Alla älskar den som går före i kön

Jag satt i en vaccinationskö och det haglade mot fönstret. Det var inte i år. Det var förra gången det var allvar, då FN, Socialstyrelsen eller Hembakningsrådet – jag minns inte riktigt – hade meddelat att civilisationen skulle gå under när fågelinfluensan anlände till konungariket Sverige med Trelleborgsfärjan. Vaccinet hotade dessutom att ta slut. När jag satt med min rasande fyraåriga flicka i sprutkön i Masthugget kom alltså en man in och log med en marmorvit tandrad och tog ett kliv förbi cirka 35 Masthuggsbor, förebärande att han hade ett viktigt möte med en ledningsgrupp på Norra Älvstranden.

Det gick inget vidare för den gubben.

En gallup på en morgontidningsredaktion nära mig ger också vid handen att få saker – möjligen med undantag för Västtrafiks krumsprång – uppfattas som så provocerande som när någon tränger sig förbi en kö.

Fråga: Om Ni träffar på någon som försöker att tränga sig före Er i kön – känner Ni då ett starkt behov av att rycka ut vederbörandes oxeltänder och släpa vederbörande längs Bergslagsbanan?

Ja 95 procent

Nej 3 procent

Gillar inte tåg 2 procent.

Emellertid anas ett intressant psykologiskt fenomen, för i samma andetag som de svarande framhållit att de föraktade köfuskare, i samma ögonblick började de överträffa varandra med berättelser vars sensmoral var så att säga den motsatta.

I anekdoternas värld är köfuskaren en hjälte.

Vi avskyr att stå i kö, och följaktligen identifierar vi oss i berättelsen med dem som smiter förbi.

Jag tror att det är ungefär som med tullare. Jag har aldrig träffat en tullare som inte har berättat frustande historier om smugglarkungen Bremer (jo, en gång i Stockholm, där handlade det om smugglarkungen Niska).

En stabil och laglydig kåsör berättar att han en gång iförde sig blåställ och tog sig in på Way Out West i Slottsskogen genom att vifta med en rörtång. Han dömdes sedermera i tingsrätten för falskt föregivande av ställning.

En medarbetare stod en morgon sist i en tusenhövdad kö utanför Legolands entré i Billund på Jylland. Han ropade strängt till en vakt att han behövde ”hjälp med att lyfta barnvagnen över grinden”. De lyfte gemensamt in vagnen och vakten gjorde honnör och lämnade medarbetaren på insidan.

En utrikesredaktör tog sig förbi en nattklubbskö genom att uppge att han var Ulf Lundells kapellmästare Janne Bark.

En kåsör gick tillsammans med tre vänner från Mölndal till fyra av Manhattans hetaste nattklubbar under stridsropet ”We are The Bravery.” (Bandet The Bravery existerade verkligen, men hade slagit igenom så nyligen att ingen nattvakt visste hur medlemmarna såg ut.)

En medarbetare, som jag i dag inte tvekar att kalla soignerad, brukade i början av 1980-talet ta sig förbi nattklubbsköer med en papegojbur i famnen.

Det är ändå ingenting mot den reporter som ville se en slutsåld föreställning på Trädgårdsföreningens restaurant. Han tog med sig telefonen in i tvättstugan, startade torktumlaren och ringde sedan och skrek att han satt i en helikopter och att han omedelbart måste veta om han fick landa bredvid Palmhuset. Annars, skrek han, var han tvungen att gå ner på Heden och därmed skulle han förlora viktig tid. Det minsta de kunde göra för honom var att reservera två platser. Naturligtvis kom han in.

Den allra främsta kömatadoren i Göteborgs-Postens historia finns tyvärr inte bland oss längre. Men hans supportrar jobbar kvar.

Under en av 1980-talets ubåtsjakter hade marinen stängt av ett gott stycke Östersjöskärgård och blott kontrollerbara journalister släpptes in i området för bevakade rundturer. Vår hjälte hörde inte till denna lydiga och lama kategori. Han hade observerat att lokalbefolkningen släpptes in. Han satte sig med fastighetsregister och telefonkatalog och ringde upp kvinnor vars namn klingade som änkor i 75-årsåldern. Han fick kontakt med en dam som bodde med magnifik utsikt över det marina ubåtsjaktskådespelet. Han sade med sin honungslenaste röst:

– Skulle jag kunna få vara fru Anderssons barnbarn i en vecka för 5 000 spänn?

Det fick han. Det är oslagbart. Det är synd att sådana stjärnreportrar inte finns längre.

Kristian Wedel