Wedel: Den här historien får inte berättas fel

Någon gång i sommar kommer jag att sitta på en veranda och berätta denna historia. Verandan ligger i ett släkthus på Orust – närmare bestämt i Mollösund. Historien har under min uppväxt berättats av olika anförvanter.

Verandan har grumliga fönster och vita gardiner och är inredd med korgmöbler och ett hundraårigt slagbord. Den har utsikt över gästhamnen. Ibland glider i mörkret mellan cementkajerna en norsk motorbåt med kommandobrygga, tyst och liknöjd som ett rovdjur.

Jag har mina rötter i Mollösund. Huset byggdes 1888 av min farfars far Martin Hansson.

Jag har ambitionen att under de långa sommarkvällarna förmå Martin Hanssons barnbarnsbarnbarn att borsta tänderna och upphöra med Pokémon före mörkrets inbrott.

Martin Hansson byggde också ett sillsalteri som ännu står kvar med en röd bredsida mot sundet. Det går att fiska krabbor genom plankgolvet. Samma krabbor dras upp med prickigkorv på snöre varje morgon. Dessa krabbor med mat och tak över huvudet åtnjuter helpension.

Grovt räknat bortåt femtio personer ur tre generationer kan siktas på somrarna i huset och salteriet.

Den historia som ska berättas – som måste berättas varje sommar – utspelar sig antagligen sommaren 1864.

Enligt familjetraditionen var Martin Hansson fem år gammal.

En sommardag år 1864 fick han alltså följa med sin fader Samuel (min farfars farfar) på en resa från Mollösund till Uddevalla. Detta var – för att antyda tidsramen – en sommar då den charmige och något trögtänkte pigtjusaren Karl XV var kung, en sommar då enstaka hjulångare gick från Skeppsbron, en sommar då de göteborgska grosshandlarna just börjat ta tåget till Stockholm med grundliga raster för groggar och kotletter. Det var en sommar när Bohuslän var ett fattigt stenland av schartauanska präster och kolera, där vrakplundrare kunde placera ut skenfyrar på skären och locka skonare i kvav. Kanske slog de ihjäl sjömännen som kravlade sig i land. Det fanns så lite skog på kusten att det knappt gick att hitta granris att täcka liken.

Sillen hade inte synts till på femtio år.

Samuel och femåringen Martin seglade denna sommarkväll år 1864 en täckt jakt på kanske tio meter. Efter några timmar gick de in i en vik för natten. Det bör ha varit någonstans på norra Orust. Någon gång på förnatten väcktes de av röster. De hörde, som inifrån en trumma, de förstorade ljuden av steg på däck.

Det var två desperata, skäggiga män, beväpnade med knivar.

Vad kan man säga om detta ögonblick? En tärna kretsade kanske över masttoppen. Viken blänkte väl kring jaktens akter i den ljusa sommarnatten. Min farfars farfar och min farfars far – Samuel och Martin – skulle denna natt huggas och sänkas i en vik på norra Orust. Det var inget mer med det.

Men ni vet hur femåringar är.

Martin hoppade upp i famnen på rövaren och drog honom i skägget.

Rövaren blev obeslutsam och gick i land att fundera.

Samuel rusade upp och lossade förtöjningarna och sköt ifrån. De seglade ut i mörkret. Morgonen därpå kom de väl till Uddevalla.

Martin levde alltså i ytterligare nästan 89 år. Han byggde huset vid havet och salteriet. Han gifte sig med Maria; och de fick åtta barn. Han fick silvermedalj för sina sillinläggningar vid den stora fiskeriutställningen i Köpenhamn år 1912. Han spelade dragspel. Vid hans salteri får varje morgon hans barnbarnsbarnbarn föregående dags krabbor på korvsnöre.

Jag sitter i min sommarkväll på 2010-talet, i en lite sned rottingstol på verandan, och trevar mig fram längs berättelsens tunna linje av grumliga minnen och antaganden medan två barn dåsar i den vinröda soffan. De har oboyfläckar på axlarna. De ser vilda ut, som sommarbarn ska. Jag känner att jag måste berätta denna historia med största noggrannhet. Det känns som om ett enda felaktigt ord skulle kunna rubba handlingen och hota min och deras existens.

Kristian Wedel

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone