Wedel: Hjälten som pratade för mycket

På tisdag är det 120 år sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte från Spetsbergen mot döden. Jag har suttit några eftermiddagar i tidningshusets källare och läst mina kollegers reportage från sommaren 1897, framför allt i samband med avfärden från Göteborg i maj.

Ångarne äro snart ute på fjorden, Svensksund i midten med ”Pallas” styrbord och ”Falken” babord, ”Gerda” hållande sig nära Svensksund. Å den förstnämdas däck står Andrée med en bukett af gula rosor i handen, klädd i sin blå kavajkostym. Såväl han som de öfriga nordpolsfararna samt Svensksunds befäl utbyta jemt och ständigt helsningar med de åtföljande ångarnes passagerare. Längre och längre bär det ut bland skären. Vimplar och dukar fladdra för friska flägtar, solen glittrar i blåa böljor, hurrarop från de olika båtarna aflösa hvarandra. ”Lefve Andrée!” ljuder det från ”Pallas”. Formande händerna till en ropare svarar Andrée: – Tack ska’ ni ha! Helsa alla! (GP den 19 maj 1897)

Ingenjör S A Andrées fatala luftfärd var det oscarianska Sveriges perfekta ödesdrama: en giftig blandning av nationellt högmod, överentusiastiska sponsorer i kunglig, dicksonsk eller nobelsk skepnad, punsch, klämmiga vikingaideal och en bitter avundsjuka på hurtiga skidande norrmän. Stämningen krävde en svensk polarhjälte. Och i detta ögonblick inträdde på scenen den nya tidens man – den karismatiske ingenjör Andrée, förnuftets röst, kall och beräknande, genial och tapper, en modern viking. Han skrev roliga och visionära saker i Aftonbladet. I Stockholms stadsfullmäktige bullrade han om en tunnelbana. Han sade att han kunde flyga en luftballong från Svalbard tvärsöver Nordpolen och landa säkert i Ryssland eller Kanada och alla ville tro honom.

Andrées svaghet var att han pratade för mycket.

I alla bemärkelser kalla fakta om expeditionen är att vätgasballongen Örnen lyfte från Danskön på Svalbard den 11 juli 1897 – det vill säga för 120 år sedan på tisdag, nästan två månader efter att GP bevakat avvinkningen från Masthuggskajen och sedan skuggat ”Svensksund” ända till Vinga.

Vid starten doppades gondolen i havet och ökade några hundra kilo i vikt.

Under planeringen hade man räknat med att ballongen skulle hålla sig svävande i ett par veckor.

Det blev tio timmar. Sedan släpades och dunsade ballongen över isen i ytterligare nästan två dygn. Andrée, Strindberg och Frænkel klev vimmelkantiga av på isen. De hade inga vettiga vinterkläder, däremot några lådor champagne och portvin. I nästan två månader vandrade de på isen, ständigt genomblöta och magsjuka, sköt en och annan isbjörn och kom slutligen till Vitön, en ensam istäckt klippa runt 80:e breddgraden i Norra ishavet.

Där hittades deras kvarlevor 33 år senare av besättningen på ett säljägarfartyg från Ålesund. Andrée och Frænkel låg i ett tält, Strindberg i en enkel grav. Filmer och anteckningar var ganska välbevarade.

Om den expedition som hade besökt Vitön år 1898 hade gjort sig besväret att titta på båda sidor av ön hade en hel generation sluppit undra vart Andrée, Strindberg och Frænkel hade tagit vägen. Man hade också sluppit en del egendomlig litterär produktion, ty om intresset för Andrée-expeditionen hade varit stort före avfärden var det inget emot intresset när ballongen hade försvunnit.

Hade de drunknat? Hade de blivit uppätna av eskimåer? Satt de fast i Ryssland?

Svenska sällskapet för antropologi och geografi publicerade foton på den brevduva som förmedlat några rader – det arma djuret hade självfallet stoppats upp.

I Carl J Kullenbergs S A Andrée, hans lif och person från 1898 sökte författaren tidiga spår av storhet och framhöll till slut desperat att Andrée som barn vann en skönhetstävling i Gränna och lite senare försökte att lära en gris alfabetet (dock utan att lyckas).

Alla i den innersta kretsen – möjligen med undantag för tredjemannen Frænkel – verkar ha vetat att Örnens besättning lyfte mot döden.

Det var Andrées andra försök. Redan sommaren 1896 hade expeditionen lämnat Göteborg, ackompanjerad av saluter, blåsorkestrar och hurrarop. Förgäves hade Andrée väntat i månader på de rätta vindarna från Svalbard. Samtidigt som Andrée slokörad återvände till Sverige efter denna meningslösa sommar återkom Nansen som hjälte till Norge. Och mitt i detta hade den besvärlige expeditionsdeltagaren Nils Ekholm fräckheten att via egna mätningar konstatera att ballongen var alldeles för otät. Frænkel ersatte Ekholm vid 1897 års försök. I detta läge var det omöjligt för Andrée att säga sanningen – att Ekholm tyvärr hade rätt, att experimenten i ballonghuset på Svalbard visat att det var omöjligt att tillverka en tillräckligt tät ballong, men att detta kanske trots allt var ett mindre problem än att vindarna inte alls hade betett sig som ingenjör Andrée har tänkt sig.

De tre männen i ballongen var spelets fångar.

Och på tisdag är det 120 år sedan de kapade förtöjningarna.

 

Share on Facebook0Tweet about this on TwitterEmail this to someone