Wedel: En perfekt göteborgsk bussresa

Ingenting inträffade när jag i fredags tog buss 25 från Brunnsparken till Fässberg.

Ingenting hände i den meningen att bussen inte fick punktering eller körde fel. Ingen passagerare segnade ner i hjärt-
infarkt. Ingen grät i mobiltelefonen. Ingen dramatisk biljettkontroll genomfördes och ingen bröt ens ut i sarkasmer över Donald Trump.

En gubbe sjöng Stormy Weather.

Han sjöng starkt, med liksom hårig röst, och med ett självförtroende som ingav respekt. Självförtroende var allt hans sångröst hade. Det räckte för all del långt.

Men jag tror inte att han kan räknas som en händelse.

Det var en av de bästa bussresor jag har gjort i Göteborg.

Det är lite svårt att förklara, men jag ska försöka.

Det var till att börja med en sträcka som jag inte var vardagsless på. Normalt åker jag spårvagn, skrangligt och jordnära, där stötarna från rälsen fortplantar sig genom sätet. Redan att färdas upphöjd över Grönsakstorget var ovant. Jag satt i de krökta sugande backarna upp mot Sahlgrenska, där gamla sanatoriebyggnader och dammiga svarta träportar med frostat glas skärmades av grönskan, och jag hörde för andra eller möjligen tredje gången:

– When she went away the blues walked in and met me …

Under denna resa med buss 25 inträffade den lilla förskjutning av verkligheten som man annars erfar på en utrikesresa.

För poängen med att resa till ett annat land är att det är nästan som hemma och att saker blir synliga i denna skarv.

Jag klev till exempel en tidig vintermorgon för femton år sedan in på en vägkrog vid autobahn några mil norr om München. Det var en grotesk anläggning – oöverskådlig i sina hektar av bussparkeringar och rulltrappor av betong och järn där tusentals människor åt wienersnitzel klockan sex på morgonen. Vid kassan stod en halvannan meter hög glasfiberdocka. Den föreställde en krögare med bricka, rutig skjorta, kulmage och glasögonen jovialiskt på näsan och jag stod en lång stund och beundrade detta bevis för att inte ens en terminal av betong och tusen wienersnitzlar i timmen förmådde helt utplåna en tysk gästgivartradition. Denna glasfiberdocka bar ensam arvet av keramiksejdlar, lederhosen och mässingsoktetter och Zum Weissen Rössli. Morgonen därpå var jag tillbaka i Göteborg. Utanför bowlinghallen i Stigbergsliden såg jag då en likadan glasfiberdocka. Jag gick in och frågade hur länge de hade haft den. De sade att den hade stått där i tio år. Ena armen var lös.

Och en gång i Oslo ägnade jag en förmiddag åt att ta trikken till stadsdelen Majorstuen. Jag föreställde mig att en knarrig major haft sin stuga på en skogig ås utanför den stad som en gång var den danska provinshuvudstaden Kristiania. Jag såg framför mig en kort man i ridstövlar. Naturligtvis drack han toddy ur en ostindisk tekanna. Jag gick en halvtimme mellan Majorstuens grå hyreskaserner och små servicebutiker, där tunga män staplade meloner och pitabröd i lådor på trottoaren, och jag tänkte på majoren.

I Göteborg har jag aldrig tagit spårvagnen till Biskopsgården och tänkt på biskopen.

Det som normalt skapar detta trivsamma främlingskap i Göteborg, denna lätta förskjutning av verkligheten, är ett plötsligt och kraftigt snöfall. Någon snö var inte aktuell i fredags.

Men det hade blivit grönt och förändrat.

Det var kastanjerna. Det var häggen. De hade slagit upp med en smäll. Det var som om någon över natten hade fällt upp tio tusen gröna parasoller.

Det var i backarna vid Guldheden: betong, cykelbanor, kastanjer, berberisbuskar.

Det finns inget ensammare än en göteborgsk cyklist på en lång blekgrå asfaltraka med hundlokor och berberisbuskar vid diket. Det finns inget ensammare än en sådan cyklist klockan kvart över fyra en sommareftermiddag.

Joggare må vara hur ensamma som helst, men deras strävan ser aldrig så vemodig ut som cyklistens, av det skälet att cyklisten aldrig verkar komma fram medan joggaren alltid har kommit fram, till joggningen.

Det var en man i min ålder på cykeln. Han hade grå hjälm och hängande huvud åt höger och så hjärtskärande spinkiga ben som krängde över tramporna i uppförsbacken mot stadsgränsen.

Det var den göteborgska sommarensamheten.

Grönskan i en stad blir aldrig skogsdjup, utan mera urbanljusgrön, men det räcker. Jag hade gått och lagt mig en kväll i Göteborg och dagen därpå klev jag på buss 25 och for genom ett främmande grönt land.

STRAX före kommungränsen vid krönet på Ehrenströmsgatan satte han förresten i gång med St James Infirmary. Eller om det var Alexander’s Ragtime Band. Det var lite svårdiagnosticerat. Vi klev båda av vid Fässbergshemmet. Toltorpsdalen var ljusgrön. Det sista jag hörde av honom var att han tog fram en telefon och sa:

– Det är jag. Ja. Jag. Jag är här. Helvete, vad gôtt att vara i Mölndal.

Kristian Wedel