Wedel: Göteborgs förborgade hemlighet

Det finns en dörr i Göteborg. Denna dörr skiljer sig från alla andra dörrar inte blott genom sin storlek utan också genom sin mörka förtätade prägel och genom sin klart demonstrerade antydan om att den ruvar på hemligheter.

Det är en gallerdörr i berget vid Esperantoplatsen. Den är grön och butter och gör ett liksom omutligt intryck.

En enda gång har jag sett den öppen. Det var en natt och jag hade gått nedför Kungsgatan. Jag tittade in och såg en krökt backe, bred nog att köra bilar på, som vindlade ner i underjorden. Plötsligt klev en man ur skuggan och och stängde dörren.

Kan det vara en nedgång till resterna av 1700-talets surbrunn? Utbrända goddagspiltar for faktiskt till Göteborg att dricka brunn. En av dem, kung Fredrik, smakade eventuellt på vattnet vid ett besök år 1728. Han fick säkert snabbt något godare. Källan var hälsosam fram till en dag år 1761 då den fick en pikant bismak av krut och torkade ut. Den gängse förklaringen – att surbrunnen förstörts på grund av en smäll i ett laboratorium på Otterhällan – antyder existensen av en göteborgsk Frankenstein.

Här – ungefär i Kungsgatans mynning – låg också Karlsporten. Två gånger har jag stått i de svarta tegelvalven inuti Carolus Rex, där ryska krigsfångar sov på nätterna. Jag har aldrig känt mig närmare det äldsta Göteborg. Jag hade skosulorna i den berömda leran. Jag hade en känsla av att 1700-talsfångarna bara var ute i ett ärende. Ty på dagarna grävde de vallar till fästningen Göteborg. Ibland sjöng de en melodisk liten visa från Ladogas stränder för någon piga från Vallda som gick förbi. Till följd av detta har vi i dag göteborgska släkter med ryska namn.

Kanske låste man in de tvålfagraste ryssarna i underjordiska gångar.

Eller kan det vara en sidogång till den sagoaktiga förbindelsegången mellan Skansberget och fästningen Göteborg: bruna välvda 1700-talsgångar, så breda att en hästdragen vagn med stadens kassa kunde passera.

I ett dolt inrasat sidorum ligger efter tre hundra år fortfarande ett litet silverskrin med fyrtio floriner.

Jag kan verkligen inte tänka mig att det inte finns ett silverskrin med fyrtio floriner någonstans. Det finns alltid ett silverskrin.

Jag har varit på Stadsmuseets nya Göteborgsutställning och spanat efter ledtrådar, men museet verkar sorgligt ointresserat i denna fråga. Jag ska förstås ta upp saken med ledningen.

Eller kan det vara kommunstyrelsens hemliga möten. Har ni tänkt på att man aldrig vet var de är på tisdagkvällar. De sammanstrålar väl först vid Pustervik. Hermansson går först med en fackla, de andra går efter i svarta slängkappor och cylinderhattar. Nyhus fumlar med stadens nycklar. Porten går upp. Längst ner under Göteborg finns ett valv med ett slagbord av sjödränkt ek.

Där sitter de och fattar beslut om stadens öden. De har ställt kaffetermosarna på bordet. Kamne har fått med sig en liten tetra kaffegrädde från kansliet på Ekelundsgatan. Ransgård står i ett hörn och bakar struvor. Röken virvlar upp genom bergets hemliga fickor och vrår och tränger så småningom upp genom lufttrummor och brunnar; ty hur skulle man annars förklara att man plötslig kan känna den förunderliga doften av nybakt bröd vid parkeringsplatsen utanför Pedagogen.

Någon gång händer det att de inte är överens och då faller en stor tystnad över bordet. De tittar på varandra och nickar unisont. Odenljung tar fram den väldiga runda nyckelnippan. Där sitter en mörkblå nött nyckel, och hon låser upp en liten valvdörr som har svarta gångjärn fästa i järnkrampor i stenen, och hon hämtar en glascylinder med uråldrigt utseende, nästan en och en halv meter hög, och i mitt i cylindern, som en blå liten låga som inte vidrör någon del av glaset, fladdrar den: Göteborgsandan.

De sitter tysta. Skenet fladdrar mot de ojämna väggarna. När anden fyller glaset är det bifall. Så är saken avgjord. Ransgård delar ut några burkar hemkokt hjortronsylt medan Hermansson askar av facklorna och får fyr. Så vandrar de den långa vägen uppåt. Vid porten skingras de liksom i försagdhet.

O, män och kvinnor som styra Göteborgs öden – tänk om det någon gång vore mig beskärt att få ana era underjordiska hemligheter.

Eller också är det ett skyddsrum eller en telefonstation.

Kristian Wedel

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone