Nu är vi klara med sommaren

Jag har aldrig sett en sådan sommar. I söndags stannade vi vid Mellbystrand och klev på silvergrå gångstigar ned till havet och vi hade på vänster sida – söderut – pensionärer som satt under parasoller och löste Allerskorsord och på höger sida nakenbadare. Jag såg inte att de var nakna, för det var för långt håll. Det var den progressiva kroppshållningen som avslöjade dem. Nakenbadare har ett särskilt sätt att röra sig: ett slags medvetenhet om att se omedvetna ut. De rör sig som om de oavbrutet är beredda på att förklara sig och de kommer då att förklara att de inget behöver förklara.

Alla sommarens möjligheter fanns kvar i söndags. Redan om två veckor kommer de att vara beskurna av utfall. I mitten av juni är sommaren sargad som ett smörgåsbord efter pensionatsgästernas anlopp.

En åttaåring och en nybliven sjuåring sprang ut i det mörkblå – nej, det svarta havet. De var silhuetter i motljuset. De skulle kunna vara sälar. De var bara tuschsvarta konturer, och sommaren var också tuschsvarta konturer.

Sedan satt jag och lyssnade på dem medan de grävde ner sig i sanden.

De planerade. De vill komma hit och tälta på den långa blåsiga stranden intill de flacka gröna kullarna på Bjärehalvön. Det är antagligen inte tillåtet, för det är naturreservat, men planeringen pågår. Det blir en expedition jämförbar med Hunts satsning mot Everest år 1953. Det ska vara två tält, röda ficklampor, korvsmörgåsar, termosar med oboy. De vuxna ska vara bärare. Det kommer att bli dyrt. De är som gamla stjärnreportrar på det viset: det är ingen idé att ge sig iväg om man inte har vansinniga kostnader för representation.

Jag satt mellan dem. Havet låg på. Det är egentligen två ljud: den dova bordunen av vågor och det bristande skummet, den vassa diskanten – det lilla skärande tillägget som beroende på strandsittarens humör kan vara meditativt eller vansinnesframkallande. Ljudet som kommer att överleva mänskligheten.

Jag satt och tittade på en pojke med cykel och de skrynkliga pensionärerna – de som kommer att vara så apachebruna på Mellbystrand i juli, så skinntorra framemot augusti. Det är nästan omöjligt att inte tänka sig att de ska lyfta till väders med septembers ingång, mellan strandrågen och de urgröpta kullarna, med ett fast grepp om parasollerna.

De nedgrävda barnen frågade vad jag skulle göra. Jag hörde mig själv säga att jag såg fram emot att fiska. Det gör jag varje år. Jag älskar att se fram emot att fiska. Senast jag fick en fisk i Västerhavet – en torsk vid Mollösunds fyr – var den 8 augusti. Det var inte i fjol. Jag minns vilket år det var eftersom en anförvant föddes samma dag. Han fyller 40 i år.

Jag minns att han störde den fullständiga uppmärksamheten på min fisk.

De låg i sanden och berättade om allt de skulle göra: kojor och rullskridskoturer.

I fjärran såg jag nakenbadarna. Det var en som gymnastiserade och nu stod nakenheten mer empiriskt klar. Det var som den gamla koreografen – jag minns inte vem det var – som tillfrågades om inte balettdansarna, som hade så kroppsnära trikåer, lika gärna kunde dansa nakna:

– Därför, madame, att det finns en del av den manliga kroppen som inte stannar när musiken gör det.

Dagarnas oändlighet kommer att skivas upp i förmiddagar. Plötsligt står man med ett paket sur mellanmjölk. Den 23 juli klockan 10.37 kommer jag att bli biten av en broms vid Hälleviksstrand.

Vi kommer aldrig att vara lika närvarande i sommaren som den här sista majsöndagen, när vi gick över dynerna, medan sanden gav efter under fötterna och det blåste i tallarna.

Vi är klara. Nu får hösten komma.

Kristian Wedel

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone

Kommentarer om “Nu är vi klara med sommaren

  1. Eftersom du gör min dag med dina fina krönikor vill jag göra din genom att berätta hur fint o klurigt du skriver, hur väl du använder språket och fantasin i dina krönikor och vilka lustiga tankesprång du gör i din text. Alltid ett stort nöje att komma till sista sidan av tidningen och ha det bästa kvar
    Mvh /Maria

Kommenteringen är stängd.