Bananbakelse räddade två liv

Handen på hjärtat. Har ni inte någon gång kommit tillbaka från någon förrättning och sagt, med lättnad:

– Inget har hänt.

Detta brukar man alltså säga när det har varit så att säga nära ögat. Jag besökte till exempel Borås häromveckan. (Det var inte det som var nära ögat; det var hela tiden min avsikt att jag skulle till Borås; på GP skyr vi inga mödor för läsarnas bästa. ) Men det råkade vara den eftermiddag då ett bumligt och gråmoddigt snöfall lossades över Västergötland. Jag skulle inte resa ensam. Jag skulle få skjuts av en skogarnas man, en man med rötterna i Grums. Han brukar tycka om att berätta om lyckade ishockeytacklingar. När vi skulle starta från Göteborg lyssnade vi på radions trafikinformation, där man uttryckligen avrådde från expeditioner mot Borås. Min vän från Grums sade:

– Sånt sköj.

Några timmar senare, när vi skulle ta hem oss hem till Göteborg, var det mörkt. Vi satt i en timme i en bilkö eftersom en långtradare tjugo minuter tidigare hade ställt sig på tvären i något som liknade grått ister. På radion hörde vi rapporten om denna olycka och vi ringde hem till anhöriga och berättade att vi satt i en kö bakom olyckan, men att vi mådde bra. Vi sade:

– Inget har hänt.

Det går naturligtvis att ha moraliska synpunkter på detta. För något hade ju hänt. Det hade bara inte hänt oss.

Men innan vi hade lämnat Borås hade det också varit en händelse med bananbakelser.

Ty när vi på eftermiddagen hade varit färdiga med vårt ärende i Borås – och stod redo för återfärd – hade mannen från Grums fått syn på ett fat med bananbakelser. De gjort ett djupt intryck på honom. På grund av dem blev vi tjugo minuter försenade.

Utan dem skulle vi ha suttit på vägen ungefär samtidigt som långtradaren välte åt sidan. Om vi hade hamnat under denna långtradare skulle jag inte i detta nu ha skrivit dessa rader.

I torsdags för en vecka sedan kom jag en morgon på Kungsgatan, bredvid gamla televerket, just i backen före Ekelundsgatan. Det snöade inte. Men det var kallt. Matt grå is låg över trottoaren. Jag skull ta ett kliv tvärs över Kungsgatan ungefär i höjd med Käppslängareliden då en cykel kom i god fart bakom mig. Eftersom jag klev ut mitt i gatan tvingades cyklisten svänga åt vänster. Där var en isfläck som cyklisten välte på. Hon gled liggande på sidan fem eller tio meter på gatan. Hennes bygellås, som hade legat i en cykelkorg, fortsatte i cykelns gamla färdriktning och blev på Ekelundsgatan överkörd av en bryggeribil som kom alldeles för fort. Jag plockade upp det bräckta låset och gav det till cyklisten och bad samtidigt om ursäkt för att jag klivit rakt ut i gatan.

Hon sade:

– Inget hände ju.

Det hade hon ju rätt i. Men om jag inte hade råkat fälla henne skulle hon väl ha krossats av lastbilen.

Sedan har vi naturligvis de ögonblick då vi inte märker att det har varit nära. Vi missar en buss och kliver därmed inte av vid Hjalmar Brantingsplatsen och går in på Presssbyrån just då en rånare avlossar ett skott.

Vi har någon gång i livet gjort ett trivialt val som leder till att vi tio år senare inte befinner oss på ett kapat flygplan.

Vi bokför bara träffarna.

En mängd lyckliga tillfälligheter har radat upp sig för vår skull. Vi har i själva verket haft en ohygglig tur, av samma slag som i andra sammanhang skulle ha gett oss en lotterivinst. Vi har, eventuellt – utan att veta det – varit med om den mest lyckosamma dagen i livet. Och så säger vi att inget har hänt.

Kristian Wedel