Svensk med brinnande grytvante

Någon gång i månaden när jag lyssnar på radionyheterna brukar jag tänka på mannen med grytvanten – och kanske också en smula på takläggaren och hans fru.

Det är alltså inte vid varje sändning. Det är vid en viss typ av nyheter. Det gäller nyheter när något avvikande har inträffat, men där alla inblandade i varje led har betett sig oklanderligt eller åtminstone normalt. De har liksom obevekligt förts mot stupet.

Det är sådana nyheter där någon säger:

– Det ena gav det andra.

Eller:

– Vi blev spelets fångar.

Jag står vid radion och lyssnar på dessa nyheter. Det kan vara politiska ungdomsförbund som plötsligt inte vet hur många medlemmar de har. Det kan vara polisinsatser där någon har råkat skriva något slarvigt på en lapp som någon sedan slarvigt läser och så spränger en insatsstyrka fel dörr och råkar kliva på hos en trebarnsfamilj som just ska äta en blå marsipantårta.

Jag har träffat en fotograf som en gång ertappade sig själv med att försöka sparka upp dörren till en förlossningsklinik i Milano. Han undrade själv hur han hade hamnat där, han kunde inte minnas att han gjort något egendomligt. Men han var där.

En del dagar ertappar jag mig själv med att tänka:

– Jubelidioter.

Det är då jag tvingar mig att tänka på mannen med grytvanten.

Han var en svensk journalist som var verksam i New York. Han var i min ålder. Han bodde i en lägenhet högst upp i ett tegelhus på 146:e gatan. Genom fönstret kunde han skymta Hudsonfloden och höra Broadway. En dag hade han bråttom till en presskonferens med utrikesminister Colin Powell på presscentret vid 52:a gatan. Han (inte Colin Powell) behövde vara nyrakad. Han (nej, inte Powell) behövde också äta något. Följaktligen skyndade han sig först in i duschen och sedan ut ur duschen för att laga en snabb lunch. Han hade noggrant svept en handduk om livet. Ty utanför fönstret – på grannhusets tak, ett likadant rött tegelhus, tvärs över det trånga gårdsschaktet – arbetade denna förmiddag två takläggare. De var så nära att han skulle ha kunnat prata med dem genom fönstret. Den svenske journalisten hade sålunda handduken stadigt svept om livet och på detta anständiga vis gick han ut i köket för att koka upp en burk Campbellssoppa som han skivade lite hotdog i (Oscar Mayer Classic Wieners Made with Chicken, Turkey and Pork). Kastrullen var av en typ som kunde staplas i varandra och följaktligen saknade handtag. Spisen i lägenheten på 146:e gatan drevs av gas. Han vred upp den blå lågan och började koka upp soppan.

Då ringde telefonen och han sprang – fortfarande med handduken om livet – ut ur köket för att svara. Under samtalet hörde han hur Oscar Mayer fräste upp i mötet med Campbell och han rusade in i köket och stack handen i en grytvante och lyfte undan kastrullen. Sedan ringde telefonen igen. När han åter sprang ut för att svara upptäckte han att grytvanten på hans hand brann.

Han snurrade vanten över huvudet för att släcka elden. Under dessa språng tappade han handduken.

Han roterade genom den ljusa och luftiga Manhattanlägenheten, naken, med en brinnande grytvante på vänsterhanden. Eventuellt skrek han.

Under dessa sekunder råkade den svenske journalisten titta ut genom fönstret. Han mötte den ene takläggarens blick. Den var fullständigt uttryckslös. Det fanns ingenting i takläggarens allmänna uppsyn som röjde att denne fann det på något vis onaturligt att en naken svensk framträdde med en brinnande grytvante.

Därvidlag hade naturligtvis takläggaren rätt. Varje länk i denna händelsekedja var fullständigt naturlig. Det fanns, i varje enskilt led, inget som var onaturligt eller avvikande.

Det var i grunden en fullständigt normal följd av händelser.

Mannen med grytvanten var jag.

Jag brukar tänka på detta amerikanska ögonblick ibland när jag hör nyheterna på radion. Sedan brukar jag tänka på takläggaren på 147:e gatan, och jag kommer resten av mitt liv att önska att jag finge höra vad han den kvällen berättade för sin hustru i det lilla radhuset i Queens.