförmiddag var nu synlig utanför Fjällskolans fönster. Jag hade krängt av mig ytterkläder och kavaj. Jag hade dammkakor på knäna. Jag vittjade påsar och fickor. Efter en stund hade jag kört handen genom en rutten banan.

Jag lyfte ner plaggen, bar dem till en bänk i andra ändan av rymmet och slog numret. Om vibrationen inte hade flyttat sig hängde jag tillbaka plaggen. Efter en stund övergick jag till att ömsom slå numret och ömsom muddra jackfickor.

Under denna procedur ertappades jag av två lärare och jag vecklade in mig i förklaringar. Jag tyckte själv att jag lät skum.

Klockan tio på förmiddagen fann jag mobiltelefonen insvept i en kofta på golvet.

Jag gissar att jag då nagelfarit kanske 300 fickor, påsar och väskor. Jag var drygt två timmar försenad.

Jag hade bananmos på skjortärmen.

Jag borstade av mig dammet och släppte telefonen i hennes väska och for till stan. Jag klev in på redaktionen lagom till att hon ringde mig och berättade att jag inte behövde leta eftersom hon själv hade hittat mobiltelefonen.

Hon hade hade hela tiden, framhöll hon, vetat att den låg i väskan.

Jag berömde henne för hennes ordningsamhet och satte mig sedan och skrev detta.

Kristian Wedel

PS. Samma kväll, när jag stekte köttbullar, kom hon i sin tomteklänning och sade att hennes mobiltelefon var försvunnen, men att hon var ganska säker på att den låg i hennes lillebrors gymnastikpåse. Det gjorde den inte.

Kristian Wedel

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentarer om “Pappan går tunga fjät efter mobilen

  1. Utmärkt skrivet. Jag har jobbat som slöjdlärare där. 23 flickor på en gång i en träslöjdsal!

Kommenteringen är stängd.