Miss Domashenko och hjältekonungen

Hjalmar Söderberg sade en gång: man får akta sig för att stava rätt, för då kan man bli korrekturläsare.

Åtminstone tror jag att det var Hjalmar Söderberg som sade det. Det kan också ha varit Hjalmar Bergman. Om vi hade haft kvar den gamla stammens korrekturläsare skulle jag ha vetat vem jag citerade. Men de verkar vara utrotade i hela världen. Kanske finns de kvar i Indien, där de också lär ha kvar mekaniska skrivmaskiner. Varje gång jag säger att något är försvunnet är det någon som säger att det finns i Indien. Det förefaller gälla allt utom raketost.

När man läser gamla journalistmemoarer från 1930-talet är korrekturläsare storslaget vinddrivna vingelpettrar, bottenlöst allmänbildade och betänkligt alkoholiserade eviga studenter som någon gång havererat en avhandling i jämförande fornkunskap. När jag kom till redaktionen i början av 1990-talet hade de torkat och stadgat sig, vilket ledde till att de alstrade färre anekdoter än föregångarna. Men de var fortfarande lärda.

Korrekturläsarna – sammanfattningsvis, som vägledning för yngre läsare – var som internet, men med omdöme.

Häromdagen fick jag sju sorgsna mejl från göteborgska läsare som undrade hur det var möjligt att GP kunde stava fel till Gustaf Adolfs Torg. Det hade stått Gustav Adolfs Torg.

Jag har verkligen inget att säga till mitt försvar. Men jag tänker göra det ändå.

Jag skulle en gång skriva ett reportage från en öppen repetition på Metropolitanoperan i New York. Jag visste precis hur jag skulle ro det i land. Det var bara att strö in några citat från bepansrade Westside-damer och skrumpna farbröder i fiskbensmönstrade kavajer. Artisternas namn stod tryckt i ett litet repetitionsprogram. När jag några timmar senare satte mig vid mitt fönster på 146:e gatan för att nedteckna intrycken hejdade jag mig vid mezzosopranen miss Domashenko. Eftersom jag visste att jag borde se upp med ryska namn kontaktade jag hemmaredaktionen i Göteborg. Min förfrågan möttes med entusiasm.

Vi ägnade ungefär två arbetsdagar åt att utreda hur miss Domashenkos namn borde stavas i Göteborgs-Posten.

Ty, svarade en av hjärnorna på korrekturet, det var påpassligt av mig att erinra mig att ljuden i det ryska kyrilliska alfabetet översattes annorlunda till svenska än till engelska. I princip, sade han uppskattande, var det mer än man kunde förvänta sig av en reporter. I mezzosopranen fröken Domashenkos fall fanns det sålunda skäl att rekommendera stavningen Domasjenko. Men detta förutsatte att hon inte hade blivit så amerikaniserad att hon så att säga övergivit sin kyrilliska identitet, fortfor korrekturläsaren och jag hörde att han nu började få upp ångan, ty om så vore borde GP skriva Domashenko. Han rådde mig att sova på saken. Det fanns ingen anledning, sade han, att fatta några förhastade beslut i en fråga av den här magnituden.

Följande dag talade jag med Göteborg igen. Vissa upplysningar, sade korrekturläsaren, tydde på att denna sångerska var bördig från Ukraina. Från ukrainska gällde andra transkriberingsregler än från ryska. Den svenska stavningen borde då vara Domashenko. Detta förutsatte emellertid att hon inte hörde till en ryskspråkig minoritet i Ukraina. Ty i så fall kunde stavningen Domashenko i en svensk dagstidning betraktas som en politisk stämpling, nästintill en diplomatisk incident.

Föga kunde väl den vackra svanhalsade miss Domashenko, när hon gurglade sina värdefulla stämband med citronvatten inför lördagens föreställning av Musorgskij (Mussorgskij? Mussorgsky?), när hon promenerade i Central Park och memorerade texten, föga kunde väl miss Domashenko ana att det sedan två dygn satt språkvårdare på andra sidan Atlanten och funderade på om hennes farfar hade haft en sybehörsaffär i Odessa.

Det jag på detta lite krångliga sätt vill ha sagt är att det finns komplikationer med Gustaf Adolfs Torg.

Kungen kallade sig väl Gustavus Adolphus eller så. Numera har svenska kungar fått standardiserade namn i regentlängden så att de heter Gustav II Adolf, Karl XII och Oskar I. Enligt 1800-talets standard var de Gustaf, Carl och Oscar. Torget fick sitt namn år 1854. Gustav Adolf står alltså på Gustaf Adolfs Torg.

Eller åtminstone nästan.

Ty alla var ju så bedrövade efter kungens ändalykt i Lützen år 1632. Följaktligen fick kungen året efter sin död ett nytt namn. Då beslutade riksens ständer – i princip riksdagen – att kungens officiella namn för all framtid skulle vara Gustaf Adolph then Store.

Vid denna upplagas presslägning (klockan 23 tisdagen den 6 juni år 2017) av Göteborgs-Posten hade riksdagen ännu inte upphävt detta beslut, vilket alltså kan förmodas gälla. På sarkofagen i Riddarholmskyrkan står det Gustavus Adolphus Magnus. På statysockeln på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg står det Gustaf Adolf Den Store. Det finns alltså minst fem officiella varianter av kungens namn. Och när jag gick till torget häromdagen hade någon med röd spritpenna gett kungen ett nytt namn på sockeln. Gustaf var ersatt av en kärnsvensk palindrom på tre bokstäver, av den typ som i ordlistor kallas ”st vard.” (starkt vardagligt). Jag tänker inte utveckla frågan vidare. Detta beslut kan jag fatta utan korrekturläsare.

Kristian Wedel